Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

Sideways revisited

En trött fredagskväll orkar vi inte göra något mer inspirerat än ugnsstekt kyckling med pestopotatis.
Med tallrikarna placerade framför TV:n upptäcker jag att Sideways går på TV8.
Det är omöjligt att slita sig, fastän jag givetvis har DVD:n i min ägo.
Paul Giamatti, min hjälte.
Otroligt nog har jag precis öppnat en merlot. Under denna trista period då T är i princip alkoholfri, betar jag sakta men säkert av viner som ligger och skräpar i garderoben. Idag föll valet på Steenberg Merlot 1999.

Fucking Merlot

Fucking Merlot

Det var väldigt längesedan jag provade det här vinet. Jag minns att jag tyckte det luktade after eight och svarta vinbär och att smaken var yppig och fruktig med tydliga, chokladiga,fattoner.
Jag träffade vinmakaren på en mässa en gång också och han sa att vinet lämpade sig för lagring. Svårt kanske att tro då det tillhör sannerligen inte de dyrare merloterna, men jag måste säga att det är otroligt bra prissatt. En merlot från Kalifornien av samma kvalitet hade nog kostat det dubbla.
Dags att se vad 10 års lagring har gjort för vinet.
Färgen är tegelröd och vinet har en tydlig kärna. Doften är stor och luktar mintlakrits och multna löv. Smakmässigt har den säckat ihop. Den har tappat mellanregistret, tanninerna har tynat bort och det enda som finns kvar är en tydlig ton av lakrits och en nästan bitter fatton. Ändå är det inte helt oävet. Med mat till så lyfter det t o m.
Jag skulle dock säga att bäst före datum nog hade varit 2004.

Idag var jag också inne på butiken och köpte rätt Domaine Cauhapé dvs Domaine Cauhapé Quintessence du Petit Manseng Folie de Janvier 1999.
Och jag kan väl förstå nu varför killen i butiken inte såg att det fanns fler versioner.

Lika som druvor

Lika som druvor

Men den vänlige själ som hjälpte mig idag raveade så mycket om Domaine Cauhapé Quintessence du Petit Manseng 2001, ”Ett av de bästa viner jag provat!”, att jag beslöt mig för att behålla den.
Och sedan började han, jag och min f d kollega R prata om Vouvray. Det släpps tydligen ett gäng makalöst bra vouvrayer nu i februari.
Det gör att jag fnissar ännu nördigare när Jack bannar Miles i Sideways för att han har givit en ”…10 minute lecture on Vouvray..”.
Ja, det kan inte vara lätt att bo ihop med någon som har vinnördstendenser. Fast kompensationen är ju alla viner jag släpar hem. Gäller att få T att stå för gåslevern nu.

Annonser

Read Full Post »

Tomteverkstad i vingården

Vad gjorde du dan före dopparedan?
På Domaine Cauhapé var de ute och handskördade kvarvarande, skrumpna och frusna petit mansengdruvorna för att göra det gudomliga vinet Domaine
Cauhapé Quintessence du Petit Manseng.
Jag blev introducerad för detta fantastiska vin för första gången i lördags, årgång 1999.
Om du är en sucker för sauternes och eiswein ska du inte missa det här vinet som verkligen inte görs i stora upplagor.
Intensivt gyllene i färgen och en doft av aprikoser, mineral, honung och citrus.
Och en smak som är så oerhört koncentrerad. Honung, apelsinmarmelad, citrus, perfekt balanserat med en lång reftersmak med tydliga fattoner. Ett extrakt av ljuvlighet.
Jag visste att jag måste ha det här vinet. Den årgången jag drack var tyvärr slut. Jag hoppas att 2001:an är lika bra.

Domaine Cauhapé Quintessence du Petit Manseng 2001

Domaine Cauhapé Quintessence du Petit Manseng 2001

Jag fick också precis reda på att de gör en Domaine Cauhapé Quintessence du Petit Manseng Folie de Janvier, som skördas i januari då det är minst -8 grader ute. Den är ännu mer av allt. Jag kommer inte att ha något annat val än att köpa den också när den släpps.

