Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Åren går

Och inte tycker man att det är sådär jättespännande att fira födelsedag längre. Men pinan förgylldes iaf av ett besök på Lydmar i fredags. Bl a drack jag några glas av Guy Charlemagne Grand Cru Blanc de Blancs Réserve Brut , den är lika god som sist.
Sedan säger A att jag också måste prova Cono Sur Sauvignon Blanc 2009. Det är bara att hålla med om att den är löjligt bra. Den torde tillfredställa de flesta sauvignon blanc-gillare. För den förenar lite gamla världen och nya världen. Som en blandning mellan mogen loire-sauvignon-blanc och superfruktig nya världen. Den har en skön ton av limeskal på slutet. Jag förstår mycket väl att A var tvungen att gå emot sina principer och köpa in den, för den är god helt enkelt.

Sedan dricker vi en massa drinkar också och jag fortsätter att missionera om Munchies för kockgänget. Det överlägset bästa matprogrammet, som dessutom bara går på webben. Jag letar fortfarande efter ett Munchies-worthy ställe. Mer om det senare.

Lördagen fortsatte firandet med en middag på Bistro Noveau. Jag hade sett fram emot hederligt franskt krubb. De inledanade musslorna är de bästa Moules Marinières jag ätit i Stockholm (förutom mine egna). Men sedan svajar det. Vi får t ex be om bröd och det känns som ett kardinalfel på en krog med franska ambitioner.
T:s ankbröst är visserligen gott, men min entrecôte är felstekt (medium, inte medium rare) och bean är märkligt söt. Servitrisen tror att det är dragonen, men det förklarar inte att den drar mot orange i färgen. När servitrisen vänligt undrar om de får bjuda på något, t ex kaffe så faller det hela platt när jag inte vill ha kaffe. Hit kommer vi nog inte igen, men skulle jag gå dit igen så skulle det vara för att äta Moules * 2, för en portion blir man inte mätt på.

Därefter styr vi med raska steg mot 19 glas. Jag måste få dricka gott vin efter denna besvikelse. Den alltid lika gemytliga och kunniga Peter häller upp ett förslag och låter mig prova. Snacka om ögonblicklig förförelse. Man känner direkt att det är italienskt, förmodligen sangiovese och något mer. Doften är full med körsbär, men framför allt parfymerade och kryddiga toner. Viol, kanel utan pepprighet och mynta utan den eteriska tonen. Detsamma gäller smaken. Så mycket körsbär, saftiga plommon men också kryddiga och blommiga smaker i lager-på-lager.
Självklart vill jag ha ett glas av detta och jag chansar på sangiovese och cabernet. Men där har jag fel. Det är den klassiska blandningen sangiovese och canaiolo, närmare bestämt Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2001. Jag är tvungen att dricka två glas. Och fortfarande sitter jag fortfarande och grunnar på vad det är i doften jag inte kan sätta ord på. Dessutom har jag känt den doften förut. Inte kan jag köpa en flaska heller och verkligen ta reda på det. För när jag kommer hem kastar jag mig in på systembolagets sida och letar upp den. Men nu är det en 2004. Men det är ju inte omöjligt att jag köper en sådan, i rent forskningssyfte förstås.

Annonser

Torrperioden

Igår det festade jag som det var 1999. Och jag känner verkligen 1999 mer och mer. Det började för två år sedan och igår nästan letade jag efter 1999:or.
Plats: Operaterrassen
Evenemang: Champagnedagen 2010.
Återigen fick jag bekräftat att det känns som en tillgänglig årgång, men med sjysst syra som är väldigt drickbar.
T ex så sippar jag hellre Delamotte Brut Blanc Des Blancs 1999 än Salon 1997. BdB:n har en fina mognadstoner av gula äpplen och nötter och jättebra syra. Men Salon 97 är precis samma jaha-upplevelse som förra året. I år kommer den inte undan med ”sluten”. VAR ÄR SYRAN? Förutom i priset då.
Cuvée Sir Churchill 1999 är vassare än på många, många år. Inte som 96:an förstås, men kom igen – vem gjorde en svag 96:a?
Den har elegansen som man förknippar med Pol Roger pondusen som en Winston ska ha.
I år försökte jag mig också på roséchampagne (min favorit är ju Billecart-Salmon), men den såg jag inte.
Till slut hittade jag en som jag gillade:

You're beautiful - it's true

Belle Epoque Rosé 2002, har hela paketet. En rosé som inte bara är yta utan faktiskt har en vacker själ också. Ingen drivhusjordgubb, snarare vilt vuxna smultron och hallon och aromatiska citrustoner. Dessutom en skärpt skönhet, fantastisk syra.

