Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vinnörderi’ Category

Det här tjejer, är varför man inte ska stolpa runt i fula pumps och luderstövlar.
Och här får man lite mer handfasta tips. Tack M för länken.

Annonser

Read Full Post »

Chocknytt: Jäpp jag lever!
Bara för att riktigt diskvalificera mig från att bli nominerad till ev bloggpriser så har jag inte gjort ett inlägg på en månad (c:a).

Eller, näe. Önskar att det fanns någon strategi med mitt bloggslackande, men det gör det inte.
Under de senaste månaderna har jag febrilt försökt byta ut min huvudsysselsättning från CDP, GSM, BDX o sv till TCP/IP, SMTP och DNS o s v. Och under den senaste månaden har jag sprungit på intervjuer som nu äntligen har resulterat i ett konkret erbjudande. Så äntligen har jag lite sinnesfrid att uppdatera denna skamligt försummade blogg.
Jag har ätit gott italienskt hos en kompis och druckit en Henriot Millésimé Brut 1996. 1996 är fortfarande den årgång som alla andra årgångar vill vara. D v s denne tonåring har fortfarande en skarp syra, väldigt limeig men sköna mognadstoner av valnöt har smugit sig in. Gott som man bara vill ha mer av.
Vi bjöds god bruschetta med aubergine och dito tomat. Vår flaska La Froscà var alldeles utmärkt till. Den har fått lite mognad och luktar som ghee och lite gula äpplen. Smaken är otroligt smörig med en riktigt bra syra. Faktiskt funkade den också bättre till pasta med salsiccia än den i övrigt goda Fontalloro 2004 . Provad blint var jag helt ute och cyklade. Visserligen var jag inne på italienskt och fatat. Men jag saknade omogna körsbärstoner, så jag uteslöt sangiovese. Jag var mer inne på dolcetto med mognad och högre kvalitet. Som sagt, helt fel. Men 2004:an är drickfärdig nu, kryddig och njutbar.

Franska vindagarna måste ju förstås nämnas. Roligaste bordet var Wine Trade, särskilt som jag missade deras sortimentsprovning.
Château d’Araly Côtes du Jura Corail 1998 liknar inget annat. Vad är det? Ja, en mogen, något oxiderad rosé på poulsard, trosseau, pinot noir, chardonnay och savagnin.
Om den liknar något annat så är det en mogen bourgogne. En viss animalisk ton, multna löv och pinotsyrlighet skulle definitivt ha dragit mig mot mogen bourgogne i en blindprovning. Men färgen skulle väl ha varit aningen apart, väldigt blek rosé åt tegelhållet. Men jag gillar det här udda vinet, inte bara för att det är udda. Snarare för att det har en komplexitet i doft och smak som är fascinerande.
Terre Inconnue har jag ju skrivit om förut. Les Bruyeres 2008 luktar initialt svett och sedan svagt av kanel och annan lite ”dammig” kryddighet. Här finns också mycket mogna röda vinbär. Så känns den också i smaken. Ett rätt coolt vin faktiskt, som man har en aningen svårt att fundera ut mat till.
Sylvie 2004 kammar hem höga charmpoäng hos mig. En riktigt älskvärd syrah med en klart blommig ton. Syrén och blomsterhäck tänker jag på. Visst anslag av det även i smaken, även om det då drar mer åt lavendel, men också en fin mogen bärton och sjyssta tanniner. Smakrikt och personligt. Lite dyrt kanske. Men å andra sidan undrar jag vade den hade betingat vad den hade kostat om den hade haft en arty-etikett och varit amerikansk.
Från Domaine Gauby Rousillon fastnar Calcinaires Rouge 2008 i minnet för att den så klockrent luktar kokt, skivad , och lite gammal skinka. Eller filken skinka, som J påpekar. Är det den där biodynamiska ”smutsigheten” (min högst personliga referens) som spökar?
Minnesvärd, av en mer angenäm karaktär, är Vieilles Vignes Rouge 2006. Viol, lakritspastill och örter i doften. I smaken, den där syrahtypiska örtfriskheten som drar åt lavendel.
Men den absoluta ögonblickliga belöningen är Maury Hors d’age 15 ans. Inte bara färgen för tankarna till Tawny Port, även doftmässigt drar man ditåt. Mycket torkad frukt, russin, plommon och kakao. Fin nyanserad smak med inslag av nöt, choklad och katrinplommon, med en fin fruktsyra. Dessutom inte för eldig. Vi blir faktiskt tvungna att ta med oss glaset bort till ostbordet. Till en comté sitter den som gjuten.

