Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Efter dagens inköp på Systembolaget (idel favoriter som jag redan skrivit om), så hade jag turen att få provsmaka några novellooljor på NK:s saluhall.
Om sanningen ska fram så har jag faktiskt inte riktigt greppat variationsrikedomen med olivolja tidigare eller storheten med novello. Jag vet inte vad som var annorlunda idag. Kanske var det kvalititeten på oljorna (samtliga oljor jag provar har en surhetsgrad under 0,2 %), kanske var det den suveräna demonstratisen, eller kanske var det bara det faktum att jag testat tillräckligt många nu för att börja förnimma nyanserna på riktigt. En aha-upplevelse var det i alla fall.
Den första oljan jag provar är Maria Burgarella (MB), Sicilien. Färgen är mellangrön, med gyllene inslag. Doften är fantatsiskt ungdomlig och fräsch. Nyslaget gräs slår emot en, men där finns också en aromatisk citruston som mandarin eller apelsinblomma, får jag lära mig, som svävar över det hela. Smaken är också utpräglat frisk, lite blommig och mild. Den är gjord på en enda cultivar (olivsort); biancolilla.
Sedan provar jag Viola, Umbrien. Färgen är häftig. Den är verkligen tät i färgen, djupgrön och med en bärnstenston. Den doftar också gräs, aningen pepprigt åt grönpepparhållet och lite nötigt. Den är smakrik fruktig, nötigheten kommer igen i smaken, en viss pepprighet som är genomgående och på slutet finns en liten beska som nästan ger en aningen sträv känsla åt kronärtsskockehållet.
Cultivarerna i denna olja är moraiolo, frantoio och leccino. Jag får lära mig att moraiolo ger en utpräglat fruktig men också besk karaktär.
Slutligen provar jag Castel Di Lego, Sicilien. Färgen är nästan fluorescerande klargrön. Den doftar så mycket vitpeppar att man nästan nyser. Sedan förnimmer man gräsigheten och en ton av omogna tomater med tomatkvisten kvar och örtighet. De omogna tomaterna går igen i smaken. Även örtigheten är tydlig och på slutet så kommer en rejäl pepprighet som påminner om dijonsenapens skärpa. Faktiskt är detta rena kryddblandningen. Cultivarerna är tonda iblea (80%) och marmoregna. Demonstratrisen förklarar för mig att just omogna tomater är något man brukar hitta i oljor från Sicilien.
Det är riktigt intressant att få prata med någon som faktiskt varit på plats vid årets skörd och som kan berätta så mycket om vilka faktorer som spelar in för kvaliteteten.
Viktigt för novellooljorna är att man inte skördar oliverna för mogna. Dom ska egentligen vara lite omogna för att producera så bra oljor som möjligt. Oliverna ska hanteras med största varsamhet och kallpressas så snabbt som möjligt. En hel del av olivoljetillverkningen påminner om vintillverkning. Dock finns det en stor skillnad vad gäller hållbarheten. En bra olivolja, i synnerhet en novello, är en färskvara som ska konsumeras så snabbt som möjligt. Novellon förändras så mycket i flaskan att den inte får kallas novello efter ett par månader. Då förlorar den sin ungdomliga charm.
I Italien firar man att novellon släppts och avnjuter den till frukost, lunch och middag under ett par månader. Så istället för att satsa på jippot Beaujolais Nouveau, som känns väldigt 80-tal, så kan man köpa en annan flytande delikatess som ska avnjutas ung.

Read Full Post »

Jag öppnade aldrig någon Geisweiler. Eftersom jag bara skulle dricka ett glas ville jag inte förstöra bubblorna. Istället gick jag igenom min vingarderob (ja, det är en klädkammare fylld med vin). Där hittade jag några Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2001. Jag tyckte tillfället var tillräckligt ofestligt för att öppna en sådan. Jag hade nämligen förväntat mig ett övermoget vin. Jag kunde inte ha mer fel. Den var faktiskt chockerande bra. Den var fortfarande tät i färgen och precis börjat gå från blårött till rubinrött. Doften var stor med mörka bär och lite vaniljiga fat, utan att vara vulgo. Dessutom fanns där peppar och kryddor. Men det var smaken som faktiskt var otroligt bra för dom pengarna. Packad med frukt, utan att vara vulgo. Massor av svarta vinbär, hallon, fat och svartpeppar och på slutet väldigt mycket hallon, integrerat fat och lakrits. Tanninerna är perfekta nu, mjuka, men inte uttorkade. Sålänge jag kan minnas har det vinet fått kommentaren ”Vinner inte på lagring” under ”Hållbarhet”. Min flaska har legat i en garderob under c:a 5 år och är mycket mer generös, öppen, nyanserad och balanserad nu än när jag köpte den och väldigt god. Ni vet ju vad jag tycker om 100-poängsskalor och Parker. MEN så här skriver han om 2006:an:
Robert Parker, Wine Advocate, 91 points
”The Cabernet and Shiraz blends begin with the 2006 Shiraz (70%) – Cabernet Sauvignon (22%) “Koonunga Hill”. Purple-colored, the wine offers meaty black currant, blackberry, and blueberry aromas. On the palate the wine exhibits remarkable focus and structure for its humble price. The fruit is grapy and primary as well as intensely flavored. It should evolve for several years and drink well through 2022 if not longer. It is a fantastic value. As an aside, Peter Gago presented a 1976 Koonunga Hill to demonstrate the aging potential of this cuvee. The wine was showing a bit of age aromatically but none on the palate. At age 31, this wine (which probably cost several dollars on release) is right at its peak (my score 94 points). Penfolds, arguably Australia’s most famous winery, continues to perform at a high level under the leadership of Head Winemaker, Peter Gago.”
Oct/07″