I övrigt så är det Philipponnat som har en ospottbar portfölj. Jag har alltid gillat att de har en fruktighet som är läskande, snarare än snörpande. Och i år står det ut av någon anledning. Man fastnar vid bordet, går i cirklar kring det och kommer tillbaka och tigger om mer. Det är kul att prova deras Philipponnat Royale Réserve Brut och jämföra med GI-varianten ”Non Dosé”. Ja, kul och kul förresten. Jag får bara vatten på min kvarn att GI-trenden har gått för långt.
Den sockerfria varianten har inte alls samma komplexitet som den vanliga bruten.
Clos des Goisses 1998 är sjukt god. Tonen av brynt smör och rostade hasselnötter och den där blodapelsinsyran följer mig mig så länge att den börjar likna en stalker.
Och slutligen, handen på hjärtat, när drack du en sec sist?
Glöm det där med att man maskerar defekterna med socker. Inget socker i världen kan maskera vilket strålande champagne Philipponnat Sublime Reserve 2002 är (samma vin faktiskt som Réserve Millésimée 2002).
Sötman tar inte bort mineraliteten i doften eller skärpan i syran.
A utbrister spontant ”Äntligen en champagne som verkligen kan matcha gåslever!”. Och jag tror att den skulle vara svingod till Marco Pierre Whites citronpaj.

Igår var det helt enkelt så roligt prova 100 viner att jag blev inspirerad igen.
Torrperioden är över.

Sötnos

Sötnos

Det här tjejer, är varför man inte ska stolpa runt i fula pumps och luderstövlar.
Och här får man lite mer handfasta tips. Tack M för länken.

Mångkulturen har trängt sig på, men nu är halloween-böket över. Och snart min första arbetsvecka. Dags att rota fram anteckningarna från en mycket sympatisk provning: Terrific Wines

Provningen börjar strålande med lite västgöstsk grynkorvslunch. Till det smakar jag en Lemelson Vineyards Six Vineyards Pinot Noir 2007. En lättare och enklare pinne som faktiskt funkar riktigt bra till.
Terrific Wines fortsätter med ett riktigt bra upplägg. När man komme till själva provningsdelen så får man först penna, sortimentslista och den finns dessutom på USB-minne! Se och lär ni andra agenturer.
Efter det så är första stoppet champagne. Närmare bestämt från huset Guy Charlemagne. Häller gör Lars Torstenson.

Lars och Guy

Lars och Guy

Guy Charlemagne NV Reserve Brut Blanc de Blancs är strålande bra. En härlig tillgänglig ton av röda äpplen, mineral och jäst.
I munnen så är den elegant, ren och har en fruktsyra som är lite som att bita i ett granny smithäpple och en skön komer på slutet. Moussen är också fint krämig. Längesedan jag provade en sådan bra standardbrut.
Cuvée Mesnillesime 2002 är lovande, men känns fortfarande lite sluten men jag känner gula äpplen, en svag briochedoft, citrus och en aning mineral. Som väntat mycket frisk i smaken, med en fin mineralton och väldigt trevlig mousse.
Trion avslutas med Guy Charlemagne Brus Rosé som luktar smultron och jordgubb. I smaken saknar den, tack och lov den där tokbittra tonen av det vita på en grape, som jag har hittat en hel del av på sistone i roséchampagner. Den här känns som om den kan bli riktigt trevlig med några års lagring. Sammanfattningsvis kan man konstatera att detta champagnehus är en ny bekantskap som jag gärna återser.

Riktigt impad blir jag av vinerna från Domaine Serene. Den första jag provar är något så ovanligt som en vit pinot noir – ej mousserande!
Coeur Blanc Pinot Noir 2006  är helt enkelt asballt. Den luktar champagne, litegrann av den där briochen igen och lite brödigt. Den smakar åt det hållet också med lite pinot-jordgubb inmixat. Syran är helt ok också, om än inte lika stor som i en champagne.
Men det vin som imponerar mest är Domaine Serene Evenstad Reserve Pinot Noir 2006. Första sniffen gör en helt alert. Man förstår direkt att det här inte är någon dussinpinne. En djup doft av blodgrape, hallon, örter och vegetala toner. I smaken så underbart sval och finlemmad, men fortfarande komplex. Den är mjuk, med röda bär i lager-på-lager och har en strålande blodapelsinsyra. Eftersmaken är lång. 

Domaine Serene

Domaine Serene

Den enklare Domaine Serene Yamhill Cuvée Pinot Noir 2007  har samma renhet i frukten och känns lika sval, men som en stand-in till den verkliga stjärnan.

