Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Julhandla nu

Julafton kommer i år att infalla den 24:e december och nyårsafton den 31:a december.
Utan att vara ett tv4-medium kan jag förutspå att köerna på systembolaget kommer att vara mycket långa den sista öppna dagen innan dessa två helgdagar. Nu finns ytterligare ett incitament att passa på att köpa nyårsskumpan tidigare. Efter en dubbelkoll med systembolagets kundtjänst så går priserna på de allra flesta champagnerna upp f o mden 1:a oktober. Kort varsel jag vet, men man kan faktiskt hinna köpa några flaskor innan dess.
Vad som däremot går ner i pris samma datum är dess utomordentliga rieslingar från Domäne Wachau: Riesling Smaragd Dürnsteiner Kellerberg,  Riesling Smaragd Singerriedel 2006, Riesling Smaragd Achleiten 2005 och Riesling Smaragd Loibenberg 2006. Samtliga är utmärkta rieslingar i betsällningssortimentet. Nya priset är rena fyndet: 99 kr!

Read Full Post »

Plan B

Ikväll skulle jag få nöjet att prova en privatimport av ett vin från Sicilien. Våra goda vänner skulle nämligen ta med sig en flaska från Italien-semestern till middagen ikväll.
Det var en flaska Baglio Hops Nero d’Avola 2004. Den såg seriös ut med lagom designad etikett och flaskan hade en vacker kinnekulle. Nero d’avola kan ju vara riktigt kul och ibland vara en sorts siciliansk motsvarighet till Chianti. Körsbärstonerna kan även här vara tydliga, även om bären ofta går mer mot mörka bär och plommon. Denna var dessutom lagrad i nya fat i 11 månader.
Besvikelsen var stor när det visade sig att vinet var korkskadat.
Säga vad man vill om systembolaget, men det är ändå rätt soft att man faktiskt kan gå tillbaka dit med flaskan och få pengarna tillbaka.
Turligt nog hade vi förstås en flaska Casal di Serra hemma och den gjorde som vanligt ett gott jobb och fick stå får Italien-inslaget. Cin cin!

Read Full Post »

finns det dom som tycker. Jag tillhör inte dom. Pliktskyldigast infinner jag mig ändå på Stockholm Beer & Whisky Festival 2008.
Det börjar inte bra. I o m att jag går in på branschbiljett så ingår ett ”ölprovarglas”. HA! Ett nästan rakt och värdelöst glas, som är bredare i upptill, sticks i min hand och någon spottkopp finns inte att uppbåda. Inte heller finns någon katalog över alla utställare och deras produkter.
När jag äntrar mässhallen slår en obeskrivlig stank emot mig. Men om man tänker sig kebaben från helvetet, stekt rutten lök och trasig fettavskiljare så är man rätt nära. Det brassas käk, med olika klatschiga namn, på papptallrik här och det är därifrån oset kommer. Följaktligen har jag säkert missat en massa intressanta grejer, för jag pallar inte med att ens försöka urskilja någon annan doft i närheten av denna stank.
Förmodligen så kan jag inte heller återge något riktigt rättvist med tanke på det trubbiga redskap jag fått. Med en humlas precision och målmedvetenhet försöker jag ändå sikta och landa på några intressanta platser.

Långt bort från oset hittar jag i alla fall Hantverksbryggeriet. Jag provar deras olika brygder och spottar i en hink. Bra bryggeri med en väldigt personlig profil, alla deras öl är sammansatta och smakrika. Särskilt gillar jag deras folköl, Bonden, som faktiskt både doftar och smakar massor. Doften är både kryddig och aromatisk. Kryddigheten går igen i smaken som är rund medd viss sötma men men som ändå har en tillräcklig beska för att kännas som en riktig öl. Kosacken är en underbart bra stout som luktar choklad men smakar espresso. Däremot är den inte ”jobbigt” matig. Chokladmousse skulle vara gott till. Bödeln dödar törsten effektivt när som helst, den har en härlig fruktighet och helt sanslöst blommig humleton med en fin och ren beska. Jag tackar den utmärkt trevlige bryggerichefen och går vidare.

Pelforth Brune är Frankrikes mest sålda bruna lager och den har en fin, rund kaffeton och en fräsch fruktig avslutning. Man slipper eftersmaken av bränt kaffe. En riktigt uppfriskande mörk öl som faktiskt känns som den är mer givet alternativ till ostron än Guinness.
Tiden rinner iväg, måste prova lite sprit också. Jag provar en jättebra rom, Angostura 1919 8 Y.O. Den doftar stort och arrakskryddigt. Den är mycket kryddig i smaken ckså, nästan lite punschvarning, fast utan sötman.

