Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vin-och matprovning’ Category

Chocknytt: Jäpp jag lever!
Bara för att riktigt diskvalificera mig från att bli nominerad till ev bloggpriser så har jag inte gjort ett inlägg på en månad (c:a).

Eller, näe. Önskar att det fanns någon strategi med mitt bloggslackande, men det gör det inte.
Under de senaste månaderna har jag febrilt försökt byta ut min huvudsysselsättning från CDP, GSM, BDX o sv till TCP/IP, SMTP och DNS o s v. Och under den senaste månaden har jag sprungit på intervjuer som nu äntligen har resulterat i ett konkret erbjudande. Så äntligen har jag lite sinnesfrid att uppdatera denna skamligt försummade blogg.
Jag har ätit gott italienskt hos en kompis och druckit en Henriot Millésimé Brut 1996. 1996 är fortfarande den årgång som alla andra årgångar vill vara. D v s denne tonåring har fortfarande en skarp syra, väldigt limeig men sköna mognadstoner av valnöt har smugit sig in. Gott som man bara vill ha mer av.
Vi bjöds god bruschetta med aubergine och dito tomat. Vår flaska La Froscà var alldeles utmärkt till. Den har fått lite mognad och luktar som ghee och lite gula äpplen. Smaken är otroligt smörig med en riktigt bra syra. Faktiskt funkade den också bättre till pasta med salsiccia än den i övrigt goda Fontalloro 2004 . Provad blint var jag helt ute och cyklade. Visserligen var jag inne på italienskt och fatat. Men jag saknade omogna körsbärstoner, så jag uteslöt sangiovese. Jag var mer inne på dolcetto med mognad och högre kvalitet. Som sagt, helt fel. Men 2004:an är drickfärdig nu, kryddig och njutbar.

Franska vindagarna måste ju förstås nämnas. Roligaste bordet var Wine Trade, särskilt som jag missade deras sortimentsprovning.
Château d’Araly Côtes du Jura Corail 1998 liknar inget annat. Vad är det? Ja, en mogen, något oxiderad rosé på poulsard, trosseau, pinot noir, chardonnay och savagnin.
Om den liknar något annat så är det en mogen bourgogne. En viss animalisk ton, multna löv och pinotsyrlighet skulle definitivt ha dragit mig mot mogen bourgogne i en blindprovning. Men färgen skulle väl ha varit aningen apart, väldigt blek rosé åt tegelhållet. Men jag gillar det här udda vinet, inte bara för att det är udda. Snarare för att det har en komplexitet i doft och smak som är fascinerande.
Terre Inconnue har jag ju skrivit om förut. Les Bruyeres 2008 luktar initialt svett och sedan svagt av kanel och annan lite ”dammig” kryddighet. Här finns också mycket mogna röda vinbär. Så känns den också i smaken. Ett rätt coolt vin faktiskt, som man har en aningen svårt att fundera ut mat till.
Sylvie 2004 kammar hem höga charmpoäng hos mig. En riktigt älskvärd syrah med en klart blommig ton. Syrén och blomsterhäck tänker jag på. Visst anslag av det även i smaken, även om det då drar mer åt lavendel, men också en fin mogen bärton och sjyssta tanniner. Smakrikt och personligt. Lite dyrt kanske. Men å andra sidan undrar jag vade den hade betingat vad den hade kostat om den hade haft en arty-etikett och varit amerikansk.
Från Domaine Gauby Rousillon fastnar Calcinaires Rouge 2008 i minnet för att den så klockrent luktar kokt, skivad , och lite gammal skinka. Eller filken skinka, som J påpekar. Är det den där biodynamiska ”smutsigheten” (min högst personliga referens) som spökar?
Minnesvärd, av en mer angenäm karaktär, är Vieilles Vignes Rouge 2006. Viol, lakritspastill och örter i doften. I smaken, den där syrahtypiska örtfriskheten som drar åt lavendel.
Men den absoluta ögonblickliga belöningen är Maury Hors d’age 15 ans. Inte bara färgen för tankarna till Tawny Port, även doftmässigt drar man ditåt. Mycket torkad frukt, russin, plommon och kakao. Fin nyanserad smak med inslag av nöt, choklad och katrinplommon, med en fin fruktsyra. Dessutom inte för eldig. Vi blir faktiskt tvungna att ta med oss glaset bort till ostbordet. Till en comté sitter den som gjuten.

