Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Rött, rött, rött

Trodde ni jag var klar med mina intryck från janake wine gruops sortimentsprovning i måndags? Inte då, här kommer fortsättningen.
Jag börjar med ett sjysst rödtjut, Herdade dos Grous Tinto 2006. Hittills har jag inte varit så frälst på viner från Portugal. Visserligen får jag då och då prova mycket moderna och ambitiösa projekt därifrån som ofta har varit oklanderliga byggen, men saknat det där extra och särskilt när de legat i prisklassen 300 och uppåt. Men Herdade dos Grous Tinto 2006 träffar precis rätt i ambitionsnivå. Det luktar slånbär, björnbär, jordgubb och lakrits. Smaken är frisk, medelsträv och rättfram, med toner av fat och bär. Ett smakrikt, modernt och matvänligt vin.
Givetvis måste jag prova de två röda rhonarna från Vignobles Brunier.
Jag börjar med Domaine Les Pallières Gigondas 2005.
Färgen är vackert mörkt körsbärsröd.
Den har en inbjudande doft av varma solmogna röda bär, en liten kryddighet. Smaken är också generös med en mjuk fruktighet som påminner om hallon och jordgubbar. Kan tyckas lite insmickrande kanske, men här finns också rejält med tanniner och en tydlig lakritston och lite svarta oliver och stenighet.
Jag gillar det här, en av de bättre gigondaser jag har provat.
Är det bara jag, eller är alla människor galna i Chateaunef-du-Pape nuförtiden?
Den chateaunef-du-pape jag får prova idag är Domaine du Vieux Telegraphe Chateauneuf du Pape Telegramme 2006,a k a Vieux Mas Des Papes, andravinet till Domaine du Vieux Télégraphe.
Den här känns lite knuten, man känner lite röda bär och en viss örtighet och vitpeppar men inte så uttalat.
Smaken känns dock koncentrerad, om än också knuten. Vitpeppar och lakrits kan man i alla fall känna och en rejäl strävhet.
I dagsläget tar Domaine les Pallières 2005 hem matchen.

Så ska jag då ta mig an lite spanska viner, närmare bestämt de som ägs av Bodegas Vega Sicilia.
Jag börjar med Alion 1998. Det första som slår mig i doften är en stallighet som skvallrar om mognad. Hittar också lite lakrits (jag vet, det börjar bli tjatigt, men det verkar finnas i alla viner nuförtiden).
Smaken är mogen med mjuka tanniner och tydliga fattoner.
Därefter är det dags för Pintia 2005. Första intrycket av detta mörka vin är att det luktar blomvatten. Det hade förstås varit snällare att skriva blommigt, men det är mer som blomvatten det stått syrener i.
Det har en viss blommighet i smaken också och tydlig fatkaraktär och utpräglad strävhet.
Vega Sicilia Valbuena 5º 2002 luktar asfalt och mörka bär. Ja, det är faktiskt lite syrahdominerad rhone-stuk över doften. I smaken finns även frukten från mörka bär, en något bränd mineralton och fasta tanniner. Men smaken är lite kort och stum. Jag vill ha ut mer av ett vin som kostar 829 kr.
Nu tar jag ett djupt andetag och skriver om vinet, myten och legenden Vega Sicilia. Det var väldigt längesedan jag provade flaggskeppet och jag minns inte vilken årgång det var jag provade sist. Här har jag då Vega Sicilia Unico Reserva Especial 1996 framför mig. Djupröd färg. Doft, fat, peppar och lite övermogna körsbär. Och det smakar fat, frukt som är lite övermogen och ja, där är de där torra tanninerna. Den här uttorkade fattonen är så inte min grej. Jag skulle inte hälla ut det om någon annan beställde in och betalade det, men själv skulle jag inte komma på tanken. Jag frågar mig faktiskt vem som verkligen uppskattar det. Är tiden ur led, eller är denna typ av vin ur tiden?
För en gångs skull gillar jag det billigaste alternativet bäst; Alion. Kanske inte så konstigt, då det är Vega Sicilias antites. Så det måste man ändå ge Bodegas Vega Sicilia, de kan förnya sig. Jag ser fram emot de Alion 1999 à 200 kr som jag ska hämta upp nästa vecka.

