Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Trist REA

Ikväll skulle jag äntligen få dricka rödtjut igen. T har nämligen haft en vit period efter en ovanligt svennig utekväll. Idag deklarerade han dock att det skulle bli gott med vin.
Jag pinnade iväg till systembolaget och letade efter något kul.
Ögonen föll på Viña Falernia Syrah Reserva. En chilensk syrah. I vanliga fall skulle jag aldrig ha ägnat den en tanke, men nu var den ju nedsatt från 96 kr till 77 kr.
Jag brukar inte ägna mig åt chilensk shiraz eller syrah. För er som inte vet är det samma druva. Vad man sätter ut på etiketten anger vilken stil man vill efterlikna. Shiraz för dom saftiga, fruktiga och lättdruckna varianterna, ofta med hög sockerhalt. Meningen är att dom ska gå i aussie-stil, som dock ofta kan vara betydligt mer än lättdruckna. Syrah kallar man dom som ska efterlikna den franska (ursprungs)stilen från rhônedalen. Tuff, vresig. sträv och ofta rökig d v s allt annat än lättdrucken.
På denna stod de alltså syrah och jag tänkte att den nog var ett hyfsat ambitiöst projekt med tanke på att den legat närmare hundringen förut.
Jag kan dock rapportera att den knappt är värd sina 77 kr. Endast färgen skvallrade om syrah. Den är hyfsat blålila och tät i färgen. Doften är oroväckande eldig, men har även toner av slån-och enbär och lite rostat fat. Smaken är dock en besvikelse. Eldig var ordet, jag bad T kolla om det var en 14 %-are och det var det mycket riktigt. Bakom all alkohol finns dock en tunn smak av…svart vinbär? Viss sötma har det också. Det är som att dricka spetsad svartvinbärssaft.  Återigen slås jag av att chilenska viner, oavsett druva, oftast är just bärsaftia. Måste vara något med deras jord.
Efter viss luftning slår tydliga körsbärstoner igenom och sötman kommer fram rejält. Ok, inte äckligt eller direkt dåligt, men inte värt namnet syrah.

Annonser

Read Full Post »

Triple 8 soul

I sann 08-stämning gick vi ut och åt 080808 kl åtta.
Vi gick till restaurant Humlegården.
Som aperitif tar vi varsitt glas Hess Su’skol Vineyard Chardonnay 2006.
Den doftar diskret av äpple, lite tropisk frukt och en aning fat. Smaken är balanserad med en viss fetma och en fräsch, lite limeaktig fruktsyra. Tack F för förslaget.

Till förrätt åt T en caesarsallad med manchegoost och räkor. Själv tog jag betor med getost.
Caesarsalladen var precis så ”zesty” som en caesarsallad ska vara. Dressingen är mättad med parmesan och sardeller. Räkorna och dom små machegobitarna passar bra till.
Mina betor är både röda, gula och randiga (polkabetor). Getosten toppar skivorna och är halvsmält. Rätten är vackert garnerad med ärtskott. Ett underbart sätt att njuta dessa primörer; vackert, respektfullt och delikat.
Vi dricker ramlösa till förrätterna och hyfsar våra vitvinsglas.
Båda äter vi entrecôte till varmrätt. Tillbehören är en fräsch sallad och några lätträknade pomme frites, som snarare liknar country fries. Man får både rödvinssky och den goda gula såsen (bearnaise) till.
Köttet är grillat exakt efter våra önskemål och mycket mört. Till detta avnjuter vi ett glas Torre del Falasco Valpolicella Ripasso I 2005.
Denna ripasso är faktiskt tillräckligt sträv för att klara av den smakrika köttbiten.
Vi avslutar måltiden med det jag sett fram emot hela kvällen; crema catalan med blodgrapesorbet.
Den håller ställningarna som den bästa crema catalan jag ätit. Under den kanelknäckiga ytan döljer sig en ljuvligt silkeslen kräm. Blodgrapesorbeten är precis lagom frisk och är beströdd med små, små ingefärsflingor. En absolut fullträff i dessertväg.
Efter detta kaffe, Maker’s Mark och mingel.
Långt senare, över en GT, spanar vi in alla 08:or från förskingringen som försöker forcera entrén till Humlegården. När vi sedan rullar hemåt så möts vi av de 45000 personer som sökt sig till Stureplan. Det är lite ihjältrampningsstämning över det hela. Vi konstaterar att bridge-and-tunnel people kan ta sig in till svampen för ett sån’t här jippo, men dom är då inte välkomna in på något av etablissemangen runtomkring. Så galet firas det inte på nollåttornas dag.

