Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2009

Som bekant var jag på 19 glas i lördags. Jag har ju redan provat deras pizzetta, men nu var det dags för en hel sittning.
Vi mötte upp A-M och J precis utanför. ”Är det här ert stamställe?” undrar A-M. ”Inte än” svarar jag.
Jag har lurat dit alla i tron om att man kan äta både pizza, barmeny och dagens middag.
Det visar sig att det kan man inte, på lördagar är det dagens midddagsmeny som gäller.
Den lyder för lördagen som följer:
Tonfisktartar på sked

Roquefort valnötter och päron

Coeur de filé Provencale

Gruyère Reserve

Äppelkaka med vaniljsås

Det gör själva beställandet lätt. De andra tar en god lager till tonfisken på både min och krögare Peters inrådan, jag nöjer mig med vatten.
När tonfisken väl anländer överraskar Peter mig med ett vin till. En omisskännlig doft av svarta vinbärsblad stiger ur glaset. Jag gissar sauvignon blanc och det är en Escapades Sauvignon Blanc 2008. Smaken är rätt fruktig och har inte den knivskarpa syra som sauvignon kan ha.
Tonfisktartaren är en delikat liten skapelse som tillför sälta med både en jättekapris och en svart oliv.
En god lager passar utmärkt till, mitt vin funkar också. Men öl är bättre, sältan förstärks av fruktsyran i vinet.
Till Roquefortsalladen har jag och J beställt in St Stephan’s Crown Tokaji Aszú 3 Puttonyos. Den har en tydlig doft av botrytis, aprikoser och en lite karamelliserad ton.
Smaken replikerar doften och den har en bra fruktsyra.
Salladen är försvinnande god och vårt vinval passar utmärkt till.

Roquefort med valnötter och päron

Roquefort med valnötter och päron

Inför varmrätten har jag valt ut Gotim Bru 2005. Jag är nyfiken  på det här vinet. Castell del Remei ska ju vara en ambitiös producent. Vinet är mörkt i färgen och doften är kompakt, men svår att sätta fingret på. Jag känner lite plommon, väldigt mogna körsbär och lakrits. I smaken är tonerna av mogna bär tydlig, men också fattonen (inte vanilj!) och tanninerna är där men avrundade.
Det känns som ett seriöst vin och inte som ett flashigt försök att impa på någon 100-poängsmänniska.
Men nu kommer kvällens clou. När varmrätten har anlänt så hörs från vårt bord bara grymtningar och djupa stön. Vilket kött! Potatisen det ligger på är också utsökt, men köttet stjäl hela showen.
Min är perfekt medium rare, efter att jag bytt med T som föredrar sitt mer medium.
Det smälter som smör i gommen. Vi är alla överrens om att detta är det bästa kött vi har ätit.
Köttet kommer från en bonde som heter Maarten i Skillebyholm. Han är tydligen väldigt selektiv vad gäller vem som får köpa hans kött. Lyckligtvis har Peter passerat nålsögat och även övertalat Maarten att hänga köttet dubbelt så lång tid för hans skull.
Maarten gullar en del med sina djur och det märks. För så här mört kött kan man inte stressa fram.
Fastän det inte är någon löjlig flygplansportion vi fått, som t ex Hälsingborg serverar, så skulle vi nog alla kunna äta en till. För min del inte av hunger, endast av kättja. Men T är inte riktigt nöjd med storleken på portionen berättar han efteråt. Det är lite för sent. För hade han sagt det då så skulle han ju ha fått supplement. Vinet passar fantastiskt bra till.

Kött!

Kött!

Efter detta klimax återgår vi till att försöka klura ut vad vi ska ha till gruyèren. Peter föreslår Castell del Remei 1780 2004.
Och vid det här laget äter vi ur hans hand så vi beställer in den. En halv flaska säger vi.
Och det här vinet blir kvällens vinnare. Så djupt rött, så fötrollande i doften. Det luktar mörkt, plommon (igen), torkade rosor, tryffel, gammalt läder och lakrits.
Och vinet sveper in i gommen som ett sammetsdraperi. Det är stramt men ändå mulligt. Och smakerna är djupa och tobakskryddiga. Bra balans mellan syrorna också. Vi kan omöjligt hålla oss till en halv flaska. Det funkar faktiskt också till osten som serveras med en lite apelsinsirap.
Till sist är det dags för tarte tartin. Peter överraskar oss igen och serverar ett sött vin till.
Det luktar otroligt mycket earl grey och vid närmare sniffning, löjligt mycket tvål.
Muscat måste det vara. Att döma av bärnstensfärgen skulle jag gissa på någon late harvest-variant.
Den är också simmig och reducerad i smaken, med fin rondör och earl-greytonen är harmonisk.
Det visar sig vara Fior d´Arancio Passito Zanovello. Fior d’Arancio är ett alias för Muscat Fleur d’Oranger som använs när druvan odlas i Venetien.
Och passito innebär att vinet gjorts på torkade druvor. Så c:a hälften rätt gissade jag.
Så kommer vår tarte tatin. Den är helt fantastisk. Och vaniljsåsen är en sorts svartprickig smörhonungsirap. Vinet förstärker allt det ljuvliga i efterrätten.