Uppenbarligen har dom inte läst på om hållbarheten i systembolagskatalogen. Men här har ni en som gladeligen kommer att köpa en så’nt där märkvärdigt ”över 90 poäng av Parker” för under 90 spänn.

Read Full Post »

Vad ska en vinmorsa som jag göra den här helgen?
Ja, inte ska jag gå och dricka sjyssta viner på glas i alla fall. Nej,T drar ut till havs för att fiska hummer på västkusten och lämnar mig strandsatt. Som om inte det räckte så ska jag dessutom bistå med dryckestips till nyfångad och nykokt hummer.
Men jag är professionell, jadå. Inte bara för att jag är grön av avund så rekommenderar jag ”vinet med de gröna ögonen”; chablis. Just nu tycker jag att Chablis Premier Cru Fourchaume 2007 är bra. Den är härligt mineralig och har den där stålhårda fruktsyran.
Ett underskattat vin till hummer är en torr riesling. Comtes d’Isenbourg Riesling Grand Cru Schoenenbourg 2005 är ett strålande exempel på en smakrik riesling med lite mognad och rieslingdruvans druvighet och skärpa. Till sist måste jag ju förstås slå ett slag för champagne, men där tycker jag nog fortfarande att de bästa köpen ligger i beställingssortiementet. Däremot kan man med fördel dra till med den bästa crémant de bourgognen; Crémant de Bourgogne Geisweiler. Den är glädjande nog åter tillgänglig och är otroligt frisk, fräsch och faktiskt lite brödig (och man får ungefär tre sådana per en flaska champagne). Jag kanske t o m tröstar mig själv med ett glas crémant.

Read Full Post »

I måndas gjorde jag en snabbvisit på Italienska vindagen (som vanligt var det barnvakteriet som ställde till problem).
Jag gick dit med blandade känslor. I början av min vinprovarkarriär var Italien fortfarande lätt att förstå sig på. I början av 90-talet jobbade man fortfarande i uppförsbacke om man skulle rekommendera något italienskt. Många associerade fortfarnade Italien med plonk i bastflaskor. Dåförtiden satsade man på en rioja om man ville köpa något fint, inte en amarone. Och nämnde du brunello di Montalcino så var det ingen som visste vad du pratade om. Det sas att de bästa italienska vinerna kunde man bara köpa på plats, för Italien höll på sina bästa viner.
10 år senare var historien en helt annan. Nu hade det gått upp för den breda vinpubliken att det faktiskt gjordes kvalitetsvin i Italien. Modernister som Angelo Gaja och Piero Antinori hade lyckats sätta Italien på kartan för kvalitetsvin igen. Prisracet för italienska viner hade bara börjat. BIB-revolutionen satte även Italien på lågprisvinkartan igen. I takt med att Parker, eller hans hantlangare, far runt och poängsätter och  ploppar nya ”heta” regioner upp. Italien sitter inte och ”trycker på” sina bästa viner längre.
Brunello di Montalcino är en såpa numera av sällan skådat like. Och kanske är det den som bäst reflekterar mina blandade känslor. Visst är jag som vinälskare glad över att Italien ryckt upp sig och producerar kvalitetsvin som aldrig förr. Men hela brunello-historien visar ändå att man nu nått något sorts kritiskt vägskäl som jag tycker har med identitet att göra.
Ska man nu börja göra om Brunello di Montalcino för att behaga Parker och därmed kunna ta ännu mer betalt (t o m Angelo Gaja tycker det)? Ja, vad är då italienskt egentligen?
Givet är att det inte är plonk i bastflaskor, eller bara BIB. Men kan man inte få njuta en flaska sjysst sangiovese, i gammelitaliensk stil längre, till rimliga prisnivåer?
Vad är det för fel med ett vin som har den där härliga italienska bitska bärsyran (alltifrån lingon till omogna björnbär), som inte är ett ekmonster och som inte har tillstymmelse till sötma?
Alltmedan vinlandet Italien blir mer och mer pimpat känner jag mig som vinkonsument mer och mer punk’d.