Sådana här temadagar är bra på det sättet att man får chansen att prova så mycket från samma år och distrikt samtidigt.
Man klurar ut saker som annars kan vara svårt. T ex så lyckas jag verbalisera vad ja har svårt för i vissa biodynamiska viner. Det är det som E på butiken kallar ”smutsighet” eller som jag känner som en våt filt av mineral. En sorts våt mineralton som lägger sig över allt och som fastnar på tungan. I röd bourgogne är det långt ifrån en hit.
Och förut har jag lite blasé sagt att jag skiter i GSM, CDP och syrah, syrah, syrah. Men med årgång 2007 från Rhône är det bara att kapitulera. För Franska vindagen 2009 är Rhône 2007-dagen. I ett, i det närmaste, rakt igenom äkta pärlband radar de upp sig. Allt från de enklaste Côtes du Rhônes du Villages till CDP och Hermitage. It’s all good.
Det är som om någon farit runt och dopat hela Rhône. En stor injiceringsspruta av vitalitet och renhet.
Bloggvärldens egen darling, Côtes du Rhône Villages, Cuvée Vatcian 2007 luktar hallon, lakrits och mullbär. Grenache i all sin strålande prakt (och med en liten hermelinkant av syrah). Den här borde bjudas på gratis. För efter första klunken är man hooked. Mumsig som hemlagad saft av mogna hallon, djupröda körsbär och en skvätt jordgubb. Och så förstås lite spetsad med lakrits på slutet. Eftersom jag bokstavligen fick första klunken gratis blev följden att jag åkte raka vägen hem och beställde två sexpack.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bristly Wine ska man också stanna hos om man vill prova Rhône 2007. Domaine la Barroche bjuder på lakrits i alla former.
Särskilt Finacée 2007 är sjukt mycket lakrits.
Mas de Boislauzon Chateauneuf-du-Pape Tintot 2007 är den första 100%-iga tintot (mourvèdre) jag provar, från Frankrike d v s. Vingummi och svamp tänker jag på i doften. I smaken slås man av den otroligt svartpeppriga karaktären. Under svartpepparen finns en generös fruktighet som inte är bitter som mourvèdre kan bli.

För första gången provar jag också vinerna från Domaine Le Plan. Eftersom allt från fotbollsspelare,filmregissörer och avdankade prettorockare numera gör vin så borde man väl inte höja på ögonbrynen över att en f d racerförare överger bensinångorna för organisk vinodling. Som det grenache-fan jag är faller jag pladask för Le Plan GT-G Grenache 2007. Massor av hallon, körsbär och plommon. Nästan som att bita i dessa mogna bär i smaken och med en finish av fat och lakrits. Gott. Inte så elegant, men gott.

Örrn örrn

Örrn örrn

Några dagar senare närvarar jag för första gången på SM i spansk vinkunskap.
Jag lär mig att den officiella sommelierklädseln är svartbågade glasögon och dito kostym.
Dessutom får jag också lära mig att jag faktiskt kan fördra mencia. Ribeira Sacra ”Lacima”, Dominio do Bibei 2005 doftar initialt det där urtypiska ”jag är en fatad spanjor med lite mognad”, d v s i min värld smörstekt persilja. Sedan kommer en liten chokladig ton och en aning viol. Smaken har också viss mognad med lite örtighet och tanninerna finns där. Helt klart trevligare än de Bierzo-viner jag provat hittills.

Och slutligen mer Rhône 2007. Jag har beställt 6 flaskor Côtes du Rhône Villages 2007 Domaine Du Petit Barbaras. Jag fick de hemleverarade i torsdags.
Igår provade vi en flaska. Och återigen POW! Där satt den. Total knockout med nästan övermogna hallon, körsbär och smaken packad med frukt. Snart tror jag att det nästan måste klassas som ofint att gilla dessa enklare kvaliteter från Rhône som är grenachedominerade. De blir mumsiga som värsta nya världenvinerna. Själv har jag inga guilty pleasures. Jag står för att jag gillar zin och grenache. Men för er som måste krumbukta er för att ni gillar fruktsöta viner, med hög alkoholhalt och toner av sötlakrits kommer att få backa in i hörnet av skam när ni ska försvara er för at ni gillar det här. För frukt är godis.

Fin fransk frukt

Fin fransk frukt

Annonser

Read Full Post »

Har ni provat riesling till pizza? Det har jag. Ikväll.
Känsliga pizzaiolis/pizzaiolas varnas. Följande text kan innehålla inslag som kan uppfattas som stötande.
Ikväll gjorde vi pizza med någon sorts toulousekorv och toppade med parmaskinka och parmesan.
Kvar från igår var Schloss Vollrads 2008, som hade varit habil dryck till krabba.
Idag fick den bli ett experimentvin. Jag kan meddela att det funkar rätt bra till pizza. Lite för limeig ton på slutet. Men bara om man känner efter mer än vad man ska när man äter pizza.

