Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

Dopvin 20 år för sent

Jag har fått den roliga uppgiften av min bror att hitta ett 20 år gammalt vin som han kan ge sin dotter i 20-årspresent.
Först befarade jag att det skulle vara omöjligt, men det visade sig faktiskt vara lättare än jag trodde. Idéen i sig är strålande tycker jag.
Oftast stöter man på de som vill köpa en flaska vin som ska vara från samma år som barnet föddes och att detta  vin ska kunna ligga i 20 år.
Det är mycket mer vanskligt. Inte många viner klarar så lång lagring. Det är främst viner från stora distrikt och från bra årgångar som klarar detta. 
De viner som kan vara aktuella släpps oftast inte förrän några år efter födseln av den bebis man tänkt förära.
Bra bordeauxer t ex kan släppas 2 – 3 år efter skörden. Detsamma gäller bourgogner, champagner, rhôneviner och de flesta andra viner som är aktuella.
Hittar man ett sån’t här vin så får man också vara beredd att slanta upp runt 1500 kr och uppåt  för en flaska. Pengar man skulle kunna investera på något annat sätt istället och som kanske förräntar sig bättre. Vill man komma billigare undan ska man satsa på dessertviner. Sötman och alkoholstyrkan är faktorer som förbättrar lagringspotentialen. Sauternes, Vouvray, Madeira o s v är bra exempel på lagringståliga viner.
Dock är det enda klassiska dopvinet portvin. Man väljer helt enkelt en bra vintage port som tål 20 års lagring. Ursprungligen var tanken inte att det nödvändigtvis skulle vara samma årgång på vinet som på barnet. Helt logiskt då alla årgångar inte kvalar in till vintagebeteckning. 
Personligen tycker jag att detta är den bästa idéen om man ska ha ett vin som ska öppnas på barnets 20-årsdag. Det är klassiskt, rätt säkert och förmodligen också säkert att 20-åringen kan uppskatta vinet. Det är ju i alla fall sött och gott till ost. Dessutom är det inte lika dyrt som en Bordeaux och mindre känsligt för missar i lagringen. Dock ska man vara väl medveten om att en bra lagringsmiljö är mörk, sval (12 -1 4 grader) och har jämn temperatur.
Miljön ska också vara vibrationsfri. En del vinkylar vibrerar alldeles för mycket. Dessutom säger regeln att man aldrig ska köpa bara en flaska för lagring. Då har man inte garderat sig för att den enda flaskan kan vara/bli defekt. Om den öppnas före sin peak har man inte hller någon reserv som man kan öppna senare. Så helt lätt är det inte att förvalta en flaska i 20 år.

Därför är det en strålande idé att på 20-årsdagen köpa ett 20 år gammalt vin om man har möjlighet. Då har man inte behövt ha ansvar för den där flaskan i 20 år. Dessutom är sannolikheten att vinet blivit bedömt vid denna ålder och att vinet är drickbart mycket stor.
För er som ska fira 1988:or ska jag redovisa vilka alternativ som står till buds:
Det finns en bordeaux: Château Léoville-Las-Cases 1988 , 1995 kr
En sauternes: Château Filhot Grand Cru 1988, 499 kr .
Två portviner: Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988 , 299 k r och
Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port 1988245 kr OBS! Halvflaska

Personligen tror jag det är tveksamt om en 20-åring uppskattar Bordeauxen.
Sauternes är ju sött och gott, det är dock ett dessertvin och när dricker man upp en hel flaska sådan’t? Vad gäller portvinerna så är Taylor’s mogen nu, medan Fonsecan säkerligen kan ligga 15 år till om man vill det. Portvinerna avnjuts med fördel till grönmögelost eller kanske någon chokladig dessert? Så det blir upp till er att bedöma vad ni tror är det säkraste kortet. Lycka Till!