EDIT
Nej, jag hade missförstått. Det VAR Folie janvier 1999 jag fick prova i lördags!
Alltså har jag redan provat värstingen. Bra, det. Nu gäller det bara att försöka få tag på den. För killen på butiken lyckades inte uppbåda något alternativ när jag var där. Jag frågade nämligen då om det inte fanns en annan version. Nu har jag fått ett varnummer och kan läxa upp honom.
SLUT EDIT

Read Full Post »

Ordensmöte med provning igår. Och trots helt andra intentioner har jag nu genomgått initieringsriten.
Jag får inte avslöja för mycket. Men en sak kan jag inte hålla hemligt.
La Grande Dame 1979 är perverst god.

La Grande Dame 1979

La Grande Dame 1979

Färgen gyllengul, en välbevarad dam. Doften fantastiskt, finstämda valnötstoner, ostronskivling, hårt rostat bröd med smör och en café crème i bakgrunden. Kärlek vid första sippen. En fantastisk kombination av elegant och vital fruktsyra som är otroligt limeaktig blandad med en sensuellt gräddig krämighet som smeker tungan. Ingen stor mousse som väntat, men de fina små bubblorna är fortfarande väldigt pigga. En lång nyanserad smak med lite sherrynötighet och pain au chocolat.
Crazy in love.

Not so crazy in love: Pure 2006.

Pure 2006

Pure 2006

Hypead, dock mest 2004:an. Doften nästan stinker av medicinalväxter à la hostmedicin. Och det är väldigt eteriska örter vi pratar om.
I smaken är denn eteriska örtigheten så frisk att det stundtals är som att suga på en fisherman’s friend. Min första Pure, inte helt såld.

Read Full Post »

På okänd mark

Igårkväll, när influensan börjat klingat av och allting var lugnt och tyst tänkte jag diskret gå iväg och priva lite Larmandier-Bernier, framföralllt Larmandier-Bernier Champagne Vieille Vigne de Cramant Grand Cru Extra Brut 2002 som lär vara spektakulärt bra.
På väg mot champagnebaren konfererade jag med F. Han satt på Deville och ville ha sällskap. Vilket dilemma; gå till champagnebaren och förhoppningsvis stöta på gentlemannen P och prova hyllad skumpa, eller gå till Deville och träffa F och prova någonting annat kul där?
Eftersom jag fortfarande kände mig lite snuvig och inte riktigt i toppskick så bestämde jag att det kanske var bättre att ta champagnen en annan gång.
Väl på Deville hjälpte mig köksmästare L att plocka ut ett kul vin, Terre Inconnue Les Bruyeres 2006, Vin de Table. Lite kul känns det också eftersom jag var på jakt efter en kul sydfransos tidigare under dagen, men inte riktigt kunde hitta någon på butiken, trots P benägna hjälp.
Och istället för att prova champagne från gamla stockar så får jag prova ett vin på carignan från 70-åriga stockar. Dessutom så är vinet från en garagiste, Robert Creus.

Terre Inconnue Les Bruyères 2006

Terre Inconnue Les Bruyères 2006

Vinet är vackert klarbärsrött. Doften är stor, först kommer en pust av cassis och mörka vingummin och lite sötlakrits. Sedan träder toner av av sura körsbär, boysenbär och frysta hallon fram, en anings vitpeppar, kardemumma och lite valnöt.
Smaken är otroligt fruktig, men inte på det där artificiella och påklistrade sättet. Fruktsyran känns som stommen, inte som home staging.
I smaken finns också körsbär, moreller och en liten kryddighet. Tanninerna är mjuka. Jag hittar inte att fruktade carignanbitterheten smaken. Snarare den lilla kärvhet man får när man biter i ett kardemummakorn. Vinet fyller hela munnen med smak, men eftersmaken är inte så lång. Men av någon anledning tycker jag att det är otroligt charmigt. Det är så fruktigt och fräscht, utan att le sitt mest tandblekta stomatolleende. Leendet och garnityret känns äkta och leedent smittar.
Det är sannerligen ett vin utan tårar och inget för den som vill ha vin som bjuder motstånd. Men jag känner mig vederkvickt efter mitt glas.
Och det är också mycket roligt att prata med passionerade E om vin och om hur det är att bli biten av vinnörderiet.

Read Full Post »

Vinskydd

Jag är sjuk igen. Så trött på dessa influensor som däckar en totalt, värker i hela kroppen och får en att tappa aptiten.
Idag är jag dock en smula bättre, nu mår jag bara illa och blir yr när jag står upp. Jag vill hur som helst tipsa om det underbara spisskydd vi köpte på IKEA.