Glenmorangie har gjort en whisky som lagrats på sauternesfat, Glenmorangie Nectar d’Ór. Vilken sauternes som varit i faten tidigare förtäljer inte historien. Jag låtsas givetvis att det är d’Yquem, vilket faktiskt skulle kunna vara möjligt (tänk LMVH). Den har faktiskt en lite honungsaktig och vinös doft och är väldigt elegant i stilen. Den är definitivt lättare än Quinta Ruban (portvinsfat). Jag måste förstås prova Glenmorangie Signet också. Gjord på 15 – 20 % chokladmalt, sherry- och ekfatslagrad. Den äldsta whiskyn i blenden är 35 år. Den doftar faktiskt crème brûlée och har en mycket nyanserad och komplex smak lite crème brûlée ,kaffe och choklad i smaken, med en något bittrare och torrare avslutning. Definitivt annorlunda. Flaskan och korken är ”to-die-for”, men så kostar den också 1499 kr.
Sedan dödar jag smaklökarna med lite Ardberg som är skogsbrand och tjära som vanligt. Det är ett under att sprinklersystemet inte går igång när smakproverna hälls upp. Jag gillar Blasda som är deras minst rökiga whisky. Rökigheten i doften i den är härligt kryddig som i en fin cigarr i cigarrlåda.

Sensationellt i år är att en irländsk whiskey fick guld i kategorin bästa single malt, nämligen Tyrconell Single Malt. Den har en komplex doft av honung, ljung, malt och lite citrus. Smaken är rund, len, komplex med en lång och torr avslutning. En single malt man kan dricka utan en besvärande eftersmak av rökt med medwurst.

Sedan provar jag något som verkligen får mig uppåt, Woodford Reserve Bourbon, bourbonälskare som jag är.
Allting med denna bourbon är utsökt. Flaskan är elegant. Doften bjuder på kola, fruktighet, fat och an aning kryddighet. Smaken är rund och sammansatt. Smörkolan finns där, fatigheten och fruktigheten också. Men den är definivt inte så vaniljsöt som en del bourbon kan vara. Eftersmaken är lång och torr. En stram och elegant bourbon som jag personligen mer än gärna skulle avsluta en måltid med. Givetvis upphälld i en vacker kupa. Japp, detta är en solklar favorit, Maker’s Mark har äntligen fått lite konkurrens på den svenska marknaden.

Avfärden börjar närma sig. Jag får en smutt 35-årig Bunnahabhain och noterar att den faktiskt inte blivit jobbigt träig.
Vi tränger oss ut bland allt fullare och fyllekäkande människor. Jag springer på sushi-Robban, Sveriges bästa sushi-kock. Jag får en liten sushi to go och skjuts ända fram till dörren i en Beamer X5. Definitivt en bättre avslutning än jag hade hoppats på.

Read Full Post »

Konservativ smak

Det är San Fransisco inte känt för.
En vinbar i San Fransisco, Yield Wine Bar, har fått ett kvitto på San Fransiscobornas liberala läggning. Sedan juli i år har dom haft Palin Syrah, ett organiskt chilenskt rödvin på vinlistan. Det blev snabbt deras bästsäljande röda. Men sedan Mc Cains utnämning av Sarah Palin till vicepresidentkandidat har försäljningen av detta vin dalat.
En stammis föreslog att beskrivningen av Palin Syrah skulle kompletteras med ”älgkött, lax, toner av krut.”
Vinbaren har två lådor kvar av vinet. Utgången av valet är enligt barägaren, Tavelli, avgörande för om Yield Wine Bar kommer att föra vinet efter att dessa lådor sålt slut.

Read Full Post »

För mycket av det goda

Tillhör du dom som klagar över att förr kunde du dela en flaska vin med någon och ändå må prima dagen efter, men idag blir du helt zonkad efter två glas?
Då har jag goda nyheter för dig, nu behöver man inte längre tro att det är ett ålderstecken.
Nej, vin idag är faktiskt starkare än förr. På 90-talet kunde man fortfarande hitta vinflaskor som hade 12 % (volymprocent) alkohol på etiketten. Då tyckte man att ett vin med 14 % var starkt. Idag är 14 % – 14,5 % mer eller mindre standard vad gäller rödvin och 15 % är lättare att hitta än 12 %.
En australiensisk undersökning visar att australiensiska viner hade ett medelvärde på 12,8 % 1975. Idag är medelvärdet 14,5.
Å andra sidan så får man dock bara i sig c:a en tredejedels glas mer om man dricker ett glas vin med 14,5 % jämfört med ett som innehåller 12 %. Men det är alltid kul att kunna skylla på något. Det gäller förstås att blunda för att 20-åringar idag kan svepa en halv flaska vin lika obehindrat som du kunde när du var 20.

Vinerna idag är starakare av flera tänkbara orsaker. Klimatförändringar är en, bättre koll på druvmognad och teknik för att uppnå druvmognad är en annan. En anpassning till vad kända kritiker (och därmed den stora massan) vill ha d v s stora, rika, bombastiska viner med mycket av allt som är mogna nu sägs också vara en orsak.