Read Full Post »

Kvällens middag är en av de ytterst få då maten kostade mer än vinet.
Då ska man ändå betänka att jag fyndade färsk kanadensisk hummer för 99 kr styck.
Till gårdagens middag, vinkokt fläskkarré från Rocklunda gård samt potatis och surkål kokt i samma spad plus lite kummin, hade jag valt Leth Grüner Veltliner 2008.
Jag hade nog tänkt mig en lite mer komplex grüner veltliner, men den kunnige personen på butiken valde ut denna åt mig. Jag var nämligen ute efter en viss kryddighet.
Men jag blev inte besviken. Den luktar visserligen mycket gråpäron, men där finns ockå en kumminliknande ton. Perfekt. I smaken slår mig först den påtagliga spritsen. Bubblorna syns faktiskt som ett litet pärlband runt glasets kant. Men det är riktigt trevligt. Smaken är piggt frisk och har också en lite mineralig eftersmak. Inte komplicerat, men friskt och ändå rätt smakrikt. Den passar mycket bra till den fusk-Alsacemiddag jag lagat.
Idag provade jag den till hummer.

Budgetlyx

Budgetlyx

Vanligtvis dricker jag champagne till hummer, men jag tyckte att detta var ett gyllene tillfälle att prova något annat till. Leth har kvar sin spritsighet idag också och fungerade riktigt bra till hummer med majonnäs och rostat bröd. Lika gott som med champagne till var det inte, men å andra sidan får man inte så mycket roligare än såhär för 72 kr. Och det är faktiskt inte illa. Ett riktigt sjysst och karaktärsfullt allroundvin till budgetpris. Leth kan lätt bli en ny trotjänare.

Read Full Post »

Trots att den inte existerar längre så har jag förstått att detta är helgen då folk sitter med löjliga små hattar, sörplar och dricker nubbe. Ja, jag talar förstås om ”kräftpremiären”.
Om den bryr jag mig inte. Visserligen har jag själv dragit upp kräftor, kokat och känt hur mina goda karmapoäng reducerats.
Men jag blir ändå inte exalterad för kräftor, eller ens särskilt sugen. Snaps är inte heller min grej, så det finns inte mycket för mig att hämta helt enkelt på dylika tillställningar.
Men vi har haft vår egen premiär här hemma: krabbpremiär.

Krabbpremiär

Krabbpremiär


Tyvärr blev min standardsås till krabba helt misslyckad. Den första gjorde jag på köpemajonnäs som tyvärr var light. Och den var vedervärdig, bara att hälla ut.
Den andra gjorde på egen majo som jag lyckades fucka upp helt. För mycket citron och olivoljan gav den en fadd smak.
Men trots det var det gott med krabba. Vi klippte den sista flaskan Ayala Zero Dosage. Den här gången var den annorlunda igen. Inte mer utvecklad som man skulle kunna tro. Korken avslöjade faktiskt också att denna måste ha legat kortare tid, för korken hade fortfarande A-linje och skiljde sig därmed från korken senast. T har slängt korken, så tyvärr ingen bild.
Doftmässigt är den kraftfull. En rökig doft av kaffe och rostat bröd. I smaken känn också en viss rostad ton och syran är distinkt grapefruktig med ett riktigt bittert bett.
Den är faktiskt helt otroligt olik den förra flaskan. Vitalare, kraftfullare och bättre.
Lustigt nog valde jag Ayalan för att jag trodde att den äppliga mognadstonen skulle funka bra till krabban.
Men faktum är att den fungerade riktigt bra i den här skepnaden.

Read Full Post »

Igår var vi bortbjudna på grillning. Min favoritsysselsättning. Det jag egentligen tycker är jobbigast med att bo inne i stan är att man inte får grilla på balkongen. Och börja nu inte mumla om gasolgrillar.
Cancerogen grillkol ska det vara annars kan jag lika gärna ugnssteka med liquid smoke.
Det bjöds på citronmarinerad kyckling med tomtodlad timjan och små späda morötter som var utgallrade.
Dessutom var det squashpremiär. Vi saltade ur, penslade med olivolja och grillade squash som var gudomligt söt och god.

