Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Vita viner’ Category

En dator med suicidala tendenser är inte bra för en IT-girl.
Såhär i efterhand dras jag med skuldkänslor. Jag skulle ha förstått varningssignalerna. Tagit dem på allvar. Till slut är det inte bara tomma hot. Ena dagen vid liv och dagen därpå stendöd.
Ilska, sorg och maktlöshet. Men nu har jag sörjt färdigt, skaffat en ny dator och förlikat mig med att vissa filer tar en dator med sig i döden. Och det viktigaste är ju självklart backat.
Allt detta skedde ju förstås när jag precis kommit hem från semester i Grekland. Kreta,
Vår första chartersemester med barn bar alltså av till Grekland, Chaniakusten närmare bestämt. Vi är båda svaga för Grekland men hade inte varit där på säkert 10 år innan årets resa.
Jag var förstås väldigt nyfiken på vad som hänt på vinfronten. Man kan ju inte direkt påstå att Grekland gör väsen av sig i Systembolagets sortiment.
Jag minns att jag i slutet av 90-talet provade några ”moderna” grekiska viner, men de lämnade inget större intryck.
Därför är det jättekul att stå framför en vinhylla på en stor supermarket i Grekland idag.
Här har det hänt grejer! Förr så fanns det faktiskt med rödtjut (några läskigt söta), retsina, enstaka vita viner, en eller två Boutari, kanske en Chateau Carras och massor av plonk.
Nu svämmar hyllorna över av vinflaskor som stoltserar med druvnamn på etiketten. Där finns förstås franska druvor som chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och syrah. Initierade källor säger att t ex Gerovassilious (som tidigare arbetade på Chateau Carras) chardonnay är god och att Strofilia och Lyrakakis lyckas bra med cabernet sauvignon.
Men roligast är att se att grekerna verkligen satsar på inhemska druvor som agiorgitiko, kotsifali och assyrtiko. Ofta blandar man också franska druvor med inhemska.
Att man dessutom ofta kan läsa om vinet på baksidesetiketten ang maceration, jäsming o s v på engelska vittnar både om ambitioner och nytänkande.
Tyvärr hann jag prova alldeles för lite vin. Jag försökte hålla mig till den hälsosamma medelhavsdieten d v s ett glas om dagen, då hinner man inte med så många sorter på 14 dagar.
Några gånger blev vi också serverade husets. Både rött och vitt var drickbart. Om de var välkylda och serverades i de typiska duralexdricksglasen d v s. Man börjar alltmer förstå varför greker insisterar på att dessa är vinglas.
Jag hann dock prova två viner från de ambitiösa, lokala producenten Nostos. Deras grenache luktar lite funky, för en grenache. Lite som skitiga hallon. Rätt kul och rätt god. Jag skulle faktiskt kunna förirra mig till södra frankrike, dock inte Rhône, i en blindprovning.
Nostos Blend, GSMR (rousanne) känns lite sluten. Men jag kan förnimma en örtighet och lite fat. Den är faktiskt också bra. Samma sydfranska vibbar. Båda vinerna har också en biodynamisk känsla. Kanske kan det bero på att Nostos, som m å n g a andra grekiska vinmakare, satsar på organiska viner.
Vinerna känns seriösa, men fortfarande inte riktigt värda pengarna. Men de är långtifrån dyra. Nostos Blend är de dyrare av de två och kostar c:a 130 kr.
Resan domineras dock av agiorgitiko. Jag vill nämligen lära mig den här druvan bättre. Den är lite förtalad, precis som zinfandel, grenache och merlot. Jag har ju en tendens att gilla dessa druvor.
Skulle jag likna agiorgitiko med någon druva skulle det nog vara grenache – en av mina absoluta favoritdruvor.
Liksom grenache har agiorgitko rykte om sig att ge färgrika, inte så sträva viner med mycket arom och bärfruktiga toner.
Den både massproduceras och produceras med varsam hand. Det som skiljer den från grenache tycker jag själv är att den helt klart har mer kryddiga toner och inte så mycket hallon. Den smakar mer av inte riktigt mogna smultron.
Jag provar några varianter i 30-40 kr-klassen. Alla är helt ok. En var lite för ekvaniljig för min smak, men alla var sjyssta vardagsviner.
Den jag dock fastnade för var Michalakis Agiorgitiko.

Michalakis agiorgitiko

Michalakis agiorgitiko

Den luktar faktiskt lite hallon, men mer björnbär, vanilj och kanel. Smakmässigt så är den aningen körsbärig och har fin kryddighet. Den har en del tanniner, men inga hårda. Den har dessutom en bra fruktsyra som gör den till ett mycket bra matvin. Smakar mer som ett vin i 90-kronorsklassen än ett vin i 70-kronorsklassen, som det faktiskt är.

Väl hemkommen från Grekland så saknar jag gyros, zuccini-och färskostbollar och friterad zuccini/aubergine och baklava.

