Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Skitvin och discobitch

Två viner jag saknade på franska vindagarna:

Vin de Merde

Le Vin de Merde Foto: CBC News

Skitvinet från Languedoc kan du få veta mer om här.

Sedan den fantastiska skumpan QV Discobitch:

QV Discobitch

QV Discobitch Foto: Peter Liem


Detta är resultatet av samarbetet mellan Benoît Tarlant, DJ:arna Laurent Konrad och Kylian Mash. Innehållet är en Cuvée Louis 1998.
Läs mer
Knäcker Armand de Brignac, eller hur?

Read Full Post »

Oh la la – del 3

Så äntligen dags för den sista delen i trilogin. Jag hade inte mycket tid kvar så jag tog sikte på Johan Lidby vinhandel. Här börjar jag med att prova två stycken pouilly fuissé: Chateau Fuissé 2004 och Chateau Fuissé Les Combettes 2005. Ingen av dom ligger på beställningssortimentet.
Chateau Fuissé brukar har mer kraft än många av dom rätt bleka pouilly-fuisséer man ofta stöter på. redan den vackert gyllengula färgen skvallrar om att detta inte är något blekt vin. Chateau Fuissé 2004 har en stor och mäktig doft av honung, smörkola, ananas och päron. Smaken är rund och fyllig, men toner av fat och den har en anmärkningsvärd skärpa. Les Combettes har en också en stor doft av exotisk frukt och mer aromatiska citrustoner som mandarin och pomerans. Smaken är stor, rund och aningen kryddig och känns lite smörigt fruktig. Den har en lång komplex eftersmak med fin fruktsyra.
Att ingen av vinerna finns tillgänglig för privatkonsumenter säger en hel del om hur inne pouilly fuissé är nuförtiden. Tyvärr känns det som om dessa viner helt har hamnat i bakvattnet till fördel för övrig vit bourgogne och nya världen-chardonnay.
Det är lite synd tycker jag. Just dessa två är fantastiskt smakrika och intressanta karaktärer till bråkdelen av priset av en bra vit bourgogne eller dito nya värden-chardonnay. Märkligt nog är vinerna från detta distrikt populärare i USA när namnet tycks designat för att alienera amerikaner. Ser ni Chateau Fuissé på listan någon gång så tycker jag definitivt man ska ge det en chans.
P g a tidspress så hoppar jag sedan direkt på Domaine Auguste Clape Cornas Renaissance 2005, ej tillgänglig i betsällningssortimentet.
Och yes vilket vin! Den animaliska doften slår emot en i detta bläckiga, lila vin. Animaliskt, rökigt, asfalt, salmiak och ändå packat med en massa mörka bär; björnbär och svart vinbär. Smaken är lika koncentrerad som i salmiakbalkar. Det är ett köttigt vin med rökighet, mörka bär och en massa tanniner. Men den långa eftersmaken visar en väldigt elegant frukt.
Ett otroligt sexigt vin som gör att Chapoutiererna jag provade innan känns lite tråkigt pk.

KLockan tickar, jag rusar vidare till V&S wine och blir först påtvingad lite vit Mouton Cadet. Efter den lilla bagatellen får jag i alla fall smaka det jag var där för: Baron d’Arques 2004, inte heller tillgänglig i beställningssortimentet.
Den doftar viol, björnbär, jordgubb och lite choklad. Smaken är fyllig, välstrukturerad och mörkfruktig med toner av mineral, choklad och lakrits. Det är ett mycket gott vin.
Men jag kan inte riktigt skaka av mig Chateau Vignelaure-associationerna.
Jag måste trask över till Domaine Wines för att prova Chateau Vignelaure 2003 igen. Återigen känner jag en doft av viol och björnbär, men också lakrits och ceder. Smaken är återigen mörkfruktig, välbalanserad med mjuka fina tanniner och en stram fruktsyra. Eftersmaken är lång och och komplex med lite kryddighet och fat.
Ett till gott vin,som har några gemensamma nämnare med föregående vin. Baron D’Arques finns inte tillgänglig nu, men skulle väl betinga drygt 300 kronor.
Chateau Vignelaure kostar efter den rätt stora prishöjningen 189 kr. Men oavsett pris måste jag nog säga att jag tycker att Chateau Vignelaure är minst lika elegant, bordauxig/rhônig och komplex som Baron D’Arques – och tyvärr ett rätt så förbisett vin. Det kan man gott köpa någon gång när man ska festa till det eller ge bort en bra flaska i present.

