Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2009

Ute i mangolden

Grönska ger psykisk hälsa, allt enligt en artikel i DN.
Så inget förklarar varför jag fortfarande är samma storstadsneurotiker.
Ty i år har jag odlat min balkong – och mina fönsterbrädor.

Senapskål ( a k a ruccola), mizuna, southern giant och blommande komatsuma.

Senapskål ( a k a ruccola), mizuna, southern giant och blommande komatsuma.

Mangold

Mangold


Dessa och många andra små plantor går jag och pysslar om varje dag. Och nya problem dyker upp. Var hittar man bra odlingskärl? Varför ska allt vara ”shabby chic” (i min vokubalär white trash) nuförtiden?
Ska man förhindra att komatsuma blommar?
Ska man beskära jordgubbsplantor?
Jordgubbar

Jordgubbar


Just nu är det så många blad på plantorna att somliga blir gula. Men de få gubbar jag smakat är fantastiskt goda. Inte alls så där tråkiga som en del man köper.
Råkar ni på trista gubbar så rekommenderar jag varmt mammas barnförbjudna metod.
Ställ fram små skålar med Cointreau eller Grand Marnier och florsocker. Doppa gubben först i likören, sedan i florsocker och njut.

Annonser

Read Full Post »

Skammens rodnad

Sommaren. Lågsäsongen för goda viner. Knappt har man hämtat sig från studetmottagningarnas cava och alla ”grillviner” (aka lådvin) förrän alla helt plötsligt ska dricka rosé.
Jag är old school. Jag växte upp med att rosévin går till allt passar till inget. Men för några år sedan så blev det ute att tycka så. Alla vinmänniskor skulle helt plötsligt hylla rosévin.
Jag har försökt gilla det. Jag har kommit så långt att jag kan digga en rosésancerre och en enstaka roséchampagne, men jag handlar aldrig rosévin. Som värst smakar det blöta, jordiga yllevantar och som bäst inte så mycket.
Men skam den som ger sig. Sommaren är här, man måste ju dricka rosé. Jag köper förra årets succé: Montes Cherub Rosé of Syrah 2008.

Passar till gula Blend

Passar till gula Blend

Det luktar röd vinbärssaft och smultron. Det påminner också om röd vinbärssaft i smaken, med en lite godisaktig syrlighet. Man förnimmer en aning smultron och på slutet kommer en lite bitter saftighet av blodgrape.
Så det får väl fullt godkänt. Jag provar den först till tonfisksallad med caesardressing och dagen efter till pizza.
Bäst var det till salladen. Båda gångerna är det godast om man har ätit ett tag och munnen är lite bedövad av andra smaker.
Men i förstnämnda fallet hade jag föredragit ett vitt vin och i sistnämnda fallet ett rött.
Och att dricka ensamt är inte kul alls.
Trots att Montes Cherub tillhör de mer angenäma rosévinerna så är rosévin fortfarande vinets motsvarighet till byxkjol för mig.
Och T:s kommentar efter andra kvällen med Montes var att ”Det är kärringar som röker gula blend som dricker rosévin”.

Read Full Post »

Här har det rått relativt stiltje på vinfronten.Visserligen cyklade jag iväg till Hasselbacken, där Champagnebaren nu huserar, i fredags för att prova mig igenom Nioclas Feuillatte-champagner.
M hade sparat mina glas som var lagom ljumma när jag kom fram, väldigt sent. Jag provade mig igenom Blanc de Blancs 2000, Brut extrem. Cuvée 1998, 1998 Palmes d’Or och Cordon Negro.
Det var en en halvblind provning, så jag visste alltså inte i vilken ordning de stod.
Helt apart var ju förstås Cordon Negro. Inte så svår att ta ut med sin läskigt syntetiska ton och gummiliknande doft och smak.
Därefter blev det ju svårt eftersom jag är dåligt påläst på Feuillattes champagner och inte har provat annat än standardcuvéen, Réserve Particulière.
I ärlighetens namn så var det ju inte så sjysst att prova de ljumna och avslagna, men två hade påtagliga mognadstoner och det där inslaget av nuggna äpplen som jag inte alls uppskattar i Réserve Particulière, där det faktiskt liknar fransk cider.
Där finns en sorts fläbbighet som jag har svårt för.
Jag tyckte bäst om nummer två. Den doftade det vita på citron och hade en sjysst syra och mineralitet. Eftersom jag är en BdB-tjej så antog jag att det var BdB. Och det var det.
Glas nummer ett som luktade jäst, mineral och väldigt mycket kakao var Brut Extrem. Likaså hade den lite cideraktig fruktsyra. Väldigt utvecklad alltså och kanske inte vad man förväntar sig av en non dosage.
Glas nummer 4 som mest luktade mineral och nya fat och som även smakade likadant och hade en ok syra var Cuvée 1998.
Så det var alltså glas nummer 3 som luktade nuggna äpplen, kakao och fat som var Palmes d’Or 1998.
Visserligen känns fattonen i smaken också, men det här är för oxiderat för mig. M gillade den här skarpt och tyckte att det var lite mini-Bolly. Jag kan visserligen uppskatta att Feuillatte spänner musklerna så här, men jag skulle vilja slippa gäddhänget.