Sådana här temadagar är bra på det sättet att man får chansen att prova så mycket från samma år och distrikt samtidigt.
Man klurar ut saker som annars kan vara svårt. T ex så lyckas jag verbalisera vad ja har svårt för i vissa biodynamiska viner. Det är det som E på butiken kallar ”smutsighet” eller som jag känner som en våt filt av mineral. En sorts våt mineralton som lägger sig över allt och som fastnar på tungan. I röd bourgogne är det långt ifrån en hit.
Och förut har jag lite blasé sagt att jag skiter i GSM, CDP och syrah, syrah, syrah. Men med årgång 2007 från Rhône är det bara att kapitulera. För Franska vindagen 2009 är Rhône 2007-dagen. I ett, i det närmaste, rakt igenom äkta pärlband radar de upp sig. Allt från de enklaste Côtes du Rhônes du Villages till CDP och Hermitage. It’s all good.
Det är som om någon farit runt och dopat hela Rhône. En stor injiceringsspruta av vitalitet och renhet.
Bloggvärldens egen darling, Côtes du Rhône Villages, Cuvée Vatcian 2007 luktar hallon, lakrits och mullbär. Grenache i all sin strålande prakt (och med en liten hermelinkant av syrah). Den här borde bjudas på gratis. För efter första klunken är man hooked. Mumsig som hemlagad saft av mogna hallon, djupröda körsbär och en skvätt jordgubb. Och så förstås lite spetsad med lakrits på slutet. Eftersom jag bokstavligen fick första klunken gratis blev följden att jag åkte raka vägen hem och beställde två sexpack.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bristly Wine ska man också stanna hos om man vill prova Rhône 2007. Domaine la Barroche bjuder på lakrits i alla former.
Särskilt Finacée 2007 är sjukt mycket lakrits.
Mas de Boislauzon Chateauneuf-du-Pape Tintot 2007 är den första 100%-iga tintot (mourvèdre) jag provar, från Frankrike d v s. Vingummi och svamp tänker jag på i doften. I smaken slås man av den otroligt svartpeppriga karaktären. Under svartpepparen finns en generös fruktighet som inte är bitter som mourvèdre kan bli.

För första gången provar jag också vinerna från Domaine Le Plan. Eftersom allt från fotbollsspelare,filmregissörer och avdankade prettorockare numera gör vin så borde man väl inte höja på ögonbrynen över att en f d racerförare överger bensinångorna för organisk vinodling. Som det grenache-fan jag är faller jag pladask för Le Plan GT-G Grenache 2007. Massor av hallon, körsbär och plommon. Nästan som att bita i dessa mogna bär i smaken och med en finish av fat och lakrits. Gott. Inte så elegant, men gott.

Örrn örrn

Örrn örrn

Några dagar senare närvarar jag för första gången på SM i spansk vinkunskap.
Jag lär mig att den officiella sommelierklädseln är svartbågade glasögon och dito kostym.
Dessutom får jag också lära mig att jag faktiskt kan fördra mencia. Ribeira Sacra ”Lacima”, Dominio do Bibei 2005 doftar initialt det där urtypiska ”jag är en fatad spanjor med lite mognad”, d v s i min värld smörstekt persilja. Sedan kommer en liten chokladig ton och en aning viol. Smaken har också viss mognad med lite örtighet och tanninerna finns där. Helt klart trevligare än de Bierzo-viner jag provat hittills.

Och slutligen mer Rhône 2007. Jag har beställt 6 flaskor Côtes du Rhône Villages 2007 Domaine Du Petit Barbaras. Jag fick de hemleverarade i torsdags.
Igår provade vi en flaska. Och återigen POW! Där satt den. Total knockout med nästan övermogna hallon, körsbär och smaken packad med frukt. Snart tror jag att det nästan måste klassas som ofint att gilla dessa enklare kvaliteter från Rhône som är grenachedominerade. De blir mumsiga som värsta nya världenvinerna. Själv har jag inga guilty pleasures. Jag står för att jag gillar zin och grenache. Men för er som måste krumbukta er för att ni gillar fruktsöta viner, med hög alkoholhalt och toner av sötlakrits kommer att få backa in i hörnet av skam när ni ska försvara er för at ni gillar det här. För frukt är godis.

