Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Diverse’ Category

Livet är hårt

grymt sa grisen. Och det har väl ingen missat att grisarnas liv är helvetet på jorden, ända fram till den ångestfyllda transporten till slakthuset. Det är inte bara därför jag aldrig köper fläskkött – annat än till jul. Fläskkött är för mig helt meningslöst – torrt och smaklöst. Nästan sämst tycker jag om den menlösa fläskfilén. Sämst är förstås flintasteken.
Men efter att ha blivit lurad till Smaklust, i tron om att få prova roligt vin, så är jag nu fläskfrälst.
Där bland allsköns skorpor, knäckebröd, marmelader och korvar som tenderar att smaka likadant sprider sig en ljuvlig grilldoft. Det grillas korvar och spett. Jag smakar på korven som får mig att bli fullkomligt salig.
En rå korv som går under det missvisande namnet chorizo. För det smakar den inte, men den är bara så köttig, saftig, välkryddad och underbar. Det visar sig vara Domtagrisens egentillverkade korv. Den här vill jag köpa med mig hem, men det går tyvärr inte. Den skulle kunna ha varit en shuhelsikes salsiccia och om jag får mina böner hörda så kanske även det läggs till produktlistan. Sedan visar mig den utomordentligt trevliga representanten bilder på grisarna och berättar om hur de lever och framför allt, hur de slutar sina dagar. Och det piggar verkligen upp. De här grisarna har det i sanning så bra som en gris kan ha det (om man bortser från att de slaktas). De fraktas c:a fem minuter i en bekant kärra till gårdslakteriet. Där får de sedan fortsätta leva sin behagliga tillvaro c:a ett dygn med endast andra bekanta grisar tills det är dags för slakt. Sedan bedövas de av bonden de känner, innan de slutligen skjuts. They never see it coming.
Det är med rent samvete jag låter mig trugas att smaka ett grillspett. Rent fläskkött, inte min favorit som bekant. Men, med den mjälla, smakrika och saftiga biten i min mun förstår jag. Det är såhär gris ska smaka. Inte torrt, inte smaklöst, bara läckert och mört! Och jag har också fått prova den mest fantastiska skinkan därifrån. Rökt natten innan och med allt fett kvar.

Pancetta släng dig i väggen

Pancetta släng dig i väggen

Den var så mjäll och god att jag sparade fettet. Sån’t fett kan man inte slänga. Det ska det lagas mat på.
Med fasa inser jag hur mycket alla andra grisar vi äter måste ha lidit. Det man tuggar i sig är ett liv av existentiell ångest och plågsam död när man sätter tänderna i en 69-kronorkilotfläskfilé.
Nej, aldrig mer. I år blir det jag som ställer mig på kö för att få köpa julskinka från Domtagrisen.
Änsålänge måste man åka till Domtagrisens gårdsbutik tror jag för att köpa köttet. Men snart ska man kunna köpa deras och andra livsmedel från småskaliga kvalitetsproducenter här. Billigt verkar det inte vara, men om allt kött där är producerat på samma sätt och smakar lika bra så är det värt en halvvegetarisk tillvaro d v s att ransonera köttintaget till festligare tillfällen. Meat is murder – javisst, men jag är inte sadist.

Annonser

Read Full Post »

Shaddapa you face


Nu tar jag en detour.
Så kan det gå när man sitter uppe och filosoferar halva natten.
Den senaste tiden har jag precis smält att det börjat hänga guidosar bland emosarna på plattan.

Guido

Foto:www.guidofistpump.com

Förutom den självklara Growing up Gotti förknippar jag guidos, av någon förmodligen rasistisk anledning, med den här låten. Sist med det senaste har jag nu också fått lära mig att den svenska varianten benämns ”täbb” eller ”partille johnny”.

Täbb

Täbb

Så det är täbbs jag har sett på plattan. Men efter några glas övermogen pinne så har jag äntligen kommit till insikt. Guidos och täbbs är bara copy cats.

Billy Idol var först.

The OG

The OG

Just det barn, gammal är äldst. Även om herrn på översta bilden ser alldeles för gammal ut för att kunna fistpumpa respektingivande.