Därefter uppstod en pinsam spontanbacchanal som slutade i oxkind och en smaskig garnacha på Rolfs kök. Tyvärr kan jag inte minnas alls vad vinet hette. Ja, ni förstår graden av pinsamhet. Men Sideways-faktorn var hög.

Därefter har jag haft sådan ångest att jag  inte velat dricka vin sedan dess. Inte ens när jag var bjuden på festen med stort F förra lördagen (aka dagen efter).
Men jag var på en mycket trevlig provning igår, anordnad av Bibendum. Vi fick prova vinerna från Castello Sonnino.
Tyvärr finns endast hans enklare viner tillgängliga och då som privatimport. Både Chianti Sonnino 2007 och Chianti Di Montespertoli 2005 är mycket trevlig körsbärsrena viner som ska drickas unga. Den sistnämnda har en mer komplex doft med inslag av torkade rosor och en trevlig cederton.
Lo Schiavone 2005 är en halvgalen blandning av sangiovese 55% och malbec 45%. Låter konstigt och är lite udda, men det funkar.
Malbecs annars endimensiolla lakritston får liv och fräschör av sangiovesen. Om jag säger ”grillvin” så vill jag inte att ni genast tänker att det är kvällstidningska för BIB och flintastek. Nej, det här vinet skulle vara som gjutet för en hängmörad, grillad entrecôte.
Sanleone 2005 drar upp udda-faktorn genom att vara gjord på merlot 70%, sangiovese 20% och petit verdot 10%.
Den är rätt sluten först men luktar väldigt mycket russin och värme. När den sedan får luftas etttag så kommer lakritstoner och bläckighet fram. Den har också väldigt tydliga franska fattoner. Doften luras lite med sin värme, för vinet är väldigt stramt med snygga tanniner och en känsla av mineral. Jag tror att det här kommer att vara fantastiskt om sådär tre år.
Men den fullständiga kärlek vid första sniffen går till Cantinino 2006. Aldrig förr har jag känt en sangiovese lukta såhär.
Det är en öppen och förförisk doft, som faktiskt först för tankarna till Rioja. Det finns en sorts dillighet och även en vaniljighet som lurar en. Men efter lite längre sniffande så går det över till fänkål, choklad och mockatoner.
I smaken så finns ingen syrlighet. Vinet formligen smeker gommen, med sammetsmjuka tanniner och kryddiga toner och med en elegant fruktsyra. Ett måste-ha-vin, men tyvärr kan-inte-köpa-vin.

Barone Alessandro De Renzis Sonnino

Barone Alessandro De Renzis Sonnino

Sist provar jag Vin Santo 2003 som är strålande bra. Den har fina aromatiska toner av pomerans, apelsin-och mandarinskal.
Dessutom en jättefin fruktsyra, men också den lilla nötighet man förväntar sig av en vin santo. En cantuccini med apelsinzest och choklad till denna skulle bli tidernas doppa. Och orkar man inte baka, så går det lika bra med anklever.

Read Full Post »

Minns ni historien man fick lära sig i skolan?
Om svensken som kommer till Köpenhamn och ber taxichaiffören köra honom till det roligaste stället?

Svensken hamnar på kyrkogården. För där är det ”roligast”. För rolig betyder lugnt på danska.
Idag skulle en taxichauffför kört över bron och parkerat på dansk planhalva på Råsunda.

Jo, det här är ju en vinblogg. Jag skulle kunna skriva om att jag just har lärt mig att att den bästa ostronkniven är en omslipad morakniv, eller att det finns champagne som luktar ostron. Men jag orkar inte.
Jag tror jag ska dränka mina sorger i en bäck av lager. Eller är det någon annan som borde dränkas?

Read Full Post »

Idag skulle T fira mig med att bjuda på födesedagslunch mitt i allt jobbsökande.
Högt upp på önskelistan låg Råkultur, men vi befarade båda att vi inte skulle bli riktigt mätta.
Tack och lov hittade jag en koreansk restaurant på nätet, som jag missat (!).
Det blev alltså You Love Bibimbab på Folkungagatan 89.
Och det finns en del humor i hela deras koncept; namnet, alternativ som Bibimbab All In, det faktum att restauranten har två bord, varav ett är reserverat för personal och sist, men inte minst, den här:

Manual

Manual

Menyn består i av fyra bibimbap-varianter
Bemötandet är långt ifrån översvallande och ibland rätt surmulet.
Vi beställer en med kyckling och en med biff och en skål med kimchi.
Lyckan är fullständig när vi får vår mat.

Bibimbab!

Bibimbab!

Den bästa jag har ätit i Stockholm. Och definitivt värt omvägen till Söder.
Sedan intar vi kaffe på Scandic med vår vän, barchef F.
Och nu vet jag att Flo-rida tycker om att spruta ut Moët rosé på flickor som lystrar till namnet Ho.
Allt detta påminner mig om att jag måste beställa Henriot Millésimé Brut 1996 medan den fortfarande, skumt nog, ligger i beställningssortimentet.
Och det blir min födelsedagspresent till mig själv.

Read Full Post »

No Warre’s

09-05-11 skickades en flaska Warre’s Vintage Port 1966 till mig från England.
Idag dök den upp.

Warres Vintage Port 1966

Warres Vintage Port 1966

Ska bli kul att knäcka.

Read Full Post »