Fin fransk frukt

Fin fransk frukt

Read Full Post »

 Att ha vuxenkalas dagen innan barnkalas är generellt en dålig idé. Aldrig mer.
Mais je ne regrettes rien. Fredagsmiddagen var värd det allmänsvaga tillståndet på lördagen.
Vi inledde med anklevermousse på stekt surdegsbröd och toppade med granatäppelsirap. Till det en Billecart-Salmon Brut Rosé, lagrad i några år, typ 5. I vanliga fall är jag inte särskilt svag för rosé-champagne, men just denna med några år på nacken är en favorit.
Den var vackert kopparrosa och hade en härlig ton av vildhallon, blodapelsinskal och smultron i doften. Och smaken, vildhallon igen och blodapelsinsyra med aningen mineral på slutet, insvept i en smeksam mousse. Ren, elegant och bara så överlägsen de andra roséerna. Även mina icke roséfrälsta vänner var sålda. Perfekt kombination med förrätten dessutom.
Tvååringen gillade anklevermoussen också och åt några skivor ”pass-tej”.

Till varmrätten, gremolatamarinerad lammstek (direkt från tacocentralen, fast med mindre mynta), kunde vi inte låta bli attv ara lite nördiga. Vi hade tre rödviner att välja på Baigorri 2004, Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002 och Chateau d’Aurilhac 2005. Den minst nöridga av oss fick hälla upp två valfria medans vi gick iväg och så provade vi blint. Glas nummer 1 doftade ljuvligt medocigt. Svart vinbär och blyertspenna. Det smakar också elegant och stramt med en balanserad fruktsyra och silkiga tanniner. Vi gillar det. Glas nummer 2 luktar lite skumt varmt, plommon och tobak tänker jag på. I smaken lite mer svartvinbärigt. Inget av vinerna luktar som Baigorri. Alla gissar på att 1:an är Chateau d’Aurilhac 2005 och 2:an är Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002. Vi är alla grundlurade. Det är tvärtom. En riktig bottle shock faktiskt, i synnerhet som Trinders har legat i en varm garderob några år.

Några godingar

Några godingar

Sedan provar vi Baigorri 2004. Och nu luktar den inte alls som på Fine Wine-provningen. Man vill härma Bruno och säga att den luktar och smakar ”very chocolaty things”. Den luktar sjukt mycket mockanougat och är som att äta en gräddig sådan pralin, sittandes nära ett kafferosteri. Munkänslan är nästan tuggig, som att bita i väldigt moget plommon. Den är supergod, men helt annorlunda, inte alls den där köttiga tonen som jag eller J minns. Från djurisk till porrig liksom.
Själv tycker jag Trinders är godast till lammet. Andra röstar på Baigorri.

Därefter äter vi lite roquefort och sippar på Inniskillin Icewine Vidal 2005. Den luktar verkligen aprikosmarmelad och lite aromatisk citrus. Den smakar mycket aprikos och har en limeig fruktsyra och en lite pomeransbitter eftersmak. Ospottbar faktiskt.  Jättebra till osten, men också fin till anklevermoussen, som åker fram igen.

Vi avslutar med lite blandad choklad, däribland hallontryffel, som jag har tänkt ska passa till Domaine Pouderoux Grande Réserve 2003. Vid det här laget har vi inte de vassaste sinnena, men jag kan bara säga att det var väldigt gott. Pouderouxen har en liten hallonton som passade utmärkt till. Vad som inmundigades därefter kan jag inte skriva något observant om, mer än att lamellöppnaren åkte fram. Då hade vi för längesedan slutat analysera och spontannjöt helt enkelt.