Just det ja, Clos Mogador 2004. Den fick jag prova och den luktade kokta ägg. Inte svavel, kokta ägg nyss uppskurna. Det ska tydligen inte vara så här får jag veta när jag sticker upp glaset i näsan på S.
Så det får jag helt enkelt skriva om någon annan gång.

Read Full Post »

LTNS

Idag, måndag, fick jag mig ett kärt återseende på janake wine groups sortimentsprovning. Jag minns hur betagna vi alla var på vinbutiken när Domaine Bourillon Dorléans Vouvray Moelleux Coulée d’Or kom in i för första gången. Hela personalen handlade åtminstone en flaska. Nu minns jag inte vad det var för årrgång längre, måste kolla vinkällaren nästa gång jag är där.
Idag skulle jag få chansen att prova ett helt gäng av deras viner, torra till söta.
Det sägs att dessa viner ska vara riktiga långliggare. Och är inte med så lite förväntan jag provar Vouvray Sec 1959. Spänt sticker jag ner näsan i glaset och känner lukten av…burkchampinjon. Smaken är inte så upplyftande heller, ingen fräsch syra och champinjonen finns där, men nu som rå. Nej, vill man ha en pigg chenin blanc, ska man hellre ta Vouvray Demi-Sec 1965. Färgen är gyllengul och grumlig (ej filtrerad). Den luktar mango, persika i sirapslag och inlagda päron. Smaken är knappt halvsöt, men där finns mycket mineral och en en finstämd fruktsyra och lite citron.
Slutligen provar jag en annan årgång av det vin vi vinbutikare föll så pladask för Domaine Bourillon Dorléans Vouvray Moelleux Coulée d’Or 2005.
Den känns fortfarande knuten i doften, men man känner både mineral och botrytis. Man kan även förnimma päron, bittermande, blommorl och honung. I smaken känne också mineralen tydligt och även en viss bittermandelton. I övrigt är den knuten, sötman finns där men är inte överväldigande och syran är knivskarp. Lite barnarov att prova den nu faktiskt. Om några år kommer den att ha fått så mycket komplexare doft och smak, men en långliggare är det definitivt.

Nuförtiden ligger alla dessa viner i det ”hemliga beställningssortimentet”. Det innebär att man måste ha numret som finns i hyperlänkarna för att kunna beställa, annars kan personalen på Systembolaget inte leta fram artikeln.

Read Full Post »

Sabrering är för

Här har det rått stiltje på vinfronten sedan i tisdags.
Visserligen drack jag en Nederburg Manor House Cabernet Sauvignon till biff med potatisgratäng, men den har jag ju provat innan, så det var ju ingen direkt nyhet. Men jag måste återigen säga att det är en mycket bra cab till det priset. Druvtypisk och inte alls rökig som många sydafrikanska viner tenderar att vara.

Under detta vinstiltje har jag passat på att läsa ikapp lite på de bloggar jag gillar. Som vanligt är Peter Liem helt rätt ute. Jag ogillar också verkligen sabrering. Det är som flare bartending i mina ögon. Men det är nästan så att jag skulle vilja lära mig det där tricket.
När vi ändå är inne på champagne så måste jag också visa den alldeles underbara champagnestopp jag fick av Benoît Tarlant.

Ceci n'est pas une cuillière!

Ceci n'est pas une cuillière!

Om gudarna vill är jag frisk imorgon och hinner svänga förbi sortimentsprovningen för janake wine group.

Read Full Post »