Man skulle kunna tro att det är bra för alla att man nu lyckas med att producera viner som är gjorda med fullständigt mogna druvor med hög koncentration.
Men näe, gnället från vinnördarna blir högre och högre.
Den högre alkoholhalten ger eldiga viner. Viner som är mogna och smakrika är vulgära. Vinmakarna plockar druvorna för sent nu. Den högre alkoholhalten skär sig med mat. Den höga alkoholhalten gör vinet obalanserat. Den högre alkoholhalten ger fler alkoholskador. Det är onaturliga tekniker och superjäst som har lett till den höga alkoholhalten.
Så högt har vinnördarna gnällt att vinmakare nu fifflar med omvänd osmosis, centrifugering och t o m genmodifiering av jäst för att därmed sänka alkoholhalten.
Det finns t om med företag som uteslutande sysslar med att skräddarsy alkoholhalten i vin.
Det roliga är att precis samma vinnördar ändå mer än gärna köper viner uppskruvade på högsta volym från Priorat, Berzio, Mendoza eller en Chateau Cheval Blanc på 14,4 % för att nämna några exempel. Det är nämligen så att vinmakare alltid har eftersträvat att uppnå optimal druvmognad och koncentration av vinerna, men idag är förutsättningarna för att lyckas med det mycket bättre. Och när druvmognaden är optimal är sockerhalten hög och det i sin tur ger mer näring åt jästen som då kan arbeta längre. Förr i tiden kallades det en bra årgång.
Vinnördarna skulle faktiskt kunna köpa uteslutande tyska och österrikiska viner om den höga alkoholhalten var det som vulgariserade vinet.
Men det är klart, när gemene man faktiskt lärt sig vad överekade viner är så måste man hitta något annat som får en att framstå som alternativ.
Då kan man ju alltid börja memorera Brix-nivåer och gnälla på att dom är för höga.
Hängde ni med? Inte, det var precis det som var meningen.

Fast lite trist är det ju att vinerna blir starkare när jag blir svagare.

Read Full Post »

Småpåve

Fick ett stalltips som jag provade häromdagen. Det rörde sig om den gamla trotjänaren Coteaux du Tricastin 2003.
Lite skeptisk var jag till detta 77-kronorsvin. Jag minns att jag provade den för väldigt längesen och att den inte lämnat något bestående intryck.
Mycket har dock hänt i området sedans dess och även producenten, Domaine du Vieux Micocoulier, har ryckt upp sig. Såpass att detta vin faktiskt fått Coup de Coeur av Guide Hachette för årgång 2000.
Coteaux du tricastin ligger i södra Rhône, men är inte lika välkänt som t ex Gigondas eller Chateau-neuf-du-Pape. Med det senare har dock Coteaux du Tricastin påtagliga likheter. Jorden är täckt av samma runda stenar, galets, som i Chateau-neuf-du-Pape och liksom i övriga södra Rhône använder man samma druvor.
I den jag provar är druvorna 75 % grenache och 25 % syrah.
Doften är öppen och direkt. Först slår tonerna av bränt hår, gummi och asfalt emot en. Sedan kommer en stor pust av jordgubbssylt. Smaken är också stor och rund. Massor av jordgubbsylt med svartpepparen aning kryddighet, både fruktsyran och tanninerna känns avrundade. Eftersmaken är kort.
Faktiskt är det ett skolexempel på grenache-syrahblandningen med mognad. Det är inget stort vin, men ändå ligger det mycket i att detta är en sorts chateau-neuf-du-pape i miniatyr.
Jag provar den senare med lammkotletter och potatisgratäng med rosmarin och den funkar alldeles strålande till det.
Vill man prova en moget rhônevin som också är matvänligt kan man med fördel prova Coteaux du Tricastin.

Read Full Post »

Cheech & Chong & Chardonnay

Det Miles gjorde för merlot i USA, sägs Bridget Jones har gjort för chardonnay i Storbritannien.
7,5 miljoner färre britter köpte chardonnay i maj 2008 jämfört med samma tidpunkt 2007.
Det är inte utan att man undrar om detta har något samband med att vinodlare i Washington säljer sina vingårdar till marijuanaodlare. Hittills har DEA upptäckt 7 vingårdar i Yakima Valley som har blivit omvandlade till marijuanafält.
2006 upptäcktes mer än 144,000 plantor och 2007 fler än 296,611 plantor. I år tros antalet bli ännu större.
Enligt AP är det organiserade, mexikanska brottslingar som köper vingårdarna. Att hitta säljare är inte svårt. En vinbonde som inte hade någon gård till salu var först ovillig att sälja när drogkartellsrepresentanten ville köpa. Representanten bad då bonden att nämna ett pris.
Han slängde ur sig 263,000 $ för 762 hektar (ingen byggnad fanns) och fick det – i kontanter.
Det är alltså betydligt mer lönsamt att sälja än att fortsätta odla druvor.
Vilken druva är då Yakima Valley känd för att odla?
Svar: chardonnay.

Read Full Post »

Older Posts »