Med dessa funderingar rusar jag runt och försöker klämma in så många viner som möjligt under en knapp timme. Helt fräckt hoppar jag amarone, då detta inte är något favoritvin. Och efter lite funderande har jag kommit fram till att jag helt enkelt ska tipsa om bra italienare som är bra prissatta med hänsyn till internationell prissättning. Därför är det kul att börja med Rina Ianca Grillo Viognier 2006, nr 500588-09 i beställningssortimentet. Det är ett snyggt vin som doftar fat och lite påsklilja. Jag är ofta lite kluven vad gäller viognierblandningar. Ibland tycker jag att dom blir klumpigt parfymerade, men i det här vinet ger det bara en sirlig blommighet. Den har en fräsch fruktsyra, liten blommighet, och en fin fatpolish. Det är visserligen ett aber att man måste beställa en låda om 6 flaskor á 378 kr. Men den är så mycket roligare än dom BIB:ar jag testat och det är fortfarande BIB-pris. Då är det vita buffé-vinet avklarat. Då går vi över till det röda dito.
Farnese Sangiovese 2007 uppfyller väl det kravet. En okomplicerad, men ändå druvtypisk sangiovese. Körsbär i choklad och lite kryddigt luktar det. Smaken är också packad med körsbär, lite kryddor och den där typiska italienska lingonsyrligheten. Ynka 59 kr för en ärlig och rättfram sangiovese. Tråkigt nog finns inte deras Montepulicano d’Abruzzo tillgänglig för privatkonsumenter, för den är är strålande till samma facila pris. Däremot kan man avnjuta storasystern Farnese Colline Teramane 2005 som är sanslöst bra för 99 kr. Här är det en koncentrerad doft av chokladdoppade körsbär, viol och lite torkade rosor. Dofterna kommer igen i smaken som har fått en fin mognad och har en elegant och fin fatton med en liten angenäm örtig och körsbärskärnig bitterhet.  Ett superfynd rent prismässigt är Brolio 2005 från Barone Ricasoli. Agenturen Wine World berättar att den faktiskt är billigast i hela världen just på Systembolaget. Det är en mycket tidlös chianti classico med toner av körsbär, choklad,kryddor och läder i både doft och smak. Helt strålande från samma hus är Castello di Brolio 2004. Den är så komplex i doften, skogsbär, kryddor, läder, choklad, körsbär och en aning ceder. Smaken är lika komplex, kraftfull och med stringenta tanniner och en björnbärsaktig fruktsya. Inte särskilt billig, men inte heller dyr med internationella mått mätt, är Barone Ricasolis Castello di Brolio Vin Santo 2003. Den har den där härliga doften av aprikos, mandel och lite fikon som lovar så gott. Och det är gott, ospottbart faktiskt. Den är så harmonisk också, med sin lilla mognad, vackra fruktsyra och avvägda sötma. Traditionen säger att man ska doppa cantuccinis i detta. Men jag tar den gärna med nötter och fikon.

Det känns passande att avsluta med en Ruffino Riserva Ducale Oro 2004. Säg ”Chianti Ruffino” till någon och dom tänker bastflaska, men glöm det!
Det här vinet är inget man sörplar i sig till spaghetti. Här har vi ytterligare en klassisk chianti classico med fin mognad, plommon, körsbär, jord och kryddighet åt salviahållet i både doft och smak. Den är underbart välbalanaserad och har det där extra bettet i fruktsyran som är så chianti. Den är inte lika koncentrerad och fyllig som Castello di Brolio 2004, men den är väldigt elegant och kostar dessutom en hundring mindre.

Ungefär där började alla utställare packa ihop. Hann som hastigast sniffa på och smaka en Flaccianello della Pieve 2004. Vet inte om det var för att den var öppnad sålänge, men det som verkligen stack ut var en kryddig ton, som jag borde säga var salvia om man ska få lite cred, men som faktiskt liknade fänkål och anis mycket mer. Intressant var den i alla fall. Lika fort fick jag också en tugga (mycket mognadsfällning) Brunello di Montalcino 2003 från Il Poggione som kändes som en fatig och kryddig brunello med en viss mognadston. Vad dessa två kostar, förutom en hel del, har jag ingen aning om.