Trots att A fäller domen ”såhär luktar fingrarna när man har klappat en get” om Dominio de Tares Baltos 2006, så är det på det hela taget en av de roligaste provningarna jag varit på. Förresten så är det kanske just därför – han är den ende andre människa jag hört öppet dissa Bierzo. Men getfingrarna glömmer man snabbt bort när man provar sådana godingar som man får göra en dag som denna. Och Lars Torstenson; med sin chosefrihet, hjärtliga stil och okomplicerade vurm för vin är han en föregångare. Det är verkligen coolt att en svensk vinmakare av världsklass pratar om vin på detta onördiga sätt. Det får onkeligen alla vi andra tyckare, skribenter och förstå-sig-påare att framstå som eunucker.

Chocknytt: Jäpp jag lever!
Bara för att riktigt diskvalificera mig från att bli nominerad till ev bloggpriser så har jag inte gjort ett inlägg på en månad (c:a).

Eller, näe. Önskar att det fanns någon strategi med mitt bloggslackande, men det gör det inte.
Under de senaste månaderna har jag febrilt försökt byta ut min huvudsysselsättning från CDP, GSM, BDX o sv till TCP/IP, SMTP och DNS o s v. Och under den senaste månaden har jag sprungit på intervjuer som nu äntligen har resulterat i ett konkret erbjudande. Så äntligen har jag lite sinnesfrid att uppdatera denna skamligt försummade blogg.
Jag har ätit gott italienskt hos en kompis och druckit en Henriot Millésimé Brut 1996. 1996 är fortfarande den årgång som alla andra årgångar vill vara. D v s denne tonåring har fortfarande en skarp syra, väldigt limeig men sköna mognadstoner av valnöt har smugit sig in. Gott som man bara vill ha mer av.
Vi bjöds god bruschetta med aubergine och dito tomat. Vår flaska La Froscà var alldeles utmärkt till. Den har fått lite mognad och luktar som ghee och lite gula äpplen. Smaken är otroligt smörig med en riktigt bra syra. Faktiskt funkade den också bättre till pasta med salsiccia än den i övrigt goda Fontalloro 2004 . Provad blint var jag helt ute och cyklade. Visserligen var jag inne på italienskt och fatat. Men jag saknade omogna körsbärstoner, så jag uteslöt sangiovese. Jag var mer inne på dolcetto med mognad och högre kvalitet. Som sagt, helt fel. Men 2004:an är drickfärdig nu, kryddig och njutbar.

Franska vindagarna måste ju förstås nämnas. Roligaste bordet var Wine Trade, särskilt som jag missade deras sortimentsprovning.
Château d’Araly Côtes du Jura Corail 1998 liknar inget annat. Vad är det? Ja, en mogen, något oxiderad rosé på poulsard, trosseau, pinot noir, chardonnay och savagnin.
Om den liknar något annat så är det en mogen bourgogne. En viss animalisk ton, multna löv och pinotsyrlighet skulle definitivt ha dragit mig mot mogen bourgogne i en blindprovning. Men färgen skulle väl ha varit aningen apart, väldigt blek rosé åt tegelhållet. Men jag gillar det här udda vinet, inte bara för att det är udda. Snarare för att det har en komplexitet i doft och smak som är fascinerande.
Terre Inconnue har jag ju skrivit om förut. Les Bruyeres 2008 luktar initialt svett och sedan svagt av kanel och annan lite ”dammig” kryddighet. Här finns också mycket mogna röda vinbär. Så känns den också i smaken. Ett rätt coolt vin faktiskt, som man har en aningen svårt att fundera ut mat till.
Sylvie 2004 kammar hem höga charmpoäng hos mig. En riktigt älskvärd syrah med en klart blommig ton. Syrén och blomsterhäck tänker jag på. Visst anslag av det även i smaken, även om det då drar mer åt lavendel, men också en fin mogen bärton och sjyssta tanniner. Smakrikt och personligt. Lite dyrt kanske. Men å andra sidan undrar jag vade den hade betingat vad den hade kostat om den hade haft en arty-etikett och varit amerikansk.
Från Domaine Gauby Rousillon fastnar Calcinaires Rouge 2008 i minnet för att den så klockrent luktar kokt, skivad , och lite gammal skinka. Eller filken skinka, som J påpekar. Är det den där biodynamiska ”smutsigheten” (min högst personliga referens) som spökar?
Minnesvärd, av en mer angenäm karaktär, är Vieilles Vignes Rouge 2006. Viol, lakritspastill och örter i doften. I smaken, den där syrahtypiska örtfriskheten som drar åt lavendel.
Men den absoluta ögonblickliga belöningen är Maury Hors d’age 15 ans. Inte bara färgen för tankarna till Tawny Port, även doftmässigt drar man ditåt. Mycket torkad frukt, russin, plommon och kakao. Fin nyanserad smak med inslag av nöt, choklad och katrinplommon, med en fin fruktsyra. Dessutom inte för eldig. Vi blir faktiskt tvungna att ta med oss glaset bort till ostbordet. Till en comté sitter den som gjuten.

