Ljummen, torr och inte gratis

Här har det rått relativt stiltje på vinfronten.Visserligen cyklade jag iväg till Hasselbacken, där Champagnebaren nu huserar, i fredags för att prova mig igenom Nioclas Feuillatte-champagner.
M hade sparat mina glas som var lagom ljumma när jag kom fram, väldigt sent. Jag provade mig igenom Blanc de Blancs 2000, Brut extrem. Cuvée 1998, 1998 Palmes d’Or och Cordon Negro.
Det var en en halvblind provning, så jag visste alltså inte i vilken ordning de stod.
Helt apart var ju förstås Cordon Negro. Inte så svår att ta ut med sin läskigt syntetiska ton och gummiliknande doft och smak.
Därefter blev det ju svårt eftersom jag är dåligt påläst på Feuillattes champagner och inte har provat annat än standardcuvéen, Réserve Particulière.
I ärlighetens namn så var det ju inte så sjysst att prova de ljumna och avslagna, men två hade påtagliga mognadstoner och det där inslaget av nuggna äpplen som jag inte alls uppskattar i Réserve Particulière, där det faktiskt liknar fransk cider.
Där finns en sorts fläbbighet som jag har svårt för.
Jag tyckte bäst om nummer två. Den doftade det vita på citron och hade en sjysst syra och mineralitet. Eftersom jag är en BdB-tjej så antog jag att det var BdB. Och det var det.
Glas nummer ett som luktade jäst, mineral och väldigt mycket kakao var Brut Extrem. Likaså hade den lite cideraktig fruktsyra. Väldigt utvecklad alltså och kanske inte vad man förväntar sig av en non dosage.
Glas nummer 4 som mest luktade mineral och nya fat och som även smakade likadant och hade en ok syra var Cuvée 1998.
Så det var alltså glas nummer 3 som luktade nuggna äpplen, kakao och fat som var Palmes d’Or 1998.
Visserligen känns fattonen i smaken också, men det här är för oxiderat för mig. M gillade den här skarpt och tyckte att det var lite mini-Bolly. Jag kan visserligen uppskatta att Feuillatte spänner musklerna så här, men jag skulle vilja slippa gäddhänget.

Därefter uppstod en pinsam spontanbacchanal som slutade i oxkind och en smaskig garnacha på Rolfs kök. Tyvärr kan jag inte minnas alls vad vinet hette. Ja, ni förstår graden av pinsamhet. Men Sideways-faktorn var hög.

Därefter har jag haft sådan ångest att jag  inte velat dricka vin sedan dess. Inte ens när jag var bjuden på festen med stort F förra lördagen (aka dagen efter).
Men jag var på en mycket trevlig provning igår, anordnad av Bibendum. Vi fick prova vinerna från Castello Sonnino.
Tyvärr finns endast hans enklare viner tillgängliga och då som privatimport. Både Chianti Sonnino 2007 och Chianti Di Montespertoli 2005 är mycket trevlig körsbärsrena viner som ska drickas unga. Den sistnämnda har en mer komplex doft med inslag av torkade rosor och en trevlig cederton.
Lo Schiavone 2005 är en halvgalen blandning av sangiovese 55% och malbec 45%. Låter konstigt och är lite udda, men det funkar.
Malbecs annars endimensiolla lakritston får liv och fräschör av sangiovesen. Om jag säger ”grillvin” så vill jag inte att ni genast tänker att det är kvällstidningska för BIB och flintastek. Nej, det här vinet skulle vara som gjutet för en hängmörad, grillad entrecôte.
Sanleone 2005 drar upp udda-faktorn genom att vara gjord på merlot 70%, sangiovese 20% och petit verdot 10%.
Den är rätt sluten först men luktar väldigt mycket russin och värme. När den sedan får luftas etttag så kommer lakritstoner och bläckighet fram. Den har också väldigt tydliga franska fattoner. Doften luras lite med sin värme, för vinet är väldigt stramt med snygga tanniner och en känsla av mineral. Jag tror att det här kommer att vara fantastiskt om sådär tre år.
Men den fullständiga kärlek vid första sniffen går till Cantinino 2006. Aldrig förr har jag känt en sangiovese lukta såhär.
Det är en öppen och förförisk doft, som faktiskt först för tankarna till Rioja. Det finns en sorts dillighet och även en vaniljighet som lurar en. Men efter lite längre sniffande så går det över till fänkål, choklad och mockatoner.
I smaken så finns ingen syrlighet. Vinet formligen smeker gommen, med sammetsmjuka tanniner och kryddiga toner och med en elegant fruktsyra. Ett måste-ha-vin, men tyvärr kan-inte-köpa-vin.

Barone Alessandro De Renzis Sonnino

Sist provar jag Vin Santo 2003 som är strålande bra. Den har fina aromatiska toner av pomerans, apelsin-och mandarinskal.
Dessutom en jättefin fruktsyra, men också den lilla nötighet man förväntar sig av en vin santo. En cantuccini med apelsinzest och choklad till denna skulle bli tidernas doppa. Och orkar man inte baka, så går det lika bra med anklever.