Slutligen kan jag konstatera att jag omedvetet fokuserat på Toscana, men det är ändå den region jag personligen tycker är mest intressant. Och där finns många fina, klassiska viner som inte pimpat bort sin själ. Och jag kan ärligt säga att jag hittat nya favoritviner både till vardags och finmiddag. Det jag saknade var ferrari. Inte en enda ferrari kunde jag hitta. En god ferrari och mina 50 minuter på Italienska vindagen hade varit helgjutna.

Read Full Post »

Det som händer på champagnebaren stannar på champagnebaren.
Nej, riktigt så illa är det inte. Min vän M hade bjudit in mig som gäst till Richard Juhlins Champagne Bar som huserar på The Lobby varje fredag. Vi går dit tidigt och utan att ha ätit middag. Tydligen så serveras snittar till champagnen vilka jag planerar att gå lös på á la Homer på the country club. När vi väl anländer så hänvisas vi ner i källaren med våra ytterkläder. Därnere finns olika rum med olika teman. Jag tror ett ska vara herrklubb och jag känner mig som jag står i kulissen till Frasiers och Niles drömklubb.
Grundligt road beger jag mig upp för trappen för att dricka champagne. Det är rätt stojigt i baren, inte så stillsamt som man kanske skulle förvänta sig. H häller upp Ayala Zéro Dosage åt oss. Den känns som en väldigt klassisk champagne, med tydliga toner av nybakt bröd, mogna gula äpplen och lite mineral. Smaken är rund, med fin, grapefruktaktig fruktsyra och trevlig mousse. Tyvärr så matchas den inte av det taffliga tilltugget som satts fram. Lidl ligger bara några meter ifrån The Lobby och här har någon tydligen handlat oliver, ost, rostad majs och partymix. Det skummaste är den stora skålen med cashewnötter som står där. Visserligen vet jag att Richard inte äter skaldjur, men inte fan kan han väl tugga i sig cashewnötter till skumpa?
Jag M och R, som vi får syn på, förlorar oss snabbt i diskussioner om film. Våra glas är tomma, vi beger oss till baren igen. Den här gången får vi Clos de la Chapelle 1996.
Den har rejäla mognadstoner, mycket choklad, kakao och lite valnöt i doften. Smaken är också väldigt mogen och syran känns aningen däst. Men det är ändå kul att dricka så mogen champagne från ett bra årgång på glas.
Nästa glas H räcker oss är en liten överraskning. Doften har något tydligt blommigt som påminner om syren, men också mineraligt åt det mer jordiga hållet. Även i smaken känns den blommiga tonen, mineraltonen är också väldigt framträdande. Syran drar åt det lime-aktiga hållet. Jag, M och R funderar. Vi utesluter snabbt några champagnehus. Jag är lite inne på Boizel, vilket det inte är får vi veta. Jag är också inne på Deutz, men inte deras blanc de blancs. Långt senare får vi veta att det är Deutz Brut Vintage 1998.
Vid det här laget är jag inbegripen i en livlig konversation med B i baren om vinregionen Bierzo.
Timmarna går snabbt. H skickar diskret fram nya glas och nu vet ingen längre vad det är som dricks. M är smart och bryter upp vid 23-tiden. Jag och R är dumma nog att stanna. Det slutar med att vi hjälper till med att tömma baren. En helkväll på champagnebaren går på 900 kr (för mig). För detta har jag druckit många kuliga champagner på glas, haft så spirituella konversationer som man bara kan ha när man har champagne som bränsle och fått äta så många burkoliver jag kan. Nästa gång ska jag gå hem tidigare och äta middag innan.

Read Full Post »

Skrik efter kriek

Som bekant är jag ingen ölmänniska. Men när det börjar lacka mot jul är jag en sucker för hembakt pepparkaka med grönmögelost och en god kriek.
Det är också ett väldigt trevligt mingelalternativ till glögg och pepperakakor för julens festligheter. Den perfekta krieken för detta är Liefmans Goudenband. Idag fann jag till min bestörtning att den inte längre finns i sortimentet. Nu behöver jag er hjälp. Har någon ett bra tips på en kriek som är lik Liefmans? Jag vill ha en äkta kriek, men som fortfarande har en restsötma.

Ikväll blir det fredagsmys på Richard Juhlins champagnebar; The Lobby.

Read Full Post »

Uh oh

Ska amatörer verkligen göra vin?
Läste just denna sorgliga nyhet i The Daily Mail. Man har hört talats om det, men jag trodde inte det skedde så’na olyckor idag. Men med tanke på att The Wine Makers är en amerikansk produktion så lär ju avtalen om ansvarsfrihet vara vattentäta.

Read Full Post »

Older Posts »