Vinskydd

Vinskydd

Ni som har haft småbarn i köket vet att det är som att ha Snurre Sprätt med bläckfiskarmar med när man pysslar i köket. Det funkar dessutom bra som vinskydd om man vill ställa fram en flaska innan middagen. Och det kostar bara 129 kr med IKEA Family-rabatten.

Read Full Post »

QV Des Bons Vins

En favoritsport sedan mina vinbutiksdagar är att göra en bra cuvée.
Efter provningarna brukade vi tävla om att göra den bästa cuvéen. Ibland var det det roligaste med hela provningen. Om ni inte har upptäckt nöjet med detta så rekommenderar jag att ni försöker så fort ni får tillfälle.
Ikväll testade jag att göra en cuvée av några öppnade flaskor. Valet föll på
Bin 555 Shiraz Wyndham Estate 2001, öppnad i förrgår och vacuvinad och Allesverloren Fine Old Vintage 2005, öppnad efter nyår och vacuvinad.
Jag hade ungefär 3/4 av Bin 555 Shiraz Wyndham Estate 2001 och 1/4 av Allesverloren Fine Old Vintage. Doften blev som förväntad väldigt eldig och med en liten hotfull underton av lakrits och en aning katrinplommon.
Smaken blev också väldigt spritig, där fanns också en del gammal frukt och en eftersmak av choklad, lakrits och en viss sötma. Jag var inte helt nöjd. Cuvéen behövde lättas upp och göras mer insmickrande. Jag tog fram en tredje flaska, Ecologica Shiraz Malbec 2008, öppnad för drygt en vecka sedan och bara återförsluten med skruvkapsylen. Den togs med av M till nyårsafton, men vi drack bara champagne då. Senare blev jag ändå nyfikenoch ville prova den. Den var väldigt bärig och mjuk för att vara en shiraz/malbec. Visserligen hade den en smula doft av mörka bär och lite lakrits, men det hade varit svårt att ta ut druvorna i en blindprovning. Den va väldigt fruktig, mjuk och med en liten kärvhet på slutet och en ton av vanilj.
Jag var inte särskilt förtjust i den när jag provade den, men det kändes som om den skulle balansera upp min cuvée, med frukt och göra den mer insmickrande. Jag hällde i ungefär lika mycket av den som av Allesverloren.

Ingredienser

Ingredienser

Nu doftar min cuvée körsbär, lite mandelmassa, slånbär, torkad frukt och en aning torkade rosor och choklad. Den har fortfarande kvar eldigheten. Jag noterar också att färgen är vackert djupröd med en tegelröd kant.
Smakmässigt så känner jag körsbär, lite russin, choklad, en liten sötma, syror i balans och en rejäl eldighet som kommer på slutet.
Jaha ja, det är så man gör en Amarone. Usch, det var inte det jag ville ha – även om det var befarat resultat.

Read Full Post »

Igår fick vi barnvakt och ville fira med att gå ut och äta. Vi fick sno runt ett tag för att hitta ett ställe hade lediga bord. Vi hann spana in Melanders Brasserie på vägen och det såg väldigt tilltalande ut med en frestande meny.

När vi inte fick bord på tre av våra stamställen i vasastan hamnade vi till slut på Texas Long Horn. Detta är en krog som jag har ett rätt speciellt förhållande till. Jag var stammis på deras första krog på S:t Paulsgatan, t o m så mycket att jag hyrde ut min lägenhet åt en av grundarna, To. Via To fick jag inblick i vilken samvetsgrann kvalitetskontroll de hade på köttet och sedemera humrarna. Jag testade mig igenom deras utbud av fatlagrad tequila (vilket de var först med) och bourbon. Jag var där och firade 4:th of july och jag var där när amerikanska ambassaden för första gången beställde mat av dem. Den bästa komplimangen fick dock To av Bengt Wedholm som på den tiden drev Wedholms kött. Han kom dit med sin chefskock och åt. På vägen ut muttrade Bengt ”Rätt trådigt kött”. Detta fick hans chefskock att rusa fram till To och med en förkrossad min utbrista ”Jag har jobbat med Bengt i x år och det är det snällaste han någonsin sagt!”
Åren gick och To flyttade tillbaka till Gotland. Texas Long Horn öppnade på Fleminggatan där jag också blev stammis. Fortfarande var köttet det bästa i stan och deras kockar var också de enda i stan som faktiskt kunde grilla rare. Fortfarande får jag aldrig det när jag beställer kött.
Sedan öppnade de på Upplandsgatan dit vi också började gå. Vår vän E åt Sitting Bull där. Något vi sent ska glömma.
Uppståndelsen var stor när han beställde den och hans dåvarande flickvän, som var vegetarian, hade sin allra snörpigaste min. När den väl kom in började jag skratta hysteriskt. Det var så bisarrt. En biff stor som ett mjölkpaket. Alla andra gäster stirrade. Jag kläckte ur mig ”Den där biffen är lika stor som ditt huvud.”
E tog sig an sin biff och en timme senare hade han petat i sig den. Men nu mådde han inte så bra. Ögonen var blodsprängda och han hade en grönaktig ton i ansiktet. När vi gick stod kockarna och tittade på honom med respekt. ”Alltså den där biffen, jag skulle stycka av den, men det var så synd på en så’n fin bit. Så hans biff var 1,250! Han åt hela och nästan all pommes!”
Vi skulle gå några meter längre bort till Musslan och det var knappt att E klarade av det. Och under denna korta tid hade han förvanskat min fras till att ”någon sa att biffen var lika stor som min hjärna! Sen mådde jag lite illa.” Och det är fortfarande det som kommer upp när man pratar om den gången han åt 1,250 kg kött. Hans hjärna kanske inte är så stor ändå.