Read Full Post »

Igår var jag på Fine Wine Tasting, en trivsam tillställning i höstsolen som bjöd på några trevliga nya bekantskaper.
Av vinerna som stod ut bör Babcock Pinot Noir ”Grand Cuvée” 2007 nämnas. En farlig pinot med animaliska toner och uttalad örtighet och integrerade fattoner. Även Robert Mondavi levererar med Robert Mondavi Cabernet Sauvignon 2001. Doften känns lätt beslöjad, som om den inte är riktigt mogen för att visa upp sig i all sin prakt ännu. Men den har en liten doft av cigarr, viol, mineral och lite svarta vinbär. Det är i smaken den faktiskt övertygar. Koncentrerad, men samtidigt nyanserad och elegant. Smakerna ligger verkligen lager på lager, som att suga på en karamell med olika skikt. Och den har, precis som doften, en sorts mystik som är fascinerande. Tyvärr gör priset, 939 kr, den till något som mer känns som ”kan missa” än ”måste ha”.

Inte så subtil är La Spinettas Barbaresco Starderi 2006. Doften är full av mogna röda bär, rosor, kaffe och med en skvätt liljekonvalj.
Smaken är packad med fruktsyra, kryddor, bär och många sandiga tanniner. Men frukten hotar inte att bli söt och tanninerna är eleganta och det räddar vinet från att bli den arketypiska ”blockbustern”. När jag tänker efter smakade det inte lakrits heller.
En helt annan stil av vin är Sondraia 2006.
En supertoskanare för vanliga dödliga som också är som en supertoskanare ska vara. Yppig doft av rostade fat, svarta vinbär, körsbär och choklad. Smaken överrensstämmer väl med smaken och känns riktigt välskräddad.

Trots ovanstående och en hel del annat intressant är det Riojabordet som blir detstora dragplåstret. Självklart underlättar det att det är där tilltuggen finns.

Här parkerade vi oss

Här parkerade vi oss

Temat för dagen är att tvätta bort den Svenne Bananstämpel Rioja har fått (Svenne Banan älskar Amarone nu).
Riojas problem har ju länge varit att vinerna helt enkelt är för lättdruckna för att räknas som sofistikerade. Nu tycker jag förvisso inte att viner vars vaniljklet är lika artificellt som Fun Light med persikosmak är lättdruckna, men många gör det. Rödvin måste liksom göra lite ont för att vara fint. Antingen ska det vara väldigt strävt (Bordeaux, Rhône, syrah) eller surt (Bourgogne och annan bättre pinne) eller helst både och (Barolo) för att ge cred. Viss bitterhet, gärna som hela Herbes de Provencepåsen (modern CDP) ger också plus i kanten.
Men Rioja är inte längre med nödvändighet vanilj eller gammal torr planka. Inte heller är det fruktiga och bombastiska viner. Det kan fortfarande vara det ena eller det andra, men däremellan finns ett stort spektrum.
Vi börjar med en klassisk Rioja, Castillo Ygay Gran Reserva 2001. Visst finns det en parfymerad doft med dilltoner här, men det finns också körsbär och lite läder. Smaken är precis lika mjuk och det är lättdrucket, ingen tvekan om saken.
Men det är gott och alldeles ljuvligt till lamm och vilt.
Bland de mer moderna noterar jag att Mazuelo De La Quinta Cruz 2007 luktar anis, lakrits och har en trevligt syrlig avslutning. Den drar åt det sydfranska hållet. Kan det vara för att vinet är signerat av Lars Torstenson (och Miguel Torino, se nedan)?
Ännu mer sydfranska vibbar får jag av Allende 2004. Mörka bär, örter och en lite rökig ton. I munnen otroligt välstrukturerat och harmoniskt med ett litet örtbittert drag på slutet. Tror aldrig jag skulle ha gissat på en Rioja i en blindprovning.

Mitt absoluta favoritvin för dagen finns också på Riojabordet, Baigorri Riserva 2004.

Animal Nitrate

Animal Nitrate

Den här är så animalisk att veganer avrådes från att köpa detta vin. Det luktar rått kött, lite rökt, vitpeppar och mörka bär.
Det är friskt, kryddigt, mörkbärigt och vitpepprigt i smaken med en avslutning av persikokärna (tack Rioja-guiden).
Ett personligt och häftigt vin. Jag går från provningen några fördomar fattigare.

Read Full Post »

Kvitter

Jag twittrar nästan:
Halvvägs in i ”A hedonist in the cellar.” Hittills är förordet bäst. Är så trött på medelålders vita män som tycker att de är ”rock’n roll.” Men ännu mer på att de, och andra, tycker att de är annorlunda bara därför och att det i sig skulle ha något egenvärde.
Men jag har iaf upplagan med det snyggaste omslaget.