Därefter provar jag en riktigt mogen bordeaux Château Beau Sejour Becot 1975 hos Swedish Brand.
Färgen är förstås tegelröd och vinet får en distinkt kärna i glaset. Jag får de sista dropparna som är fulla av mognadsfällning. Av de få dropparna kan jag förnimma en doft av jord, läder och viss kryddighet. Smaken är också mogen med nedslipade tanniner som börjar kännas torra. Det smakar också väldigt mycket som det doftar. gammalt läder och lite kryddigt.
Jag provar vinet samtidigt som en gråhårig gentleman som gör en artig entré, hummar lite torrt medgivande och gör en snabb sorti. På något sätt så är det nog en rätt bra sammanfattning av detta vin.

Slutligen provar jag Bollinger 2003.
Lagom till Bond-premiären så provar jag en Bollinger hos Arvid Nordqvist som är precis lika otuff som Roger Moore. Denna årgångs, men icke Grande Année-champagne, har ingen av den plankiga ekighet som brukar utmärka Bollinger. Den luktar brödigt, en aning honung, gula äpplen och lite smörigt vaniljigt. Smaken har lite äpplen, citron och len med en krämig mousse. Syran är finstämd. Den är väldigt lättdrucken och helt atypisk för Bollinger.
Definitivt värd att prova om man vill prova en annorlunda Bollinger från en klurig årgång. Men priset känns väldigt högt. Man kan ju en och en halv Henriot Millésimé Brut 1996 för dom pengarna.

Klart slut.

Read Full Post »

A Dom P Moment

Igår natt när jag satt och slavade med inlägget från franska vindagarna så fick jag en en rolig upplevelse av andrajäsning.
Först måste jag börja med att skamset erkänna att jag är en surdegsnörd. Inte av tysk pedantiskhet dock. Jag är mer inne på Jim Laheys filosofi när det gäller brödbakning. Grunden till min surdeg har förärats mig av min svåger och berett mig många fina bröd.
Dock hade jag en bit fördeg av surdegen som fått stå länge orörd i kylskåpet och som börjat lukta sådär märkligt kemiskt. Faktum är att jag kommit på att för gammal surdeg luktar pinotage. Hur som helst satte jag igång min renovering av den i förrgår. Jag hällde bort det grå, blandade ut den med vatten, mjöl och honung för att kickstarta jäsningen igen. Igår luktade den hyfsat och såg rätt bra ut. Men jag fick en ingivelse att låta den få en till turbostart så jag rev i lite äpple också och lät plastburken stå framme.

Mitt under febrilt och sömnigt skrivande igår så hörde jag ett tydligt ”POP!” från köket.
Jag fattade först inte vad det var, men sen mindes jag surdegen. Jag tittade på burken och mycket riktigt hade locket släppt på störrde delen av burken.
Där stod jag med ett fånleende på läpparna och kände mig som Dom Perignon när champagnekorkarna började flyga mitt i natten p g a andrajäsningen. Inte nog med att man är surdegsnörd, nu börjar man likna en svår vinnörd också.

Read Full Post »