Sådana här temadagar är bra på det sättet att man får chansen att prova så mycket från samma år och distrikt samtidigt.
Man klurar ut saker som annars kan vara svårt. T ex så lyckas jag verbalisera vad ja har svårt för i vissa biodynamiska viner. Det är det som E på butiken kallar ”smutsighet” eller som jag känner som en våt filt av mineral. En sorts våt mineralton som lägger sig över allt och som fastnar på tungan. I röd bourgogne är det långt ifrån en hit.
Och förut har jag lite blasé sagt att jag skiter i GSM, CDP och syrah, syrah, syrah. Men med årgång 2007 från Rhône är det bara att kapitulera. För Franska vindagen 2009 är Rhône 2007-dagen. I ett, i det närmaste, rakt igenom äkta pärlband radar de upp sig. Allt från de enklaste Côtes du Rhônes du Villages till CDP och Hermitage. It’s all good.
Det är som om någon farit runt och dopat hela Rhône. En stor injiceringsspruta av vitalitet och renhet.
Bloggvärldens egen darling, Côtes du Rhône Villages, Cuvée Vatcian 2007 luktar hallon, lakrits och mullbär. Grenache i all sin strålande prakt (och med en liten hermelinkant av syrah). Den här borde bjudas på gratis. För efter första klunken är man hooked. Mumsig som hemlagad saft av mogna hallon, djupröda körsbär och en skvätt jordgubb. Och så förstås lite spetsad med lakrits på slutet. Eftersom jag bokstavligen fick första klunken gratis blev följden att jag åkte raka vägen hem och beställde två sexpack.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bristly Wine ska man också stanna hos om man vill prova Rhône 2007. Domaine la Barroche bjuder på lakrits i alla former.
Särskilt Finacée 2007 är sjukt mycket lakrits.
Mas de Boislauzon Chateauneuf-du-Pape Tintot 2007 är den första 100%-iga tintot (mourvèdre) jag provar, från Frankrike d v s. Vingummi och svamp tänker jag på i doften. I smaken slås man av den otroligt svartpeppriga karaktären. Under svartpepparen finns en generös fruktighet som inte är bitter som mourvèdre kan bli.

För första gången provar jag också vinerna från Domaine Le Plan. Eftersom allt från fotbollsspelare,filmregissörer och avdankade prettorockare numera gör vin så borde man väl inte höja på ögonbrynen över att en f d racerförare överger bensinångorna för organisk vinodling. Som det grenache-fan jag är faller jag pladask för Le Plan GT-G Grenache 2007. Massor av hallon, körsbär och plommon. Nästan som att bita i dessa mogna bär i smaken och med en finish av fat och lakrits. Gott. Inte så elegant, men gott.

Örrn örrn

Örrn örrn

Några dagar senare närvarar jag för första gången på SM i spansk vinkunskap.
Jag lär mig att den officiella sommelierklädseln är svartbågade glasögon och dito kostym.
Dessutom får jag också lära mig att jag faktiskt kan fördra mencia. Ribeira Sacra ”Lacima”, Dominio do Bibei 2005 doftar initialt det där urtypiska ”jag är en fatad spanjor med lite mognad”, d v s i min värld smörstekt persilja. Sedan kommer en liten chokladig ton och en aning viol. Smaken har också viss mognad med lite örtighet och tanninerna finns där. Helt klart trevligare än de Bierzo-viner jag provat hittills.

Och slutligen mer Rhône 2007. Jag har beställt 6 flaskor Côtes du Rhône Villages 2007 Domaine Du Petit Barbaras. Jag fick de hemleverarade i torsdags.
Igår provade vi en flaska. Och återigen POW! Där satt den. Total knockout med nästan övermogna hallon, körsbär och smaken packad med frukt. Snart tror jag att det nästan måste klassas som ofint att gilla dessa enklare kvaliteter från Rhône som är grenachedominerade. De blir mumsiga som värsta nya världenvinerna. Själv har jag inga guilty pleasures. Jag står för att jag gillar zin och grenache. Men för er som måste krumbukta er för att ni gillar fruktsöta viner, med hög alkoholhalt och toner av sötlakrits kommer att få backa in i hörnet av skam när ni ska försvara er för at ni gillar det här. För frukt är godis.