Grekisk tempura

Grekisk tempura

Framförallt ångrar jag att jag inte köpte på mig en massa grekiskt vin. Förutom Santorini Assyrtiko 2008, som jag tänkte prova så fort jag får tag på den, finns ju inget kul grekiskt. Hur kan det komma sig att det finns fler röda viner från t ex Bulgarien, Uruguay och Österrike än från Grekland?
Lite större respekt för Dionysos kunde man väl ändå visa?

Annonser

Read Full Post »

Mångkulturen har trängt sig på, men nu är halloween-böket över. Och snart min första arbetsvecka. Dags att rota fram anteckningarna från en mycket sympatisk provning: Terrific Wines

Provningen börjar strålande med lite västgöstsk grynkorvslunch. Till det smakar jag en Lemelson Vineyards Six Vineyards Pinot Noir 2007. En lättare och enklare pinne som faktiskt funkar riktigt bra till.
Terrific Wines fortsätter med ett riktigt bra upplägg. När man komme till själva provningsdelen så får man först penna, sortimentslista och den finns dessutom på USB-minne! Se och lär ni andra agenturer.
Efter det så är första stoppet champagne. Närmare bestämt från huset Guy Charlemagne. Häller gör Lars Torstenson.

Lars och Guy

Lars och Guy

Guy Charlemagne NV Reserve Brut Blanc de Blancs är strålande bra. En härlig tillgänglig ton av röda äpplen, mineral och jäst.
I munnen så är den elegant, ren och har en fruktsyra som är lite som att bita i ett granny smithäpple och en skön komer på slutet. Moussen är också fint krämig. Längesedan jag provade en sådan bra standardbrut.
Cuvée Mesnillesime 2002 är lovande, men känns fortfarande lite sluten men jag känner gula äpplen, en svag briochedoft, citrus och en aning mineral. Som väntat mycket frisk i smaken, med en fin mineralton och väldigt trevlig mousse.
Trion avslutas med Guy Charlemagne Brus Rosé som luktar smultron och jordgubb. I smaken saknar den, tack och lov den där tokbittra tonen av det vita på en grape, som jag har hittat en hel del av på sistone i roséchampagner. Den här känns som om den kan bli riktigt trevlig med några års lagring. Sammanfattningsvis kan man konstatera att detta champagnehus är en ny bekantskap som jag gärna återser.

Riktigt impad blir jag av vinerna från Domaine Serene. Den första jag provar är något så ovanligt som en vit pinot noir – ej mousserande!
Coeur Blanc Pinot Noir 2006  är helt enkelt asballt. Den luktar champagne, litegrann av den där briochen igen och lite brödigt. Den smakar åt det hållet också med lite pinot-jordgubb inmixat. Syran är helt ok också, om än inte lika stor som i en champagne.
Men det vin som imponerar mest är Domaine Serene Evenstad Reserve Pinot Noir 2006. Första sniffen gör en helt alert. Man förstår direkt att det här inte är någon dussinpinne. En djup doft av blodgrape, hallon, örter och vegetala toner. I smaken så underbart sval och finlemmad, men fortfarande komplex. Den är mjuk, med röda bär i lager-på-lager och har en strålande blodapelsinsyra. Eftersmaken är lång. 

Domaine Serene

Domaine Serene

Den enklare Domaine Serene Yamhill Cuvée Pinot Noir 2007  har samma renhet i frukten och känns lika sval, men som en stand-in till den verkliga stjärnan.

Trots att A fäller domen ”såhär luktar fingrarna när man har klappat en get” om Dominio de Tares Baltos 2006, så är det på det hela taget en av de roligaste provningarna jag varit på. Förresten så är det kanske just därför – han är den ende andre människa jag hört öppet dissa Bierzo. Men getfingrarna glömmer man snabbt bort när man provar sådana godingar som man får göra en dag som denna. Och Lars Torstenson; med sin chosefrihet, hjärtliga stil och okomplicerade vurm för vin är han en föregångare. Det är verkligen coolt att en svensk vinmakare av världsklass pratar om vin på detta onördiga sätt. Det får onkeligen alla vi andra tyckare, skribenter och förstå-sig-påare att framstå som eunucker.

Read Full Post »

Rätt ofta vill folk att jag ska rekommendera lådvin. Jag skiter i vad vad folkviljan säger, jag tycker och kommer alltid att tycka att BIB är en undermålig förpackning, så jag har inte direkt något att rekommendera. Varsågod att flamea.
Men hur mycket man man än har bufféer ute på båtar här (det är tydligen det man ska ha dem till), så kan man inte komma ifrån att BIB förknippas med en helt annan sorts drickande i andra länder.
Kom nu ihåg att det inte är jag som har skrivit det här eller ligger bakom det här.
Men jag kan inte låta bli att älska namnet ”goon box”.
Sverige torde vara rätt ensamt om att vinjournalister tävlar om att rekommendera den bästa lådan varje dag.