Oh la la – del 2

Nu kommer sent omsider del 2 av rapporten från franska vin-och gastronomidagarna. Då hoppar jag vidare till Bornicon & Salming AB.
Där hade jag faktiskt siktat in mig på lågbudgetaren Arrogant Frog från Les Domaines Paul Mas. Men oj vad besviken jag blev när de ännu lägre prissatta och inte alls lika ironiska vinerna under etiketten Claude Val var roligare. Arrogant Frog är sanslöst fruktdrivna, dom känns mer som gälla jänkare än arroganta fransoser. Claude Val Blanc 2007 är inget mästerverk, men definitivt värd 56 kr. Doften är lite blommig och äpplig, med viss mandelton. Smaken är fräsch och frisk med både citrus och aningen mandel. I en blindprovning had jag lätt kunnat gissa på en lättviktig verdicchio. Och flaskan kan lura vem som helst att tro att det är ett ”fint vin”. Ett annat vin som inte gör ont i plånboken är Sincerité Sauvvignon Blanc 2007. För 72 kr får man en klockren sauvignon blanc och då menar jag inte KPK, något jag personligen bara förknippar 90-talets unkna härtappade vita bordeauxer med. Nej, jag menar hur fingrarna luktar när man plockat svarta vinbär, blandat med lite nyklippt gräs och en aning nässlor. Syran är också fin, men inte så überhård som den är i en sauvignon blanc från Loire.
Vill man vara lite mer småborgerlig så måste jag slå ett slag för Chateau Noillac 2004. Här är en jättebra Cru Bourgeois som doftar både svart vinbär, tobak, ceder, men också lite bondgård. Smaken känns mogen, stallig, med inslag av tobak och den har fina, avrundade tanniner och en elegant fruktsyra. På det hela taget en klassisk bordeaux som man inte behöver skämmas för att bjuda på till söndagssteken. Tyvärr finns den bara på magnum, men i dessa BIB-tider kan man väl ändå leva med att få något som är dubbelt så bra till ungefär dubbla literpriset. 222 kronor kostar den och det finns ju vacu-vin.
Slutligen provar jag lite skumpa. Jean de la Fontaines båda varianter får mig att vilja göra såna där irriterande citationstecken i luften när jag motvilligt får kalla dom champagne. Båda har läskigt läskaktiga bubblor som brusar lika mjukt som tomtebrus.
Desto trevligare då att prova Boizel Brut Reserve. Doften avslöjar att det måste ingå en del moget vin i denna cuvée. Jag känner både valnöt och karl johan-svamp. Smaken är vackert len och krämig med en fräsch lime-aktig syra. En standardcuvée för den som gillar lite mognadstoner. Det känns som en värdig avslutning och jag tackar för mig och drar vidare.

Jag förflyttar mig sidledes i höger riktning till Bibendums bord. Givetvis måste man prova André Lurtons grejer när man är här. Tillhör ni dom som inte upptäckt hur kul vit bordeaux kan vara så är hans viner en bra inkörsport. Chateau Coucheroy 2004 doftar nästan stickigt av svart vinbär och nässlor och citrus, men man förnimmer också en fatton. Smaken är aromatisk som i exotisk frukt, men här finns även citrus och en avgjort fet konsistens med en frisk syra. Chateau Rochemorin 2006 är mer av allt. Men här finns också rostade toner som drar åt hasselnöt och även smörstekt persilja. Och det går igen i smaken, den är rostad, aromatisk och oljig, men också väldigt frisk och elegant. Varje gång jag provar dessa undrar jag varför jag inte dricker vit bordeaux oftare. Och varje gång jag har en oekad chardonnay och en Rochemorin med i en provning så tror alla att Rochemorin är chardonnay. Mao så kan det här vara viner att prova för dig som gillar fatkaraktär, men vill ha lite mer fräschör. Det kan också vara något för dig som är lite småskraj för ekmonstret, men som vill ha lite mer fylliga och smakrika vita viner.

Jag drar också igenom M.Chapoutiers viner: Valréas 2006, Pétite Ruche 2007 och Les Bécasses 2005, ej tillgänglig för privatkonsumenter. Man vet vad man får när man provar den gode M:s viner; välgjorde rhôneviner i en polerad, modern stil med med rena mörka bärtoner och lite ny ek, åtminstone om man provar de mindre dyra i ung tappning. Så är det nu också. Den som sticker ut mest är Les Bécasses 2005. Denna är mer animalisk och doftar mer bacon och lite örtigt. Smaken är pepprig, lite örtig och strävheten är påtaglig, men mycket välbalanserad med fruktsyran. Känns för ung att dricka nu. Jag provar gärna den här igen om några år.