Read Full Post »

Provningar på krogen blir alltid lite speciella. Ni kanske tror att där provar man superproffsigt och jättegrundligt.
Näe, tvärtom så är det oftast stressig och rökande personal som provar utan att egentligen ha någon större provningsteknik.
Ofta är det inte alls läge för att föreläsa och ”gå igenom” vinerna.
Däremot är det alltid roligt när köksmästaren presenterar menyn. I detta fall, på restaurant H, så visar sig köksmästaren vara en mycket seriös kock som dessutom är mycket vinintresserad. Sån’t är alltid kul.
Tyvärr möter man ofta kockar som faktiskt är rätt ointresserade av både mat och dryck och  som har jobbat på slentrian i åratal.
Menyn är mycket trevlig och säsongsbetonad. Denne kock jobbar helt klart med olika smaker som tema. Rätterna är inte många, men representerar ett vitt spektrum av smaker. Rätterna känns också fräscha och moderna, inga tunga såser och mycket grönt i tillbehören.
Av de som verkligen står ut måste jag nämna en förrätt med vit sparris med sås av ”sparrisbuljong”, smör och löjrom. Sparrisen är kokad till perfektion och såsen är sublim. Den smeker och fyller ut gommen med en krämig essens av vit sparris och fin kontrast av löjrommens sälta och konstistens.
Traditionalisterna säger att sparris inte funkar med vin (oxalsyran). Men med en så’n sås så kan jag mycket väl tänka mig en riesling av yppersta kvalitet, gärna en spätlese och även en champagne som inte är alltför våldsam i syran d v s gärna en bra standardcuvée som har normal dosage och inte är en blanc de blancs. Nu ska jag även chocka alla och rekommendera öl till, närmare bestämt en veteöl, för ölen får inte vara för besk.
Av vinerna vi provar fastnar jag för August Kesseler Riesling Spätlese 2005. En kvalitetsproducent från Rheingau spm producerar distinkta viner med häftig syra. Färgen är briljant gul med gyllene toner. Den här har en nästan rökig mineralig doft, men även toner av persika och honung. Detta är för vasst för att bara vara bersåvin och är ett strålande matvin, möjligheterna är oändliga. Ni som ogillar halvtorra viner – get over it!
Här är ett vin som, förutom sparris, passar till smakrika fiskrätter, asiatiska rätter, caesarsallad, rökt och gravad lax och salta skaldjur.
Tyvärr finns det inte att köpa på systembolaget, men ha liknande viner i åtanke nästa gång ni behöver ett bra matvin till någon av nämnda rätter.  

Eftersom jag är en hängiven köttätare föll jag också för entrecôten. Detta var ett stycke hängmörad, polskt kött som var grillat, serverad med med BBQ-sås och rostad sötpotatis. Köttbiten var en av de finare exemplaren jag ätit på länge och rätten kändes som en helgjuten sommarrätt.
Till en så’n rätt med aussiekaraktär  som dessutom bjuder på lite sötma skulle jag gärna ta ett sjysst aussievin eller en zinfandel. En bordeaux känns helt enkelt för stram till. Av de viner vi provade så lyser Cape Mentelle Cabernet Sauvignon 2003 som en stjärna.
En av Australiens mest kända vingårdar gör en lysande cabernet. Den täta och intensivt lilaröda färgen bådar gott. Man behöver inte sticka ner näsan särskilt djupt i glaset innan doften slår emot en. Ett typiskt ”Oj!”-vin.
Först kommer eucalyptus-och myntatonerna, sedan kommer cigarrlåda, svart vinbär, svartpeppar och antydan till mogna hallon. Smaken är rik med med svarta vinbär, integrerad något vaniljig fatton, men även peppriga nästan lakritsaktiga toner kommer på slutet. Underbara och mulliga taninner gör detta till ett superbt röttköttvin.
Viner som dessa får en att ge efter för köttets lustar och borde vara prio nummer ett att undanröja för veganerna. Nu finns denna bara på beställningssortimentet, men den kan vara värd en veckas väntan. OBS! Jag tror inte att det är årgång 2000 som anges, utan snarare2003 man får.