Peter med muscat

Peter med muscat

När notan sedan landar 800 (exkl dricks) per skalle, A-M och J drack dessutom mineralvatten och kaffe, så är det faktiskt första gången på mycket länge som jag känner att det var värt varenda krona.
Så här nöjd kan jag inte minnas när jag var sist. Jag är kanske tråkkonseravtiv för vissa, men jag gillar när man inte blandar för många smaker och jag gillar klassisk fransk matlagning.
När råvarorna är så bra som de är på 19 glas är det bara synd att krångla till det.
Jag klarar mig utan kolsyrerök, krystade geléer och märklig glass.
Mindre är definitiv mer.
Så, detta lär bli mitt nya stamställe.

Read Full Post »

Pinne som plonk

Igår shepherd’s pie och Robert Skalli Résserve Pinot Noir.
Kan en billig pinne vara bra?
Ja, jag minns med saknad Urmeneta. En chilensk pinot noir i 60-70-kronorsklassen som var varm generös och kryddig. Dessutom hade den en viss fatton som var lagom diskret.
En sådan pinot noir kan aldrig ersätta de kylslagna och blåblodiga varianterna från Bourgogne.
Men de kan ha ett eget användningsområde.
Därför var jag nyfiken på Rober Skallis variant.
Den luktade otroligt mycket smultron, hallon och röda bär i pastillform.
I smaken var bärtonen nästan lite parfymerad och smaken är rätt endimensionell.
Den är varken eller. D v s den har ingen vass fruktsyra och ingen kryddighet.
Jag skulle säga att den skulle vara en fullgod ersättare för en gamay.

Robert Skalli Réserve Pinot Noir 2007

Robert Skalli Réserve Pinot Noir 2007

M a o så köper jag nog inte det vinet igen.
Ikväll middag på 19 glas.

Read Full Post »

Tyska viner. Tänk på det, vilka fördomar poppar upp?
Jag börjar. De är mesiga, sliskiga, har skitkrångliga namn och är omöjliga att skilja från varandra. Hur kan man skilja en spätlese från en annan?
Att prova igenom tyska viner (riesling) ser jag ofta som en plikt mer än ett nöje.
På Origos provning så vet jag att många toppnamn kommer att vara representerade.
Bl a var Weingut Willi Schaefer (jag undrar om denne ledamot i Vännäs kommunfullmäktige känner till dessa viner) representarade.
När jag provar hans viner blir jag av med en fördom. Tyska viner saknar inte alltid personlighet.
Hans viner sticker ut. Den enklaste av hans viner Riesling Qba är ett riktigt kraftpaket. Doften är stor och nästan eldig. Smaken är stram och mineralig med en uns restsötma, halvtorr i underkant. Ett vin för den som i vanliga fall inte gillar tyska viner.
I övrigt är den röda tråden i de av hans viner jag provar en rätt så framfusig sötma men också en burdus syra. I Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 2007 så påminner fruktsyran faktiskt om ren och skär askorbinsyra. Med den tydliga sötman så blir smaksensationen som en c-vitaminbrus.
Och det skummaste är Graacher Domprobst Riesling Spätlese #5 2007 med sin likartade syra smakar exakt som en multivitamin som jag åt när jag var barn. Dulcivit tror jag den hette.
Gillar man skirare stil av riesling så rekommenderar jag Weingut Reinhold Haart. Inte för att hans viner opersonliga, men de står inte ut på det sättet Schaefers viner gör. De är väldigt rena i stilen, med läcker syra som får det att vattnas i munnen. Jag fastnar för Piesporter Grafenberg Kabinett 2007 som luktar mineral och grapefrukt. Det sistnämna inte något jag brukar stöta på i riesling från Tyskland. Men jorden i Grafenberg är tydligen ”annorlunda”. Spätlesen från Grafenberg är också annorlunda. Här luktar det våtservett. Citron, men på det där parfymerade sättet. I munnen dansar det runt som en kalv på grönbete och avslutar med en klockren syra.
Men absolut häftigast av de tyska rieslingarna var Saarburger Rausch Riesling Spätlese 1993.
Ni vet hur man ofta pratar om petroleum när man beskriver riesling? Och visst har man känt det rätt ofta.
Men det här vinet är ingen lek. Här står man verkligen på bensinmacken. Det är inte bensin vi snackar om längre. Det är diesel. Det är nysläckta paraffinljus, det är brinnande oljelampor. Det är inte rökigt som stendamm från Pouilly-Fumé. Det är osande som den svarta strimman som stiger upp i taket från nysläckta ljus. Jag och Dorotheé fnisssar förtjust när vi kommer på den ena osande saken efter den andra. Hon berättar också att det finns vulkanisk sten i vingården. I den purunga 2008:an av samma vin så fanns en viss petroleumton, men inte alls så här uttalad. Spännande vad 15 år på flaska kan göra.