Av någon anledning finns Chateau de Reignac 2006 att prova. Mig veterligen kan man inte köpa den vare sig som privatperson eller restaurantkund. Men den kanske ersätter 2004:an?
Hur som helst är det verkligen en mycket bra bordeaux för runt 160 kronor (räknar jag ut). OBS! Denna ska inte förväxlas med Reignac, som ofta nämns i samma andetag, men som kostar betydligt mer och också fått höga poäng av Parker.
Visserligen är Chateau de Reignac betydligt billigare på kontinenten, men trots det så får man ändå säga att man får mycket bordeaux för pengarna. Doften känns fortfarande knuten, men man förnimmer tobak, ceder och jord. Smaken känns koncentrerad med påtagliga tanniner och en lika påtaglig fruktsyra. Vinet känns stramt och elegant med potential att bli härligt kompostigt, men även kryddigt.

Här avslutar jag del 2 av rapporten. Cliff-hangern blir att i nästa del provar jag bl a Baron d’Arques 2004 och Domaine Auguste Clape Cornas 2005!

Read Full Post »

Oh la la – del 1

I måndags gick franska vin-och gastronomidagen av stapeln. Förväntansfull infann jag mig på Grand Hotel för att prova franskt, franskt och åter franskt. Tyvärr hade jag en viss tidspress på mig. (Barn och vinprovning kan vara ett svårlagt pussel.)

Jag hann i alla fall med att prova en del viner och ska försöka återge vilka viner som jag föll för.
Första stoppet blev Caveaus monter. Jag valde den av naturliga skäl – jag hade nämligen siktat in mig på deras Picpoul de pinet, den enda äkta l’Ormarine-picpoulen tillgänglig i Sverige.
Först provar jag Picpoul de pinet Carte Noire, 82568-01 i beställningssortimentet.
Den är vackert gröngul och doftar papaya, grönt äpple, kinesiskt päron och blommor. Smaken är jättefräsch med en livlig fruktsyra, en lätt blommig ton, lite jästighet och på slutet kommer en liten beskhet påminnande om det vita på grapefruktskalet som biter till på ett angenämt sätt.
Ett förtjusande vin på alla sätt och vis. Förutom till ostron, blåmusslor och andra lättare skaldjursrätter tror jag att det kan passa till en del asiatisk mat. Det sägs också att picpoul passar bra till chèvre. Kort och gott ett vin som är bekymmerslöst nog att dricka som apéritif, men tillräckligt karaktärsfullt för att vara ett bra matvin. Priset är lite avskräckande i internationell jämförelse. Det betingar visserligen inte mer än 88 kr här, men det är faktiskt dubbelt så mycket som det kostar i Frankrike. Men då tillkommer förvisso resekostnader. Det relativt höga priset skulle kunna justeras ner om importören kunde beställa högre volymer åt gången och ännu mer om det kvalade in i det fasta sortimentet. Så nu är det upp till oss konsumenter att stödköpa. Observera att ange varunumret vid beställning då det finns en ”pirat-l’Ormarine” som kostar lika mycket och som inte håller samma kvalitet.
Jag provar även ”mellanpicpoulen” d v s den picpoul som är gjord på druvor med högre restsötma än den förstnämna (dock inte den med dom sötaste druvorna), Duc de Morny, 83188-01 i beställningssortimentet. Här är doften rundare och bredare, jag får associationer till melon, grönt te och agavekaktus. Inte helt olikt vissa 90-talsparfymer. Smaken är fruktigare och syran inte lika distinkt som i Carte Noire, även om den förstås finns där. Den är också lite mer komplex. Förslaget att dricka den till bouillabaisse låter utmärkt. Vilken man föredrar av dessa två är förstås en smaksak, men en sak är säker, Picpoul har alla förutsättningar att bli ett trendvin även här.