Not so different

Not so different

Read Full Post »

Här har det rått relativt stiltje på vinfronten.Visserligen cyklade jag iväg till Hasselbacken, där Champagnebaren nu huserar, i fredags för att prova mig igenom Nioclas Feuillatte-champagner.
M hade sparat mina glas som var lagom ljumma när jag kom fram, väldigt sent. Jag provade mig igenom Blanc de Blancs 2000, Brut extrem. Cuvée 1998, 1998 Palmes d’Or och Cordon Negro.
Det var en en halvblind provning, så jag visste alltså inte i vilken ordning de stod.
Helt apart var ju förstås Cordon Negro. Inte så svår att ta ut med sin läskigt syntetiska ton och gummiliknande doft och smak.
Därefter blev det ju svårt eftersom jag är dåligt påläst på Feuillattes champagner och inte har provat annat än standardcuvéen, Réserve Particulière.
I ärlighetens namn så var det ju inte så sjysst att prova de ljumna och avslagna, men två hade påtagliga mognadstoner och det där inslaget av nuggna äpplen som jag inte alls uppskattar i Réserve Particulière, där det faktiskt liknar fransk cider.
Där finns en sorts fläbbighet som jag har svårt för.
Jag tyckte bäst om nummer två. Den doftade det vita på citron och hade en sjysst syra och mineralitet. Eftersom jag är en BdB-tjej så antog jag att det var BdB. Och det var det.
Glas nummer ett som luktade jäst, mineral och väldigt mycket kakao var Brut Extrem. Likaså hade den lite cideraktig fruktsyra. Väldigt utvecklad alltså och kanske inte vad man förväntar sig av en non dosage.
Glas nummer 4 som mest luktade mineral och nya fat och som även smakade likadant och hade en ok syra var Cuvée 1998.
Så det var alltså glas nummer 3 som luktade nuggna äpplen, kakao och fat som var Palmes d’Or 1998.
Visserligen känns fattonen i smaken också, men det här är för oxiderat för mig. M gillade den här skarpt och tyckte att det var lite mini-Bolly. Jag kan visserligen uppskatta att Feuillatte spänner musklerna så här, men jag skulle vilja slippa gäddhänget.

Därefter uppstod en pinsam spontanbacchanal som slutade i oxkind och en smaskig garnacha på Rolfs kök. Tyvärr kan jag inte minnas alls vad vinet hette. Ja, ni förstår graden av pinsamhet. Men Sideways-faktorn var hög.

Därefter har jag haft sådan ångest att jag  inte velat dricka vin sedan dess. Inte ens när jag var bjuden på festen med stort F förra lördagen (aka dagen efter).
Men jag var på en mycket trevlig provning igår, anordnad av Bibendum. Vi fick prova vinerna från Castello Sonnino.
Tyvärr finns endast hans enklare viner tillgängliga och då som privatimport. Både Chianti Sonnino 2007 och Chianti Di Montespertoli 2005 är mycket trevlig körsbärsrena viner som ska drickas unga. Den sistnämnda har en mer komplex doft med inslag av torkade rosor och en trevlig cederton.
Lo Schiavone 2005 är en halvgalen blandning av sangiovese 55% och malbec 45%. Låter konstigt och är lite udda, men det funkar.
Malbecs annars endimensiolla lakritston får liv och fräschör av sangiovesen. Om jag säger ”grillvin” så vill jag inte att ni genast tänker att det är kvällstidningska för BIB och flintastek. Nej, det här vinet skulle vara som gjutet för en hängmörad, grillad entrecôte.
Sanleone 2005 drar upp udda-faktorn genom att vara gjord på merlot 70%, sangiovese 20% och petit verdot 10%.
Den är rätt sluten först men luktar väldigt mycket russin och värme. När den sedan får luftas etttag så kommer lakritstoner och bläckighet fram. Den har också väldigt tydliga franska fattoner. Doften luras lite med sin värme, för vinet är väldigt stramt med snygga tanniner och en känsla av mineral. Jag tror att det här kommer att vara fantastiskt om sådär tre år.
Men den fullständiga kärlek vid första sniffen går till Cantinino 2006. Aldrig förr har jag känt en sangiovese lukta såhär.
Det är en öppen och förförisk doft, som faktiskt först för tankarna till Rioja. Det finns en sorts dillighet och även en vaniljighet som lurar en. Men efter lite längre sniffande så går det över till fänkål, choklad och mockatoner.
I smaken så finns ingen syrlighet. Vinet formligen smeker gommen, med sammetsmjuka tanniner och kryddiga toner och med en elegant fruktsyra. Ett måste-ha-vin, men tyvärr kan-inte-köpa-vin.