Read Full Post »

Det är visst inne bland tvåbarnshemmafruar att odla cannabis.
Nu har jag fått min crash course i cannabissorter.
För vad springer man på bland gungor och karuseller på barnens lekplats om inte detta?

Efternamn Indica

Efternamn Indica

Som den helylleperson jag är hade jag tänkt baka blåbärspaj, på egenplockade blåbär imorgon, men någonstans därute springer det visst runt en Weedsmorsa som hellre bakar space cake.

Read Full Post »

Ute i mangolden

Grönska ger psykisk hälsa, allt enligt en artikel i DN.
Så inget förklarar varför jag fortfarande är samma storstadsneurotiker.
Ty i år har jag odlat min balkong – och mina fönsterbrädor.

Senapskål ( a k a ruccola), mizuna, southern giant och blommande komatsuma.

Senapskål ( a k a ruccola), mizuna, southern giant och blommande komatsuma.

Mangold

Mangold


Dessa och många andra små plantor går jag och pysslar om varje dag. Och nya problem dyker upp. Var hittar man bra odlingskärl? Varför ska allt vara ”shabby chic” (i min vokubalär white trash) nuförtiden?
Ska man förhindra att komatsuma blommar?
Ska man beskära jordgubbsplantor?
Jordgubbar

Jordgubbar


Just nu är det så många blad på plantorna att somliga blir gula. Men de få gubbar jag smakat är fantastiskt goda. Inte alls så där tråkiga som en del man köper.
Råkar ni på trista gubbar så rekommenderar jag varmt mammas barnförbjudna metod.
Ställ fram små skålar med Cointreau eller Grand Marnier och florsocker. Doppa gubben först i likören, sedan i florsocker och njut.

Read Full Post »

Igår fick vi barnvakt och ville fira med att gå ut och äta. Vi fick sno runt ett tag för att hitta ett ställe hade lediga bord. Vi hann spana in Melanders Brasserie på vägen och det såg väldigt tilltalande ut med en frestande meny.

När vi inte fick bord på tre av våra stamställen i vasastan hamnade vi till slut på Texas Long Horn. Detta är en krog som jag har ett rätt speciellt förhållande till. Jag var stammis på deras första krog på S:t Paulsgatan, t o m så mycket att jag hyrde ut min lägenhet åt en av grundarna, To. Via To fick jag inblick i vilken samvetsgrann kvalitetskontroll de hade på köttet och sedemera humrarna. Jag testade mig igenom deras utbud av fatlagrad tequila (vilket de var först med) och bourbon. Jag var där och firade 4:th of july och jag var där när amerikanska ambassaden för första gången beställde mat av dem. Den bästa komplimangen fick dock To av Bengt Wedholm som på den tiden drev Wedholms kött. Han kom dit med sin chefskock och åt. På vägen ut muttrade Bengt ”Rätt trådigt kött”. Detta fick hans chefskock att rusa fram till To och med en förkrossad min utbrista ”Jag har jobbat med Bengt i x år och det är det snällaste han någonsin sagt!”
Åren gick och To flyttade tillbaka till Gotland. Texas Long Horn öppnade på Fleminggatan där jag också blev stammis. Fortfarande var köttet det bästa i stan och deras kockar var också de enda i stan som faktiskt kunde grilla rare. Fortfarande får jag aldrig det när jag beställer kött.
Sedan öppnade de på Upplandsgatan dit vi också började gå. Vår vän E åt Sitting Bull där. Något vi sent ska glömma.
Uppståndelsen var stor när han beställde den och hans dåvarande flickvän, som var vegetarian, hade sin allra snörpigaste min. När den väl kom in började jag skratta hysteriskt. Det var så bisarrt. En biff stor som ett mjölkpaket. Alla andra gäster stirrade. Jag kläckte ur mig ”Den där biffen är lika stor som ditt huvud.”
E tog sig an sin biff och en timme senare hade han petat i sig den. Men nu mådde han inte så bra. Ögonen var blodsprängda och han hade en grönaktig ton i ansiktet. När vi gick stod kockarna och tittade på honom med respekt. ”Alltså den där biffen, jag skulle stycka av den, men det var så synd på en så’n fin bit. Så hans biff var 1,250! Han åt hela och nästan all pommes!”
Vi skulle gå några meter längre bort till Musslan och det var knappt att E klarade av det. Och under denna korta tid hade han förvanskat min fras till att ”någon sa att biffen var lika stor som min hjärna! Sen mådde jag lite illa.” Och det är fortfarande det som kommer upp när man pratar om den gången han åt 1,250 kg kött. Hans hjärna kanske inte är så stor ändå.