Read Full Post »

Oj, vad lat jag har varit. Tur att ingen läser den här bloggen, haha.
Dags för bot och bättring. Först ut en senkommen rapport om uppdraget att göra vinlista till en krog med Sichuaninriktning.

Jag citerar ”Sichuan är ju känt just för att vara det hetaste kinesiska köket. Vi använder oss kryddsammansättningar som chili, ingefära, vitlök och koriander genomgående. Smakmässigt möter du sötsyrligt, hetta/sötma/sälta och mycket umami (msg). ”

Det hela är minst sagt en utmaning. Jag träffar tre av de fyra restauratörerna, A, E och M, en sommarkväll i juni och får en grundgenomgång av det sichuanska köket. Med sig har dom smakprover på olika kryddor och ingredienser. Sichuanpepparn är värt en inlägg i sig. Vilken smaktripp! Man tar den på tungan och efter ett tag känner man lite hetta som sedan sprider sig till en sorts bedövande effekt. Efter det tar man en sipp vatten och nu kvarstår den bedövande effekten men smaken går istället mot limesyrlig. Det känns som att dricka vatten smaksatt med lime. Sedan dyker även liten sälta upp. Alla smakerna och sensationerna har en mycket kvardröjande effekt. Helskumt och kul.  Vi provar även sichuankål, som faktiskt påminner om rostad lök i smaken, och olika sorters rödpeppar.

Jag går sedan hem och funderar på min kammare. När man ska kombinera mat som råkar vara från något asiatiskt land hamnar man ofta i fällan ”asiatisk mat , drick öl eller halvtorr riesling ”. Aldrig hör man någon säga  ”europeisk mat , drick chardonnay eller cabernet sauvignon”.  Ändå skulle jag vilja påstå att milsvid skillnad på svensk mat och spansk mat. Ja, det finns ju t o m olika regionala kök i både Spanien och Sverige. Tar man då Asien som kontinent så kan man ju tänka sig vilken spännvidd på smaker man talar om. Kina i sig, har nästan lika stor spännvidd beroende på vilket kök som är representerat. Hög tid att tänka bortanför stereotyperna!

Jag ska alltså tackla mat som är söt, het, syrlig, kryddig, rökig och salt. Ibland alla på samma gång. Ja, jag inser att en halvtorr riesling och en öl kommer jag inte undan. Säkert måste man även ha en torr riesling,sauvignon blanc och en beaujolais .Men sen då?  Viss mat är sliskigt söt. Det finns dom som t o m vill ha rött till.  Plöstligt slår det mig att dessa avsmakningsmenyer med framför allt heta/salta/rökiga rätter inte är helt olika tapas. Spanska tapas kan vara rejält heta/salta/rökiga. Jag tänker genast sherry, närmare bestämt en palo cortado. En fino är för klen helt enkelt. Dessutom tror jag nötigheten i palo cortadon kan möta upp nötigheten i sesamoljan och dito fröna. Vad gäller ölen tänker jag instinktivt veteöl. Jag tror nämligen inte på öl med för stor beska till. Rödvinet ska inte vara för strävt och gärna fruktigt. Jag tror att en viss restsötma kan vara bra. Faktum är att jag tror att viner som har den för vinsnobbar så förhatliga syltigheten kan vara bra. Därav blir zinfandel nog ett bra val. Så har vi den där sötsliskiga maten som dessutom kan vara jasmintekryddad. Helt galet så undrar jag om inte en mosacto d’Asti kan vara bra till. Ja, ni läste rätt; ett sött mousserande vin gjort på muskatdruvan. Den rätten jag tänker på här är en ”Ingefärsflörtande krispig tofu
En rätt som handlar om konsistens. Tofukuber lätt friterade och därefter slungade i marinad som är söt (socker, soja, ingefära, chili), på gränsen till sliskig, tjock i konsistens.”. Ja, sug på den ni, inte precis den mat & dryckförfrågan man är van vid. Rosévin kommer man nog inte heller viner och kryddiga viner som gewurtzraminer och någon muscatblandning (svårt att hitta ren, torr) ska också med.
Efter att ha förmedlat mina idéer till A spikar vi följande viner att prova till maten:

Vita viner
Stoneleigh Riesling
Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese, 2006

Gewurztraminer Réserve Jules Müller, finns endast i restaurantsortimentet
Någon torr muscat/muscatblandning
Cloudy Bay Sauvigon Blanc

Röda Viner
Beringer Founder’s Estate Old Vine Zinfandel, fast hellre Gnarly Head eller 7 Deadly Zins
St Clair Pinot Noir 2007

Rosévin
Rosé du Mas de la Dame 2007, finns endast i restaurantsortimentet
Montes Cherub Syrah Rosé 2007

Söt mousserande
Asti Araldica

Sherry, palo cortado
Palo Cortado Península Solera Reserva

När dagen för den stora provsmakningen kommer så får A endast tag på: Stoneleigh Riesling, Deidesheimer Herrgottsacker Spätlese, Palo Cortado Peninsula Solera Reserva, Asti Araldica, St Clair Pinot Noir och  Beringer Founder’s Estate Old Vine Zinfandel.

Jag anländer till en liten 1:a som doftar ljuvligt av mat. Vid spisen står E och lyckas trolla fram en helt otrolig massa rätter på en vanlig liten spis. Vi börjar sedan provningen med de minst heta rätterna: Wokade ärtskott (wokade i sesamolja), podstickers med tofu och svamp, knyte som först är bräserat, sedan ångat, blommande gräslök med lite shiitake. Alla dessa rätter är ordentligt salta. Ärtskotten är lite rökiga i smaken och podtsickersen blir rätt heta när man doppar dom i dipsåsen. Stoneleigh visar sig vara förr klen och torr för att stå emot smakrikedomen och sältan. Spätlesen går som misstänkt utmärkt till allt. Den stora överraskningen är dock palo cortadon som faktiskt möter upp smakerna förträffligt utan att toppa med sötma. Själv tyckte jag bäst om den som allroundvin. Av de röda så är pinot noiren inte så pjåkig till, dock långt ifrån perfekt. Därefter går vi raskt vidare med quorn i en sesampasta gjord på tahini, vitlök, chili, sesam och toppad med gurka, kanel-och stjärnanis och kyckling i röd olja.
Återigen så funkar spätlesen till allt, men känns dock något klen till kycklingen och ribsen.
Rätterna är alldeles för söta för den torra rieslingen. Palo cortadon lyckas återigen matcha förvånansvärt bra. Pinot noiren passerar till qournrätten och ribsen. Men till den heta kycklingen är den inte alls bra.
Sist provar vi wokade gröna bönor med kinakål, ångade och saltade sojabönor, tofukuberna och en friterad fisk med grymt söt dipsås.
Till båda bönrättererna är Palo cortadon bäst och riktigt klockren.  Det visar sig att E glömt att fritera tofukuberna, så vi skippar dom. Till våra fisk”nuggets” provar vi moscato d’Astin. En rätt så sjuk kombination, men de fungerar faktiskt jättebra. Dipsåsen är så söt att vinet känns fräscht till och moussen fungerar bra till krispigheten i frityren. Vi efterprovar även moscato d’Astin till de andra rätterna med hög sötma;  quorn, kyckling och ribs. Faktum är att den klarar sig bra även till dom rätterna, även om man känner av sötman i vinet något mer.
Därefter provar vi några téer, jasminté, grönt te och blommande te.
Jasminté är perfekt till som genomgående dryck.
Vi sammanfattar med att spätlesen som väntat gick bra i princip rakt igenom, förutom till det allra sötaste. Den torra rieslingen fungerade någorlunda till de lättare rätterna som enbart var salta. Palo cortadon var en höjdare till det mesta, fast inte till den sötsliskiga fisken. Moscato d’Astin var en fullträff till fisken och fungerade även till de andra rätterna med mycket sötma. Pinot Noiren fungerade hyfsat till qourn-och kötträtterna sålänge det inte var för hög hetta. Den stora besvikelsen var zinfandeln. Dock tror jag att man skulle ha haft en syltigare variant av zinfandel till.
Efter denna helkväll är det dags att rulla hem. Med mig får jag smakprov på ett oolongté och en dimebag med pinfärsk sichuanpeppar.
Taxichauffören lär ha fått utså en arom av vitlök, chili och sichuanpeppar.

Read Full Post »