Vidare provade vi Chablis Saint Martin 2005, Domaine Laroche som har allt man vill ha hos en chablis; mineral/flinta, granny smith och stål i doften. Smaken är grön med en syra som hos omogen granny smith och med stråk av mineral.
 Cloudy Bay Sauvignon Blanc 2006 är som vanligt löjligt bra.
Doften måste vara essensen av sauvignon blanc. Som man doftar om händerna när man tagit i svart vinbärsblad doftar det här vinet, men även krusbär, nässlor och grön paprika. Ett glas med solsken helt enkelt. Och smaken är även den full av svart vinbär, krusbär och en syra som faktiskt, enligt god 80-talsestetik, måste beskrivas som krispig.
Detta är en smakrik sauvignon blanc och för er som inte vet det så är det också den sauvignon blanc som satte nyzeeländsk sådan på kartan just på 80-talet.
Detta är alltså systervingården till Cape Mentelle och även denna barn till vinmakaren David Hohnen.
Det gulliga med hela historien är just att David blev blixtkär i nyzeeländsk sauvigon blanc och ville göra en lika bra själv i nya zeeland.
Resten är, som man säger, historia. Min brasklapp skulle dock vara att jag tycker att Cloudy Bay Sauvignon Blanc faktsikt är för dyr, dyrare än många mycket bra sauvigon blancer från Loire.
Visserligen är det lite som att jämföra att  vurpa i gräset och braka med huvudet före rätt in i ett svartvinbärssnår jämfört med att ta en cykeltur i på en liten stenig väg där dammet ryker och dikena kantas av nässlor och gräs, men ändå.
Ekovinet Bonterra Chardonnay 2005 är en riktigt bra amerikansk chardonnay i lite mer återhållsam stil. Visst är doften full av exotisk frukt och mikropopkorn, men den är ändå inte kvalmigt vaniljig.
Nej, den är nästan lite grön i doften. Smaken känns  inte heller så fläskig. Visst finns den karakteristiska oljefetman där, men den har en mycket fin syra och fattonen är integrerad. Den är också aningen aromatisk.
Spontant skulle jag säga att detta är ett vin som många kan tycka om, kanske ett sån’t där omtalat presentvin?
Tahbilk Marsanne 2005 fortsätter att vara ett ballt vin.
Redan färgen är roligt djupgul och doften är helt egen. Köksmästare C sade det bäst; ”nyponsoppa” och jag lade till ”med mandelbiskvier.”
Detta är ett mycket smakrikt vin med drag av aprikos och en angenäm bitterhet som drar åt aprikoskärnor, bittermandel och björnklister. Syran är citruasaktig, helt klart ett vin som klarar av smakrikare rätter.

Av de övriga röda vi provar så hävdar sig norra Rhône med Saint Joseph Offerus 2004, Domaine Chave. Den är precis som man vill att en Saint-joseph ska vara.
Doften är stor och vresig . Det doftar rökt skinka, men framför allt doftar det varmt. Bränt gummi i varm asfalt, bränt hår och lite brända örter kan man också känna.
Smaken är också kraftfull och innehåller både sälta och örter. Trots en del tanniner så finns det också en markant fruktsyra i vinet.
Jean-Louis Chave har lyckats med det han föresatte sig d v s ”Målet är inte att skapa stora viner, utan bra exempel för varje appellation (Saint Joseph och Côtes-du-Rhône).”
Offerus är ett skolexempel på en välgjord Saint joseph. Denna kan man gott ta fram på höstkanten då diskarna börjar fyllas på med smakrikt viltkött.
Det var syrah, bränd och svårflörtad. I Peter Lehmann Shiraz 2004 visar druvan upp sin schizofreni i en urtypisk shiraz.
Borta är det brända och vresiga.
Den här ska vara en av de mer eleganta shirazerna, men kom igen – detta är ett ”koalavin”, eukalyptusen går inte att förneka. Inte heller kan man förneka doften av mörka bär och körsbär. Visst finns här lite fattoner – lite mockatoner med ett anslag av vanilj.
Denna inbjudande doft lovar massor av frukt och visst finns det i smaken.
Den massiva frukten maskerar till en del strävheten som också finns där. Trevliga, lite sandiga tanniner.
För mig är detta ett grillvin, åtminstone om man grillar lite välhängt nötkött.
Vi provar också en riktigt bra ripasso; Torre del Falasco Valpolicella Ripasso I 2005.
Doften är ovanligt stor och doftar tobak, körsbär  och russin.
Den är smakrik och har den där körsbärstonen som italienska viner ofta har, men man spårar även fat och tobak.
Fruktsyran drar åt det skarapare hållet och den är strävare än man först kan tro. En lite tuffare ripasso.
Den andra italienaren vi provar är La Quercia Barbera d’Asti 2004, Villa Giada.
Jag är inte direkt något barberafan, men den här går väl an. Doften är stor och luktar jordgubb, viol, rostade fat och choklad. Smaken är utvecklad och körsbären finns här igen, men även choklad, kryddor och en väl integrerad fatton. Den har en fin fruktsyra som balanserar upp strävheten.