s hjärna

E:s ex håller upp en biff stor som hans hjärna

Med tiden så blev jag lite less på Texas Long Horn. Köttet var inte lika bra längre, jag fick inte min biff rare och priserna gick upp onödigt mycket. Ok, det är kanske inte dyrt, men jag tycker det är dyrt när man betänker att man sitter på ett ställe där grabbgäng i skinnvästar sitter och drar i sig pitchers med öl, bordets prydnad är en hushållspappersrulle och de enda tillbehör man kan få är bakpotatis eller pommes frites. Varmrättspriserna är lägre på t ex Melanders Brasserie.
Men igår var jag alltså tillbaka, säkert för första gången på två år. Det var lite kö på bord här också, men den jättetrevlige servitören fixade fram ett bord snabbt. Vi sprang på E, som inte hade beställt sitting bull den här gången heller.
T hade raveat om lammfilén och han tog den. Jag tog beef fajitas.
Vinlistan var som vanligt kort och T skulle inte dricka vin. Efter att ha konsulterat servitören tog jag ett glas av den enda caben, Gallo Sycamore Canyon Cabernet Sauvignon 2006.
Som vanligt fick man en liten sallad innan maten. Jag gillar verkligen den. Den är så enkel, men fräsch och Texas Long Horns ranch dressing är grym.
Sedan kom maten in snabbt. Min beef fajitas värmde upp det kylslagna rummet bra. Problemet med fajitas, eller sizzlers, är att köttet ligger kvar och eftersteker så länge. Därmed är det i princip omöjligt att få sitt kött rare och det var det denna gången också. Men biffen var ok, om än aningen seg och guacamolen var exceptionellt bra. Vinet var faktiskt också en positiv överraskning. Servitören hade rätt i att det var en cabig cab och inte en sän där gräsig och blaskig historia. Den luktade av svart vinbär, lite fat och var fyllig, fruktdriven men tanninerna fanns där och smakade av svarta vinbär. Okomplicerad, men druvtypisk.
T var salig över sin lammfilé. Jag fick smaka en tugga. Eller tugga är väl fel uttryck. Man behöver inte tugga den lammfilén. Den smälter i munnen. Det kan vara den bästa lammfilé jag har ätit. Så god att man nästan blir religiös. Lammfilén är värt ett besök i sig.
Av Texas Long Horns vinutbud skulle jag välja Máximo Merlot till.
En annan väldigt trevlig Long Hornare tipsade mig om den. Och den var riktigt charmig. Den luktade så otroligt mycket violpastill och en aning smultron/jasmin. Smaken var också trevlig. Lättdrucken – you bet! Men den var ändå medelfyllig och smakade också lite violigt. Den var inte bara bärig och syltig, som enklare merlot oftast är.
Jag kan konstatera att så här nöjd var det längesen jag var med mitt krogbesök. Nästa gång en stjärna faller ska jag önska mig att Texas Long Horn öppnar en sobrare krog, gärna med lamminriktning, tillbehör som potatisgratäng och smaskiga såser. Och så en längre vinlista.