Barone Alessandro De Renzis Sonnino

Barone Alessandro De Renzis Sonnino

Sist provar jag Vin Santo 2003 som är strålande bra. Den har fina aromatiska toner av pomerans, apelsin-och mandarinskal.
Dessutom en jättefin fruktsyra, men också den lilla nötighet man förväntar sig av en vin santo. En cantuccini med apelsinzest och choklad till denna skulle bli tidernas doppa. Och orkar man inte baka, så går det lika bra med anklever.

Read Full Post »

Tyska viner. Tänk på det, vilka fördomar poppar upp?
Jag börjar. De är mesiga, sliskiga, har skitkrångliga namn och är omöjliga att skilja från varandra. Hur kan man skilja en spätlese från en annan?
Att prova igenom tyska viner (riesling) ser jag ofta som en plikt mer än ett nöje.
På Origos provning så vet jag att många toppnamn kommer att vara representerade.
Bl a var Weingut Willi Schaefer (jag undrar om denne ledamot i Vännäs kommunfullmäktige känner till dessa viner) representarade.
När jag provar hans viner blir jag av med en fördom. Tyska viner saknar inte alltid personlighet.
Hans viner sticker ut. Den enklaste av hans viner Riesling Qba är ett riktigt kraftpaket. Doften är stor och nästan eldig. Smaken är stram och mineralig med en uns restsötma, halvtorr i underkant. Ett vin för den som i vanliga fall inte gillar tyska viner.
I övrigt är den röda tråden i de av hans viner jag provar en rätt så framfusig sötma men också en burdus syra. I Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12 2007 så påminner fruktsyran faktiskt om ren och skär askorbinsyra. Med den tydliga sötman så blir smaksensationen som en c-vitaminbrus.
Och det skummaste är Graacher Domprobst Riesling Spätlese #5 2007 med sin likartade syra smakar exakt som en multivitamin som jag åt när jag var barn. Dulcivit tror jag den hette.
Gillar man skirare stil av riesling så rekommenderar jag Weingut Reinhold Haart. Inte för att hans viner opersonliga, men de står inte ut på det sättet Schaefers viner gör. De är väldigt rena i stilen, med läcker syra som får det att vattnas i munnen. Jag fastnar för Piesporter Grafenberg Kabinett 2007 som luktar mineral och grapefrukt. Det sistnämna inte något jag brukar stöta på i riesling från Tyskland. Men jorden i Grafenberg är tydligen ”annorlunda”. Spätlesen från Grafenberg är också annorlunda. Här luktar det våtservett. Citron, men på det där parfymerade sättet. I munnen dansar det runt som en kalv på grönbete och avslutar med en klockren syra.
Men absolut häftigast av de tyska rieslingarna var Saarburger Rausch Riesling Spätlese 1993.
Ni vet hur man ofta pratar om petroleum när man beskriver riesling? Och visst har man känt det rätt ofta.
Men det här vinet är ingen lek. Här står man verkligen på bensinmacken. Det är inte bensin vi snackar om längre. Det är diesel. Det är nysläckta paraffinljus, det är brinnande oljelampor. Det är inte rökigt som stendamm från Pouilly-Fumé. Det är osande som den svarta strimman som stiger upp i taket från nysläckta ljus. Jag och Dorotheé fnisssar förtjust när vi kommer på den ena osande saken efter den andra. Hon berättar också att det finns vulkanisk sten i vingården. I den purunga 2008:an av samma vin så fanns en viss petroleumton, men inte alls så här uttalad. Spännande vad 15 år på flaska kan göra.

Tyska viner: Mesiga? Inte nödvändigtvis. Sliskiga? Nej, bara i de enklare kvaliteterna (Liebfraumilch, Black Tower). Skitkrångliga namn? Ja. Opersonliga? NEIN!

Read Full Post »

Older Posts »