Sist, och minst får jag nog säga, så provade vi en Antonin Rodet Pinot Noir 2006.
Den är blekt röd och doftar örter bl a rosmarin.
Den karakteristiska doften av varm fil finns också, här jordgubbsfil. Sedan har den något lite eteriskt i tonen jag inte kan sätta fingret på, en antydan till fernissa?
Smaken är angenämnt örtbitter och med en distinkt fruktsyra. Den känns väldigt ung.
Som namnet antyder inte en stor bourgogne, men den visar typiska pinot noir- och terroirdrag. Inte illa för en bourgogne i den prisklassen.
Hade jag provat denna för sådär 7 år sedan skulle jag ha varit mäkta imponerad över en bourgogne till ett sån’t pris. Numera blir de allt vanligare och man kan konstatera att till ett sån’t pris får man en sorts ”miniatyr” som ändå är väldigt lik orginalet.

Nu är det sent, så det söta slutet; dessterterna och vinerna sparar jag till nästa gång!

Read Full Post »

En vis man sa en gång vad gäller kombinationen mat och dryck att man ska ”tänka på vinet som en sås.” Barnsligt enkelt kanske, men ofta förlorar man sig i regler och traditioner istället för att faktiskt bara ”sensualisera” smakerna och konstatera vad som är gott till rätten man tänker äta.
Idag hade vi genomgång på restaurant H av menyn och vinerna -i den mån vi hann. Först hade köksmästaren dock en lång utläggning om hur katastrofalt det var att gästerna kunde välja tillbehör och sås själva till vissa rätter.
Han drog några beställda kombinationer från gårdagen som han krasst konstaterade bara kommer att reslutera i att gästen går därifrån och tycker att den rätten var inte värd 260 spänn. Gästen kommer förstås inte att ta på sig sin del av skulden, utan bara döma ut köket. Och visst är det så. 
Detsamma gäller när man ska välja vin till maten. Servisen kan tala sig blå i ansiktet för ett visst vin till en viss rätt, men i slutändan är det ändå priset som styr, därav vikten av att ha någorlunda budgetalternativ för de som inte vill att vinet ska kosta mer än själva rätten.
Men då kommer vi ju in på att det faktiskt oftast är stört omöjligt att få in ett vin på glas som passar till. Visst, husets finns på glas och så kanske tre till på röda, vita  och champagnesidan. Och rosé brukar ju det ju sammanlagt bara finnas två  – tre sorter av så, jag räknar inte med det.
Om man då i sällskapet kommer att äta helt olika saker så sitter man till slut där och försöker enas om ett vin som funkar till allt – eller åtminstine till några av rätterna.
Även om viljan finns brukar man sällan beställa in en hel vinare till sig själv.

Jag leker med tanken och tänker vad bisarrt det skulle vara om man skulle behöva beställa sås på samma vis. ”Ok, jag ska sparris till förrätt, lammrygg till varmrätt och du ska ha sallad på primörer till förrätt och till varmrätt halstrad torsk. Vilken sås ska vi ta till förrätten? Ok, du kan ju ta den där  ceasardressingen som finns på deciliter, men jag kan ju inte ta liter hollandaise själv?. Ok, jag struntar i sås då, skirat smör räcker bra.”

Påslaget på vin är en historia för sig. Ett 300-procentigt påslag är inte ovanligt, d v s ett vin som kostar 100 kr ink moms i inköp kostar 400 kr ut. Visst kan ett vin som kostar 100 kr i inköp vara bra. Ska man däremot ha det till exklusiva råvarar av yppersta kvalitet, tillagade av en skicklig kock kan matchningen bli låghalt. (Att man inte sällan dras med såna som lämnat spenderbyxorna på lagning underlättar inte heller precis.)

Man kan lätt konstatera att medelkrogen har ett dåligt klimat för optimala mat-och dryckkombinationer.
Det spelar ingen roll hur lång själva listan är sålänge man fortfarande har samma snåla utbud på glas och samma generösa påslag på vinet. Gästen kommer inte att välja det optimala ens om servisen bönar och ber. Och det ligger fortfarande i farans riktning att gästen inte tyckte att den där middagen för två var värd 1500 kr.

Hur var vinerna då? Jag återkommer med kommentarer om dom så fort jag hinner!

Read Full Post »