Jag provar mig även igenom en radda bordeauxer som i nuläget inte finns tillgängliga för privatkonsumenter. Jag får mig också ett litet snack med Benoit Vigoureux som är vinmakare på bl a Vieux Chateau Landon och Chateau Haut Barrail. Han sammanfattar rätt bra sina tankar om loi Evin: ”Mais, c’est null ça!” Däremot är Chateau Haut Barrail 2006 långt ifrån värdelöst. Doften är ännu knuten, men visst finns där en stram svart vinbärston och ceder. Smaken känns knuten, men tillräckligt kraftfull och fokuserad för att kunna bli en rolig bordeaux. Och om den kommer att finnas tillgänlig på beställningssortimentet så är priset inte mycket att orda om, runt 160 kr kommer den att kosta.
Avslutningsvis så provade jag också två mycket bra och härligt vresiga côtes du rhône av prodeucenten Château de Fontsegugne.
Côtes du Rhône Cuvée Tradition 2005, 8813-1 i beställningssortimentet, doftar svartpeppar och charkuterier.
Smaken är tät, pepprig och med bra balans mellan tanniner och fruktsyra.
Kul med en tuffare variant av côtes du rhône som bara betingar runt 105 kr. Santo Estello 2005, doftar även den pepprigt, men är stramare och mer komplex. Här finns också viol och kryddor. Smaken är koncentrerad, sammansatt, kryddig och stramt pepprig. Även tanninerna känns stramare och vinet är balanserat med en lång eftersmak. Mycket bra kvalitet för c:a 114 kr.
Detta avslutar första delen av rapporten från franska vin-och gastronomidagarna. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Oh la la – del 1

I måndags gick franska vin-och gastronomidagen av stapeln. Förväntansfull infann jag mig på Grand Hotel för att prova franskt, franskt och åter franskt. Tyvärr hade jag en viss tidspress på mig. (Barn och vinprovning kan vara ett svårlagt pussel.)

Jag hann i alla fall med att prova en del viner och ska försöka återge vilka viner som jag föll för.
Första stoppet blev Caveaus monter. Jag valde den av naturliga skäl – jag hade nämligen siktat in mig på deras Picpoul de pinet, den enda äkta l’Ormarine-picpoulen tillgänglig i Sverige.
Först provar jag Picpoul de pinet Carte Noire, 82568-01 i beställningssortimentet.
Den är vackert gröngul och doftar papaya, grönt äpple, kinesiskt päron och blommor. Smaken är jättefräsch med en livlig fruktsyra, en lätt blommig ton, lite jästighet och på slutet kommer en liten beskhet påminnande om det vita på grapefruktskalet som biter till på ett angenämt sätt.
Ett förtjusande vin på alla sätt och vis. Förutom till ostron, blåmusslor och andra lättare skaldjursrätter tror jag att det kan passa till en del asiatisk mat. Det sägs också att picpoul passar bra till chèvre. Kort och gott ett vin som är bekymmerslöst nog att dricka som apéritif, men tillräckligt karaktärsfullt för att vara ett bra matvin. Priset är lite avskräckande i internationell jämförelse. Det betingar visserligen inte mer än 88 kr här, men det är faktiskt dubbelt så mycket som det kostar i Frankrike. Men då tillkommer förvisso resekostnader. Det relativt höga priset skulle kunna justeras ner om importören kunde beställa högre volymer åt gången och ännu mer om det kvalade in i det fasta sortimentet. Så nu är det upp till oss konsumenter att stödköpa. Observera att ange varunumret vid beställning då det finns en ”pirat-l’Ormarine” som kostar lika mycket och som inte håller samma kvalitet.
Jag provar även ”mellanpicpoulen” d v s den picpoul som är gjord på druvor med högre restsötma än den förstnämna (dock inte den med dom sötaste druvorna), Duc de Morny, 83188-01 i beställningssortimentet. Här är doften rundare och bredare, jag får associationer till melon, grönt te och agavekaktus. Inte helt olikt vissa 90-talsparfymer. Smaken är fruktigare och syran inte lika distinkt som i Carte Noire, även om den förstås finns där. Den är också lite mer komplex. Förslaget att dricka den till bouillabaisse låter utmärkt. Vilken man föredrar av dessa två är förstås en smaksak, men en sak är säker, Picpoul har alla förutsättningar att bli ett trendvin även här.