Igår kväll hade vi lyckats få bord på Le Rouge under deras pågående februari-REA. Det var inte vårt förstahandsval, men det var helt kört att få bord på F12 under densamme.
Väl framme så stod det klart för oss att Melker verkligen är konceptkrogarnas konung. Röda lampor utanför, röd sammet i foajén och en garderobiär med Moulin Rougeutstyrsel. Temat går igen i hela restauranten. Jag vet inte om tanken är att man ska känna sig som en torsk på ett franskt glädjehus på 1800-talet. Man känner sig mer som en gäst på Wallmans, i synnerhet när underhållningen pågår. En wannabe-chanteuse som har en brytning förvillande lik Silvias.
Menyn ser i alla fall lockande ut.
Jag har läst på innan och står fast vid mitt val av Menu du Marché:
Carpaccio Placa Elysée, Blomkål Crème de Champagne, Bergtunga à la Meunière, Ostar Notre Selection och Tartelette Crème Caramel.
T tar Soupe á L’onion Alsacienne och den berömda Bouillabaisse Maison Rouge. Vinlistan är diger, men det finns nästan inga viner på glas. Jag väljer därför dryckespaketet till min meny och T ska inte dricka någon alkohol.
I väntan på maten bjuds man på små crostinis med hoummus och tapenade på torkade tomater.
Kort därefter anlände T:s löksoppa och min första varmrätt, carpaccio.
Löksoppan var faktiskt något av en besvikelse. Den är visserligen rätt snyggt presenterad, med sidfläsk, någon sorts kål och en gruyèregratinerad toast à part, men den smakar tamt. Inte så mycket vin eller timjan kan ha gått åt. Och det känns också som man slarvat med att steka löken omsorgsfullt.
Även när man betänker att man bara betalat halva priset för den känns det alldeles för dyrt.
Min carpaccio serveras med någon sorts olivkaviar, kronärtsskockapuré och parmesan. Det är inte heller någon gastronomisk höjdpunkt. Tillbehören funkar inte så bra. Kronärtsskockspurén är rätt fet och påminner om majonnäs. Jag föredrar klassisk carpaccio. Mitt vin till är Cuvée des Conti 2006 från Bergerac. Druvblandningen är lite rolig semillon och muscadelle.
Den luktar märkligt mycket sauvignon blanc d v s svartvinbärsblad och lite mineral. Men där finns en ton av betydligt sötare frukter också, lite frukcocktail på burk. Den har en frisk syra men också en liten fatton som även ger den lite fetma. Faktiskt ett väldigt trevligt vin. Det möter upp fantastiskt bra mot carpaccion, som på paperet ser ut att vara en väldigt klurig rätt att kombinera med vin.
Sedan får T titta på medans jag äter min andra förrätt. Blomkålssoppa toppad med champagne. I likhet med den utsökta blomkålssoppa jag åt på Videgård för c:a 10 år sedan så är det inte någon soppa med blomkålsbitar i, utan en slät reduktion av blomkålsavkok och med all säkerhet någon fond och en skvätt grädde. Den är väldigt god och det är några korn forellrom, örter och två blåmusslor i. Trots att den är mycket god så kommer den dock inte upp i Videgårdsklass (där man fick en rågad matsked forellrom placerad i tallriken). Till detta serveras Protos Verdejo 2007.
Även detta är en trevlig ny bekantskap. Doften är rätt diskret med lite gröna äpplen och päron. Men smaken är väldigt matvänlig. Den har en vass fruktsyra som faktiskt drar åt grapefrukt. Där finns också mineral och en diskret fatton. Det här är också en klockren kombination.
Till varmrätten hälls ett glas Dominique Guyon Bourgogne Hautes Cotes de Nuits 2005 upp. Den luktar smält smör, det vita på citronen, lite honung och mineral. Den är smörig och mogen, med välintegrerat fat. Även i smaken förnimmer man ett litet bett som påminner om det vita på citronen.
Vi får gott om tid att njuta av vinet eftersom varmrätterna dröjer.
Trevligt nog så får T ett glas efter halva väntetiden och mitt glas toppas också för att lindra väntan.
Så kommer varmrätten in. Två personer krävs för att bära in T:s bouillabaisse.

The ocean called...

The ocean called...