Fin fransk frukt

Fin fransk frukt

Till förruttnelse

Idag var jag på Spanska vindagen. Jag har i korthet kommit fram till följande:
Jag kan ta mycket i förruttnelseväg när det gäller dofter i vin; ruttet kött, multna löv, kompost, gödsel och ja lite brett också för den delen. MEN jag går inte alls igång på när det luktar ruttna blommor och örter. När det luktar som gamla slibbiga stjälkar som stått längre. Och jag måste ha otur, för jag hittar det ofta i Bierzo-vinerna. Är det distriktet eller druvan?

Petalos(!) del Bierzo har en lightvariant av det. Som att suga på ett tulpanblad som F sade. Men därefter provar jag ett gäng som luktar ruttna örter, blommor och, värst av allt, ruttna tomater och herrarnas omklädningsrum. Det sistnämnda gör att jag undrar om det kanske är vanligt med brett i Bierzo?

Fredagsmys

 Att ha vuxenkalas dagen innan barnkalas är generellt en dålig idé. Aldrig mer.
Mais je ne regrettes rien. Fredagsmiddagen var värd det allmänsvaga tillståndet på lördagen.
Vi inledde med anklevermousse på stekt surdegsbröd och toppade med granatäppelsirap. Till det en Billecart-Salmon Brut Rosé, lagrad i några år, typ 5. I vanliga fall är jag inte särskilt svag för rosé-champagne, men just denna med några år på nacken är en favorit.
Den var vackert kopparrosa och hade en härlig ton av vildhallon, blodapelsinskal och smultron i doften. Och smaken, vildhallon igen och blodapelsinsyra med aningen mineral på slutet, insvept i en smeksam mousse. Ren, elegant och bara så överlägsen de andra roséerna. Även mina icke roséfrälsta vänner var sålda. Perfekt kombination med förrätten dessutom.
Tvååringen gillade anklevermoussen också och åt några skivor ”pass-tej”.

Till varmrätten, gremolatamarinerad lammstek (direkt från tacocentralen, fast med mindre mynta), kunde vi inte låta bli attv ara lite nördiga. Vi hade tre rödviner att välja på Baigorri 2004, Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002 och Chateau d’Aurilhac 2005. Den minst nöridga av oss fick hälla upp två valfria medans vi gick iväg och så provade vi blint. Glas nummer 1 doftade ljuvligt medocigt. Svart vinbär och blyertspenna. Det smakar också elegant och stramt med en balanserad fruktsyra och silkiga tanniner. Vi gillar det. Glas nummer 2 luktar lite skumt varmt, plommon och tobak tänker jag på. I smaken lite mer svartvinbärigt. Inget av vinerna luktar som Baigorri. Alla gissar på att 1:an är Chateau d’Aurilhac 2005 och 2:an är Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002. Vi är alla grundlurade. Det är tvärtom. En riktig bottle shock faktiskt, i synnerhet som Trinders har legat i en varm garderob några år.

Några godingar

Några godingar

Sedan provar vi Baigorri 2004. Och nu luktar den inte alls som på Fine Wine-provningen. Man vill härma Bruno och säga att den luktar och smakar ”very chocolaty things”. Den luktar sjukt mycket mockanougat och är som att äta en gräddig sådan pralin, sittandes nära ett kafferosteri. Munkänslan är nästan tuggig, som att bita i väldigt moget plommon. Den är supergod, men helt annorlunda, inte alls den där köttiga tonen som jag eller J minns. Från djurisk till porrig liksom.
Själv tycker jag Trinders är godast till lammet. Andra röstar på Baigorri.

Därefter äter vi lite roquefort och sippar på Inniskillin Icewine Vidal 2005. Den luktar verkligen aprikosmarmelad och lite aromatisk citrus. Den smakar mycket aprikos och har en limeig fruktsyra och en lite pomeransbitter eftersmak. Ospottbar faktiskt.  Jättebra till osten, men också fin till anklevermoussen, som åker fram igen.

Vi avslutar med lite blandad choklad, däribland hallontryffel, som jag har tänkt ska passa till Domaine Pouderoux Grande Réserve 2003. Vid det här laget har vi inte de vassaste sinnena, men jag kan bara säga att det var väldigt gott. Pouderouxen har en liten hallonton som passade utmärkt till. Vad som inmundigades därefter kan jag inte skriva något observant om, mer än att lamellöppnaren åkte fram. Då hade vi för längesedan slutat analysera och spontannjöt helt enkelt.