s hjärna

E:s ex håller upp en biff stor som hans hjärna

Med tiden så blev jag lite less på Texas Long Horn. Köttet var inte lika bra längre, jag fick inte min biff rare och priserna gick upp onödigt mycket. Ok, det är kanske inte dyrt, men jag tycker det är dyrt när man betänker att man sitter på ett ställe där grabbgäng i skinnvästar sitter och drar i sig pitchers med öl, bordets prydnad är en hushållspappersrulle och de enda tillbehör man kan få är bakpotatis eller pommes frites. Varmrättspriserna är lägre på t ex Melanders Brasserie.
Men igår var jag alltså tillbaka, säkert för första gången på två år. Det var lite kö på bord här också, men den jättetrevlige servitören fixade fram ett bord snabbt. Vi sprang på E, som inte hade beställt sitting bull den här gången heller.
T hade raveat om lammfilén och han tog den. Jag tog beef fajitas.
Vinlistan var som vanligt kort och T skulle inte dricka vin. Efter att ha konsulterat servitören tog jag ett glas av den enda caben, Gallo Sycamore Canyon Cabernet Sauvignon 2006.
Som vanligt fick man en liten sallad innan maten. Jag gillar verkligen den. Den är så enkel, men fräsch och Texas Long Horns ranch dressing är grym.
Sedan kom maten in snabbt. Min beef fajitas värmde upp det kylslagna rummet bra. Problemet med fajitas, eller sizzlers, är att köttet ligger kvar och eftersteker så länge. Därmed är det i princip omöjligt att få sitt kött rare och det var det denna gången också. Men biffen var ok, om än aningen seg och guacamolen var exceptionellt bra. Vinet var faktiskt också en positiv överraskning. Servitören hade rätt i att det var en cabig cab och inte en sän där gräsig och blaskig historia. Den luktade av svart vinbär, lite fat och var fyllig, fruktdriven men tanninerna fanns där och smakade av svarta vinbär. Okomplicerad, men druvtypisk.
T var salig över sin lammfilé. Jag fick smaka en tugga. Eller tugga är väl fel uttryck. Man behöver inte tugga den lammfilén. Den smälter i munnen. Det kan vara den bästa lammfilé jag har ätit. Så god att man nästan blir religiös. Lammfilén är värt ett besök i sig.
Av Texas Long Horns vinutbud skulle jag välja Máximo Merlot till.
En annan väldigt trevlig Long Hornare tipsade mig om den. Och den var riktigt charmig. Den luktade så otroligt mycket violpastill och en aning smultron/jasmin. Smaken var också trevlig. Lättdrucken – you bet! Men den var ändå medelfyllig och smakade också lite violigt. Den var inte bara bärig och syltig, som enklare merlot oftast är.
Jag kan konstatera att så här nöjd var det längesen jag var med mitt krogbesök. Nästa gång en stjärna faller ska jag önska mig att Texas Long Horn öppnar en sobrare krog, gärna med lamminriktning, tillbehör som potatisgratäng och smaskiga såser. Och så en längre vinlista.

Read Full Post »

Older Posts »