Jag provar mig även igenom en radda bordeauxer som i nuläget inte finns tillgängliga för privatkonsumenter. Jag får mig också ett litet snack med Benoit Vigoureux som är vinmakare på bl a Vieux Chateau Landon och Chateau Haut Barrail. Han sammanfattar rätt bra sina tankar om loi Evin: ”Mais, c’est null ça!” Däremot är Chateau Haut Barrail 2006 långt ifrån värdelöst. Doften är ännu knuten, men visst finns där en stram svart vinbärston och ceder. Smaken känns knuten, men tillräckligt kraftfull och fokuserad för att kunna bli en rolig bordeaux. Och om den kommer att finnas tillgänlig på beställningssortimentet så är priset inte mycket att orda om, runt 160 kr kommer den att kosta.
Avslutningsvis så provade jag också två mycket bra och härligt vresiga côtes du rhône av prodeucenten Château de Fontsegugne.
Côtes du Rhône Cuvée Tradition 2005, 8813-1 i beställningssortimentet, doftar svartpeppar och charkuterier.
Smaken är tät, pepprig och med bra balans mellan tanniner och fruktsyra.
Kul med en tuffare variant av côtes du rhône som bara betingar runt 105 kr. Santo Estello 2005, doftar även den pepprigt, men är stramare och mer komplex. Här finns också viol och kryddor. Smaken är koncentrerad, sammansatt, kryddig och stramt pepprig. Även tanninerna känns stramare och vinet är balanserat med en lång eftersmak. Mycket bra kvalitet för c:a 114 kr.
Detta avslutar första delen av rapporten från franska vin-och gastronomidagarna. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Fyra små rätter

I fredags firade vi T:s födelsedag på restaurant Linguini.
Vi hade blivit tipsade av M och B som också närvarade, samt A-M som rest ända från Köpenhamn.
Det var lite struligt i början, då det visade sig att dom sjabblat med vår bordsbeställning, så vi fick stå i en trapp drygt en halvtimme och vänta. Lite trist tycker jag att man inte ens blir erbjuden en drink eller nå’t när man står där som ett fån i trappen och väntar på att dom ska fixa det utlovade bordet.
Stället är ett äkta hål i väggen och är trivsamt och intimt.
Lite som ett sobert Lady-och Lufsenställe.
Menyn är italiensk som namnet antyder och pastarätterna är många.
Jag och T slår till på menyn som består av Antipasto Misto, Linguini Con Scampi, Filletini Tartufo och Tiramisù eller Panna Cotta med hallon.
Servicen är vänlig och servitrisen är insatt i vinlistan, vilket är mycket trevligt.
Maten känns hederlig och vällagad, men kommer inte riktigt upp i Nero-klass.
(Jag jämför alltid med favorithaket Caffé Nero).
Det tar rätt lång tid för maten att komma ut, maten är inte särskilt varm när den väl kommer och i vårt fall hade scampin faktsikt gått för länge. Men i övrigt känns det ändå kärleksfullt tillagat. Pastaknytet med karl johansvamp och ricotta till den perfekt stekta oxfilén är utsökt . Panna cottan är len och vaniljig helt enligt regelboken. Maten är också snyggt upplagd, utan att vara för krusedullig.
450 kronor för den menyn känns väldigt överkomligt.
Vad som också är fantastikt överkomligt är vinerna. Vinlistan är koncis men väl vald.
Vi dricker Fonterutoli som tillhör den smakrikare skaran av chianti. Redan den mörkröda färgen skvallarar om att denna smakar lite mer än standardchiantin. Den doftar mörka körsbär, timjan, salvia, rostat fat och lite choklad. Smaken överraskar med tydliga tanniner, som balanseras av en elegant fruktsyra. Även i smaken finns kryddighet, körsbär och rostade fat. Eftersmaken är lång. Utan tvekan den bästa chianti jag provat på mycket länge. Och för detta betalar man 305 kr/flaska, mindre än ett sunkigt husets på något annat ställe. Jag noterar även att Tignanello finns på listan för ynka 900 kronor. Jag har nog aldrig sett den med ett så litet påslag någonstans tidigare.
Jag kan definitivt tänka mig att gå tillbaks hit. Även om Nero är lite vassare vad gäller maten så är Linguini så mycket mysigare och man får dessutom vinet i stora, vackra rödvinsglas istället för i vanliga dricksglas som på Nero.

Read Full Post »

Older Posts »