Tyska viner: Mesiga? Inte nödvändigtvis. Sliskiga? Nej, bara i de enklare kvaliteterna (Liebfraumilch, Black Tower). Skitkrångliga namn? Ja. Opersonliga? NEIN!

Read Full Post »

I Go To Origo

Igår var jag på en sortimentsprovning för Origowine.
Jag startade med att prova Domaine des Baumards viner. Först ut är Domaine des Baumard Clos St Yves Savennières 2005.
Det första som möter en är mineral, mycket mineral. Men här finns också en tydlig doft av melon.
Smaken har också mycket mineral och är väldigt frisk, men vinet känns lite slappt.
Bra att jämföra med är Clos du Papillon Savennières 2005. Den luktar våt sten och lite gråpäron. Smaken är mycket mer distinkt i denna. En strålande fruktsyra, lite blommighet och väldigt smakrikt.
Trie de Spéciale Savennières 2000 blir min favorit bland de torra vinerna. En häftig, mogen doft med mango och mineral. Väldigt smakrikt och komplext med en syra som påminner mig om den i vissa champagner med sin grapefruktsbitterhet. Vinet lovar sött men attackerar med syra på slutet. Jag gillar det, men några av mina medprovare är inte alls frälsta på chenin blanc-grejen.
Jag måste ju också givetvis kolla min investering, Coteaux du Layon Cuvée Le Paon 2005.
Den luktar inbjudande av limeskal, aprikos och ljung. Smaken är verkligen intensiv och påtagligt söt. Sötman liksom bäddar in den stora fruktsyran som ändå finns där. Jag är inte orolig. Den här kan ligga länge, länge. Särskilt med tanke på att den gode Florent har gått över till Stelvin sedan 2003. En varning vill jag utfärda för Quarts de Chaume 1997, som för sin ålder, är misstänkt mörk i färgen och känns trött i syran. Satsa då istället på 1995:an. Den har precis gått in i en gyllene ton och har en fantastikt doft med en lite exotisk ton. Jag hittar pors (ja, Norrland är exotiskt för mig). Men här finns också allt honungsljuvt. Smaken är elegant och komplex med en avrundad sötma och en finstämd fruktsyra. Lång eftersmak, nektar.
Senare stöter jag på vinvänner som inte gillade något hos Baumard, eller ska jag säga chenin blanc. De tycker doften luras, särskilt i de torra vinerna.
Lustigt det där hur personligt det är med vilka druvor man älskar, vilka man kan fördra och vilka man inte tål.
Men gillar man inte Baumard kan man tvivelsutan säga att man inte gillar chenin blanc.
Imorrn berättar jag om c-vitaminbrus och dieselmonster.

Read Full Post »

Avtändning?

Jag erkänner: På sista tiden har jag känt mig blasé vad gäller vin. Därav mina sporadiska inlägg. Det går ivågor sådana här nörderier. Ibland känns det som om man inte bara kan gå igång på något igen, sådär som man kunde när man i början fick wow-upplevelse på wow-upplevelse. Man tröttnar på att jaga kickar. Och sedan blir man trött på att det blir så dyrt också. Lite uppmuntrad är jag nu över att ha kommit över en Warre’s Vintage Port 1966 och att jag ska gå på en spännande provning imorgon.
Jag hoppas på nytändning. Under tidenroar jag mig med detta klipp, som dessutom har en rätt dyster underton.

Read Full Post »

Fan vad segt det är att söka jobb. Det har inte varit kul hittills. Och alla lediga jobb ska tillsättas av något bemanninsföretag, där någon pimp med vidriga formuleringar som att man ska vara ”hungrig och stresstålig”, ska sko sig på en.
Håhåjaja. Så faktiskt blir det kanske dags för mig att dra på mig den grågröna stassen igen. Man blir en del av lösningen.

If you can’t beat’em join’em.

Read Full Post »