Read Full Post »

Vitt och brett

Jag hamnade nyligen i en diskussion om kryddor på ett forum. Det rörde den livsviktiga frågan; Vilka kryddor kan du inte klara dig utan?
50% svarade Aromat. Men det var inte dit jag skulle komma. En person berättade att hon inte tålde lukten av vitpeppar. Enligt henne så stinker vitpeppar ladugård.
Kort därefter gav fler personer sig till känna som höll med om att vitpeppar luktar allt från hästskit, gödsel, djur, jord och hö.
Nu skämdes jag litegrann över att jag missat det. Jag var tvungen att gå och lukta på min vitpepparkvarn – och jag håller med nu!
Skillnaden på lukt mellan svart-och vit peppar är slående.
Här finns också några intressanta kommentarer.
Medan svartpeppar luktar rent pepprigt och lite vasst, så luktar ladugård.
Är det någon mer än jag nu som börjar tänka brett?
Kan det vara så att det är vår vän brettanomyces som ligger bakom doftskillnaden i svart-och vit peppar?
Enligt artikeln om vitpeppar så står det ju att vitpeppar är naken svartpeppar.
För att klä av den läggs pepparkornen i blöt och då uppstår också en spontanjäsning. Ja, vad tror ni?

Read Full Post »

Igår var det kontrasternas dag. Först var vi på barnkalas och åt tårta tills den sprutade ur öronen. Till det fick vi äkta chai-te som var utsökt.
Kvällen ägnade jag åt utsvävningar i Discobitchens tecken.

Den började med att M kom hit och vi sippade på ett glas Palo Cortado Península Solera Reserva, favoritsherryn här hemma.
Därefter spanade vi in Lydmar och konstaterade snabbt att hit skulle vi återvända en dag när det fanns sittplatser.
Med Discobitchen i högsta hugg styrde vi kosan till provningspanelen som befann sig på Musslan. Väl framme kunde jag konstatera att nu är det tydligen väldigt många människor som vill äga sin egen Discobitch, så en ny privatimport är nära förestående.
Med denna oväntade hausse så var spänningen olidlig. Vi korkade upp den, vid det här laget, iskalla Discobitchen. Doften var väldigt sluten, men där fanns en massa gröna äpplen och lite jäst. Smakmässigt så kändes den lätt och fruktsyran var sådär limeaktig som jag älskar.
Den saknade också den bittra tonen som en del mindre bra champagner kan ha. Det första intrycket var att det var en lätt, ren och fräsch champagne med hög fruktsyra. Det var lite bdb-vibbar över det hela. Men när champagnen började närma sig anständig temperatur hände det grejer. Plötsligt fanns där en rökig mineralitet i doften och även en blommig ton.
Smakmässigt så blev mineraltonen väldigt tydlig och smaken kändes lite bredare.
Nu kändes det mer som om man drack en mycket ung och lovande champagne. Jag tror att den kommer att bli mer komplex med lite mognad och utveckla valnötstoner. Den har definivt tillräckligt med fruktsyra för att klara lite lagring. Men är man en sucker för livligt grön syra så är den god nu. Som standardskumpa betraktad tycker jag definitivt att den är värd 330 kr.
Och givevis rönte den idel muntra miner.

Så här glada blev folk

Så här glada blev folk

Därefter drog F med oss till Vassa Eggen. Första gången där kunde jag konstatera att det är en supersjysst bar och den befolkades av idel trevliga människor, bl a M och A.
Vi drack någon blaskig sauvignon blanc, men senare fick vi en trevlig röd spanjor som jag glömt namnet på. Jag minns bara att den doftade smörstekt persilja och en aning ceder. Kändes mogen och i smaken fanns inslag av en trevlig cabernetkaraktär. Jag blev grymt sugen på lamm – och det är alltid ett gott tecken.
Detta borde ju ha varit en bra avslutning på kvällen. Men istället så lät jag F dra med mig till Spy Bar. I VIP-rummet beställde F något lättglömt vitt som jag lämnade tämligen orört.
Därefter blev jag antastad av en amerikan som sedermera blev utkastad p g a fylla och ett klyftigt försök att köpa cola av vakterna. Dessutom misstänkte jag att hans kompisar snott min urdruckna Discobitchflaska. För den låg inte i påsen vid min stol.
Detta var ett tydligt tecken på att det var dags att lätta.
Nu är 2009 års utgång avklarad. Jag kan konstatera att Spyan alltid är Spyan. Och jag kan även konstatera att människor trånar efter Discobitch både med och utan innehåll. Själv vill jag dricka innehållet snart igen.

Read Full Post »

Older Posts »