men dör som kopior, säger copywritern. Men detta gäller inte min vän, Ibrahim Ibi Kopimi Botani.
I en veckas tid har jag försökt smälta att han är död. Och då har jag fortfarande hårdnackat vägrat acceptera att hans bror Araz också är död. Båda dessa bröder hade jag förmånen att arbeta med, att ha i mitt liv. En alldeles för kort stund.
Alla som mött Araz eller Ibi, vet att det alltid är mer. Mer än bara “kollega”, “medlem”, “bekant” eller “vän”.
Ibi, grundaren av Kopimi, ville bli kopierad, mer än något annat. Men det är fan omöjligt. Hur ska någon kunna kopiera honom?
Vi kan bara minnas, tänka, gråta och hela tiden påminnas. Precis som med Araz, så dör inte Ibi för mig. Människan, själen, hjärtat och den aldrig vilande hjärnan, sådant lämnar outplånliga spår. Och när vi delar minnen med varandra och hyllar deras tankar blir spåren till slut något som lever och hämtar kraft ur sitt eget liv. Kanske en ny form av Kopimi. Men en sak är säker. Jag säger inte RIP.
Ibi, du sökte varken vila eller frid. Ibi, må du fortsätta att outröttligt att stöka till det i våra hjärnor och värma våra hjärtan. Much <3.