Själva soppan slevas upp rykande het ur en soppterrin ner i en generös djup tallrik. Och bredvid den ställs ett myller av fisk och skaldjur; blåmusslor, vongole, havskräfta, hummer, tonfisk, hälleflundra, tonfisk och en stycken pilgrimsmussla.
Den tallriken är bottnad med potatis och grönsaker. Till detta rouille och krutonger.
I sanning en magnifik varmrätt och bläckfisken är lika god som den färska, nygrillade jag åt varje dag på en italiensk restaurant i Grekland. Otroligt att man kan få så mör bläckfisk i Sverige. Soppan och rouillen är exemplariskt tillagad och smaksatt.
Min varmrätt, smörstekt bergtunga med citron, kapris och pommes charlotte (mandelpotatismos i leksakssetskastrull) ser ut som en dagens på lunchhaket i jämförelse. Och den smakar lite så också. Visst är fisken god, men aningen överstekt och tillbehören känns taffliga.
Men vinet är gott till, ännu en fullträff.
T pustar och stånkar, trots att jag förbarmar mig över lejonparten av bläckfisken. Hummern är dessutom underkokt och för salt, klagar han glansögt.
Han är inte avundsjuk på min osttallrik som kommer in när han mödosamt ätit upp den fasta födan, för soppan orkar han knappt med.
Mina stinkande ostar serveras med en liten päronbit, kvittenmarmelad och en tunn skiva nöt-och fruktbröd. De fotsvetssluktande ostarna är goda allihopa, en skiva hårdost från Jura, en camembert och en roquefortliknande ost.
Jag fastnar för den lilla päronbiten, för den smakar av något väldigt aromatiskt. Jag bestämmer mig för bergamott. Det visar sig att den är kokt med frukten bergamott. Jag har aldrig reflekterat över var den eteriska oljan bergamott kommer ifrån. Men den mycket trevlige och kompetente servitören (sommelieren?) upplyser mig om att det är en lite gröngul citrusfrukt.
Kvittenmarmeladen tar jag till grönmögelosten och den är jättegod till. Även brödet känns skräddarsytt till ostarna.
Dryckesvalet till är kvällens överraskning, världens enda mousserande vin från Cognac. Cognacsproducenten Jean-Luc Pasquet gör detta vin av ren druvmust. Det spritas upp och kolsyras enligt läskedrycksmetoden. Resultatet är förbryllande. Det är uringult och luktar som cognac minus spriten. Så, det är så här ugni blanc luktar? Smaken är söt och påminner en aning om fransk cider, men smakar också lite aromatisk. Och mousserande var kanske att ta i, pärlande kan man dock kalla det. Det passar väldigt bra till osten och brödet. Det ger det hela en väldigt rustik och lantlig känsla, trots att det ter sig som ett trendkänsligt val.
Så är det till slut dags för min dessert. En tartlett med crème caramel, päronglass, vaniljpäron, choklad och mynta. Trots att glassen är len och god så känns det här som en rätt som spretar för mycket. Man känner inte alls av någon crème caramel, tartletten är seg i konsistensen och vaniljpäronet gör inte heller något för anrättningen. Vinet till är också kvällens tristaste. Chateau Villefranche 2000 är en sauternes gjord endast på semillon och sauvignon blanc. Kanske är det för att 2000 var ett rätt så mediokert år, men det här är ingen kul sauternes. Den har ingen bra botrytisdoft utan helt enkelt mer gråröta. Smaken har en jordighet som påminner lite om bittermandel, men inte på ett kul sätt. Dessutom känns vinet oxiderat.
Frågan är om detta skulle vara en bra partner till någon mat, men det funkar inte till min tartlett. Den tar bara fram de jordiga tonerna i vinet.
Det roliga är att jag nu för första gången tar en tugga av den färska myntan och provar hur vinvänligt mynta är. I detta fall faktiskt väldigt. Med myntan i munnen känns vinet riktigt fräscht. Så det var kanske felet, jag skulle ha finfördelat myntan och strött den över.
Men slutsatsen är att denna flirt med 70-talets after eight-päron är misslyckad. Jag hade föredragit ett after-eightpäron.