Kompisodlat

Kompisodlat


Varför blir en del squash besk när man tillagar den?
Måste squashen vara hemodlad för att bli god?
Jag beskådade också pallkragar dignandes av ruccola, sallad, dill, morötter och tomat. Det saknar jag också, även om just min tomatodling ser fin ut.
Vi drack Borsao. Den hade tyvärr en antydan till kork. Idogt viftande gjorde det hela bättre, men tyckte inte den var lika fräsch som förra gången. Vännerna hade dock inga anmärkningar trots mina påtalanden.
I normalt skick skulle jag säga att Borsao funkar bra till grillad kyckling.

Read Full Post »

Mitt i semestern hörde jag det underbara uttrycket WeOst. Väster om Österlånggatan. Myntat av en person som var hjärtligt trött på SoFo, NoFo och allt annat som andas New York-komplex.
Och ja, varför inte döpa om hela djävla Norrmalm till Manhattan? World Trade Center ligger ju där. Eller, förresten vi kanske få några att flyga in i det så vi kan få vårt eget Ground Zero.
Varför har vi denna identitetskris när Stockholm skiner som kronjuvelen i tiaran?
Begrunda detta. Under vår hemester har vi gjort avstickare till Kolmården och beskådat savannens djur. Vi har upplevt lugnet i Nyköpings skärgård. Vi hann också med Saltå kvarn på vägen. Inte värt en omväg. Om ni har någon sorts romantisk bild av caféet med dignande skördeglädje à la Amish som i Vittne till mord kan ni glömma det. Allt ser helt ordinärt ut. Och den ekologiska glassen säljs i en plastburk som man brukar få soja i på sushi-haket.
Vi har plockat smultron precis överallt. Jag har också betalat myggen med mitt eget blod och skördat blåbär och kantareller.
Men samma dag kan jag vara tillbaka i Stockholm igen och kila ner på Ica Plattan och köpa färsk pasta. Eller äta gudomliga confiterade anklår och spela lite skivor på 19 glas. Det senare kommer jag att göra imorgon. Men först ska jag ut till skärgården och äta familjelunch i det gröna. Sommar i Stockholm erbjuder fiske, bär-och svampplock, natursköna utflyktsmål och i nästa sekund bad mitt i stan, trängsel, latte, shopping och barhäng. Slå det NewYork.
Och så har jag förstås min garderob med vin i Stockholm.
Ikväll ställdes jag inför dagens landetproblem. Vad göra med några liter kantareller?
Igår spetsade jag puylinserna med dem.
Idag gjorde jag färsk pasta med kantareller. Jag följer nästan aldrig recept eller mäter upp exakta mått, men såhär gjorde jag:
Färsk pasta med kantareller för två personer:
Skär upp c:a en liter kantareller i aptitligt stora bitar. Släng ner dem i het panna och stek dem tills all vatten ångat bort. Släng i ordentligt med smör och fräs dem tills de är blanka och stunsiga.
Ha i en extremt finhackad färsk lök eller en stor schalottenlök. Sänk värmen och låt löken bli genomskinlig. Fräs med timjan och svartpeppar. Klicka i en tsk dijonsenap. Häll i grädde, kycklingbuljong (jag använder fryst) och vitt vin. När allt kokar ordentligt har man i lite drygt ett paket färsk pasta. Jag tog den med persilja och vitlök. Rör runt pastan ordentligt och pytsa i mer grädde och vin eftersom så att pastan inte blir för torr.
Servera genast och hyvla rikligt med parmesan över.

Skogens guld

Skogens guld

Passar som hand i handske med en god och otrendigt fatad chardonnay.
Jag valde Pirie Estate. Nu hade den sköna toner av rostade hasselnötter, eller snarare smörstekta hasselnötter och en aning mogna äpplen. Den är perfekt mogen och mötte upp smakerna i rätten otroligt bra.

Det var min lilla update från semestern. Nu blir det glass framför ”From G:s to Gents”.

Read Full Post »

I lördags blev det pizza för hela familjen på 19 glas.
Och inget säger kärlek som pizza:

I <3 U

I ❤ U

Men ett bjudglas Le Volte 2006 får en också att känna sig omtyckt.
Mycket inbjudande doft av rosor, choklad och vinbär. Jag fick den blint och och trodde först att det var någon cabblandning från södra Frankrike. Men i smaken kom den där härliga stringensen i syran av körsbär.
Parat med svartvinbärsdraget, tanniner, kryddgt fat och en icke försumbar frukt så är det ett väldigt generöst vin med stil.
Jag kan också avslöja att vi blev bjudna på den godaste pizza jag någonsin ätit: Indiffirenza.
Och nu kostar hämtpizzorna ofattbara 69 kr. Det blir vass 2009 för mig.

Read Full Post »

Older Posts »