Read Full Post »

Har ni provat riesling till pizza? Det har jag. Ikväll.
Känsliga pizzaiolis/pizzaiolas varnas. Följande text kan innehålla inslag som kan uppfattas som stötande.
Ikväll gjorde vi pizza med någon sorts toulousekorv och toppade med parmaskinka och parmesan.
Kvar från igår var Schloss Vollrads 2008, som hade varit habil dryck till krabba.
Idag fick den bli ett experimentvin. Jag kan meddela att det funkar rätt bra till pizza. Lite för limeig ton på slutet. Men bara om man känner efter mer än vad man ska när man äter pizza.

Read Full Post »

En riktig torris

Igår blev jag akut sugen på en härlig riesling. En sådan där torr, gyllene sak som luktar buteljerat solsken och liksom strålar i munnen. En Alsace hade jag tänkt mig. På butiken tyckte de inte att det fanns något kul innne från Alsace, så det blev en tysk riesling istället: Schloss Vollrads Riesling Trocken 2008.

Schloss Vollrads 2008

Schloss Vollrads 2008


Den var föga upphetsande. En liten, knuten doft av vingummi och mineral. Smaken väldigt frisk, mineralig och eldig. Faktiskt känns inte vinet tillräckligt smakrikt för den alkoholhalten som visserligen bara är 12%.
Det roligaste med detta vin är den något udda förslutningen.
Glaskork

Glaskork

Read Full Post »

Kvällens middag är en av de ytterst få då maten kostade mer än vinet.
Då ska man ändå betänka att jag fyndade färsk kanadensisk hummer för 99 kr styck.
Till gårdagens middag, vinkokt fläskkarré från Rocklunda gård samt potatis och surkål kokt i samma spad plus lite kummin, hade jag valt Leth Grüner Veltliner 2008.
Jag hade nog tänkt mig en lite mer komplex grüner veltliner, men den kunnige personen på butiken valde ut denna åt mig. Jag var nämligen ute efter en viss kryddighet.
Men jag blev inte besviken. Den luktar visserligen mycket gråpäron, men där finns ockå en kumminliknande ton. Perfekt. I smaken slår mig först den påtagliga spritsen. Bubblorna syns faktiskt som ett litet pärlband runt glasets kant. Men det är riktigt trevligt. Smaken är piggt frisk och har också en lite mineralig eftersmak. Inte komplicerat, men friskt och ändå rätt smakrikt. Den passar mycket bra till den fusk-Alsacemiddag jag lagat.
Idag provade jag den till hummer.

Budgetlyx

Budgetlyx

Vanligtvis dricker jag champagne till hummer, men jag tyckte att detta var ett gyllene tillfälle att prova något annat till. Leth har kvar sin spritsighet idag också och fungerade riktigt bra till hummer med majonnäs och rostat bröd. Lika gott som med champagne till var det inte, men å andra sidan får man inte så mycket roligare än såhär för 72 kr. Och det är faktiskt inte illa. Ett riktigt sjysst och karaktärsfullt allroundvin till budgetpris. Leth kan lätt bli en ny trotjänare.

Read Full Post »

I en av kommentarerna på bloggen har vin i matlagningen diskuterats. Vilken sorts vin ska man välja?
Jag trodde att detta ämne var avhandlat, men det är kanske inte så självklart alls. Många tror att man måste ha ett riktigt bra vin i maten och den myten kan jag iaf avfärda.
Det utmärkta experimentet gjort av Julia Moskin på New York Times visar med all tydlighet att de flesta nyanserna i vin helt enkelt kokar bort och därför är det poänglöst att satsa på bättre vin. Ni som någon gång provat kokt koshervin förstår nog att detta är sant. Därför behöver man t ex inte använda en sauternes när det står sauternes i recpetet,om rätten skall kokas. Vad gäller rött vin ska man se upp med tanniner. Dels kan för mycket tanniner ge en rätt oaptitlig gråaktig färg, men vad värre är att de kan upplevas som alldeles för bittra och uttorkande i smaken. Likaså ska man se upp med fatlagring i både rött och vitt. Det kan ge en otäck bismak.
Så ett relativt mjukt rödtjut utan uttalad fatton ska duga bra. Vad gäller vitt tycker jag man ska tänka på det vita vinet som citron d v s det ska oftast skänka fruktsyra och fräschör till rätten. Ett friskt, torrt (om ej annat anges) och neutralt vitt vin är bäst.
Man bör alltså inte skämmas över att man lagar mat med enkla viner, men undvik om de smakar rent ut äckligt. Och i den kategorin hamnar ”matlagningsvin” som går att köpa i vanlig butik. En styggelse som borde förbjudas. Tyvärr känner jag till en krog i Stockholm som kokar sin moules marinières i sådant. Men så smakar de därefter.
Sedan vill jag också passa på att upplysa om att all alkohol inte avdunstar under matlagningen. Det hör man ju ofta att alkoholen försvinner när man kokar rätten. Visserligen försvinner väldigt mycket och det är en försvinnande liten del som man får i sig, men det kan ändå vara bra att veta att helt alkoholfri blir rätten inte. Om man t ex sjuder en rätt med vin i en halvtimme återstår 35% av alkoholhalten. Och det i sig kanske förklarar varför jag älskar vin i matlagning.

Read Full Post »

Older Posts »