Notan landar på 1205 kronor. Det känns verkligen inte farligt. Men det är tveksamt om vi kommer att gå till Le Rouge igen. Maten är inte på långa vägar värd ordinariepriserna, inte ens bouillabaissen och hela kulissmiljön, kulighets/kitchkonceptet gör det hela till för mycket Walllmans.
Det är synd, för personalen är något av den bästa jag haft nöjet att stöta på under alla mina krogbesök. Dryckesmenyn var nog den bäst valda jag hittills provat. Servicen, kunnandet och omtanken är på topp. Jag tycker synd om dem för att de måste ränna runt i Buttericks maskeradmundering. Den ende äkte fransman i manskapet jag stöter på är en nisse i normala svarta krogkläder.
”It’s such a fine line between stupid, and clever.”*

*David St. Hubbins

Read Full Post »

Härliga tider, magkatarr, vattkoppor och barnkalas d v s RL, lämnar lite tid över för bloggande. Men nu kommer äntligen fortsättingen på Moestueprovningen.
Den älskvärde och namnkunnige Paolo di Marchi driver som bekant egendomen Fattore di Isole e Olena, mest kända för Cepparello.
Deras Chianti Classico 2006 luktar körsbär, körsbär, körsbär. Det är som essensen av körsbär. Man vet att man är i Italien när man luktar på den här. Även smakmässigt så finns där rena, sura körsbär och en lite svartvinbärskärvhet.
Cepparello 2005 luktar örtigt – fänkål och anis. Där finns också en ton av rosor. Smaken är stram med väl integrerade tanniner och en härlig fruktsyra. Även lakrits och örter finns i avslutningen. Den känns inte så kraftfull, men ändå som om den borde ligga ett par år till.
Vin Santo 2005 är en väldigt nötig vin santo.  Smaken är inte överväldigande söt, här är nöttonen tillbaka och framför allt så känns den väldigt sherrylik i jästtonen och syran.
Paolo driver också Proprietà Sperino i staden, tillika DOC, Lessona.
För mig är det här första gången jag provar en Lessona. Skolboken säger att dessa viner ska vara elegantare än Barolo och Barbaresco. Jordmånen är helt annorlunda här, mer mineralrik. Detta ska också avspegla sig i vinerna.
Lessona 2005 känns rätt sluten i doften, men här finns ändå en ton av torkade rosor och faktiskt lite mineral i bakgrunden.
Smaken är en överraskning. Van vid vresiga och hårda tanniner blir jag förvånad över dessa mjuka tanniner. Missförstå mig inte, det är ett strävt vin, men tanninerna är inte alls kantiga, de känns nerslipade. Och visst finns det en mineralton här. Den är verkligen tydlig, jag får Medoc-vibbar.
Klyschan är ju att man ska jämföra nebbiolo med pinot noir och Lessona med Bourgogne i sin mineralton. Paolo själv jämför jordmånen i sin vingård med Vosne Romanée. Men det känner jag inte. Kanske för att jag sörplat för lite Vosne Romanée?
Men hur som helst säger jag till Paolo att jag får en Medoc-känsla och han säger att jordmånen består mest av grus, så helt fel ute är jag kanske inte?
Däremot så finns här en syrlighet som jag kan förknippa med Bourgogne och den kommer enligt Paolo från jordmånen.
Lessona 2005 är inget vin för den som vill ha sin nebbiolo som kärvt gammalt bryggkaffe. Men det är heller inte en nebbiolo för den som vill ha den lättdrucken som ett fruktte. Vill man däremot ha en nebbiolo som är stram och elegant och som ska ligga ett tag så rekommenderar jag den här. Jag gillar den här stilen. Lessona, jag ska nog leta efter fler viner därifrån. 

Så några korta små observationer. 2006 Coudoulet de Beaucastel Blanc luktar nyponsoppa.

Coudoulet de Beaucastel

Coudoulet de Beaucastel

Chateau de Beaucastel 2005 är lika tillknäppt som ett kyskhetsbälte och luktar inte brett. Domaine Michèle et Patrice Rion gör karaktärsfulla, träffsäkra bourgogner med en vacker fruktsyra och fina mineraltoner som får mig att omvärdera frasen ”Bourgogne är aldrig värt priset när man själv betalar.”

Varför finns aldrig de roligaste vinerna tillgängliga på Systembolaget?

Read Full Post »

Under radarn

Här kommer fortsättningen på min dag med Moestue.
Efter en strålande inledning på dagen förflyttade jag mig ett steg åt vänster til Eric Rodez Champagne.

Om inte hans champagner kommer att bli nästa över 90-poängsknipare så ska jag kanske börja snegla på poängskalor. Så säker är jag.
Han är en vinmakare som lärt sig hantverket i Bourgogne, Beaujolais, Rhône och Champagne. I Bourgogne lärde han sig mycket om fatjäsning enligt egen utsago. Ett år i tjänst hos Eric Krug förstärkte idéer om fatjäsning.
Hans viner är diametralt ”motsatta” Benoît Tarlants. Om hans är renhet och finess, så är Eric Rodez smakrikedom och fetma.
Jag provar Cuvée des Crayères, Blanc de Blancs, Blanc de Noirs Brut, Cuvée Rosée, Cuvée des Grands Vintages.
Cuvée des Crayères är en smakrikare typ av standardcuvée som luktar mineral, äpplen, och rostat. Dofterna går igen i smaken och man känner fat. Väldigt små bubblor och bra fruktsyra.
Hans Blanc de Blancs är inge sån där skir historia. Här om något doftar det fat. Smaken är fet och det finns toner av brioche och ananas. Fruktsyran är distinkt och citrusaktig och eftersmaken är lång och ren.
Även Blanc de Noirs är strålande. Bara pinot noir och ingen brödig ton. Här doftar det blommor, lite kryddigt – lite Selossevibbar i huset. Smaken har ett djup och en utsökt syra. Riktigt coolt.
Cuvée Rosén är som jag misstänkte det minst spektalulära vinet. Den luktar bröd, kakao och röda äpplen. Den har dock en jättefin grapefruktaktig syra och komplexitet som ändå gör den till en riktigt bra rosé.
Och så till sist: Cuvée des Grands Vintages
Notera att ingen årgångschampagne finns med i provningen. Vem bryr sig?
Viner från de bästa vingårdslägen från årgångarna 1989, 1990, 1993, 1995, 1996 och 1998 är ingredienserna till detta mästerverk.
Åh, det här luktar så gott att det gör ont. Jag tror jag står i ett patisserie. Bricohe, pain au chocolat, grädde, mazariner, vanilj, äpplen och rostat kaffe.
Smaken har allt det där. Så gräddig, komplex, men fortfarande elegant. Och syran mer som i äpplen än citrus.
Förresten tar jag tillbaka det där jag sade om poäng. Jag hoppas att han aldrig får över 90 p av någon. Det innebär att jag kan köpa Cuvée des Grands Vintages löjligt billigt. och får han högre poäng kanske han slutar vara så lågmäld, anspråkslös och genuint trevlig.
Mer här om honom.

Read Full Post »

Tada Tarlant!

Vilken fantastisk dag jag hade (idag onsdag i skrivande stund) på Moestues Grape Selections Vinfeber 2009.
Jag fick inleda med att träffa Benoît Tarlant och prova Brut Zero, Brut Zero Rosé, 2000 Vigne D’Antan och NV Cuvée Louis.

Benoît et la Discobitch

Benoît et la Discobitch

Brut Zero har jag ju faktiskt redan provat – princip. Det är Discobitch Dancefloor Edition, fast sockerfri. Bitchen har 6 gram.
Och visst kände jag igen den äppliga tonen och mineralen och lättheten. Det är en lättviktare, men det är själva renheten och balansen som är vitsen med den här. Utan att den sockrade bredvid kan jag faktiskt inte säga om det är någon större skillnad mellan dessa två.
Ett vin som stod ut var inte helt oväntat 2000 Vigne D’Antan. Oympade 50-åriga chardonnaystockar är det speciella bakom denna champagne, för er som inte visste det.
Doften är ball, lite bourgognesmörig, men också mineralig och här finns päron och lite honung. Smaken både lite smörig och uttalat citronfrisk och . Där finns också gula äpplen och en fin mineralig avslutning.
Jag får också veta att Discobitch VIP Edition är NV Cuvée Louis – inte 1998, som tidigare sagts.
Den doftar av röda, mogna äpplen, mineral och rostade nötter. Mognaden i cuvéen känns också i smaken. Mogna äpplen, en fin fruktsyra som påminner om en finosherry och lite nötighet. Helt klart en champagne för de som gillar mogen, men fortfarande elegant champagne.

Detta var bara början på dagen. Det kommer mer, jag lovar. Bl a Eric Rodez Champagne och kul nebbiolo.

Read Full Post »

Older Posts »