Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

men dör som kopior, säger copywritern. Men detta gäller inte min vän, Ibrahim Ibi Kopimi Botani.
I en veckas tid har jag försökt smälta att han är död. Och då har jag fortfarande hårdnackat vägrat acceptera att hans bror Araz också är död. Båda dessa bröder hade jag förmånen att arbeta med, att ha i mitt liv. En alldeles för kort stund.
Alla som mött Araz eller Ibi, vet att det alltid är mer. Mer än bara ”kollega”, ”medlem”, ”bekant” eller ”vän”.
Ibi, grundaren av Kopimi, ville bli kopierad, mer än något annat. Men det är fan omöjligt. Hur ska någon kunna kopiera honom?
Vi kan bara minnas, tänka, gråta och hela tiden påminnas. Precis som med Araz, så dör inte Ibi för mig. Människan, själen, hjärtat och den aldrig vilande hjärnan, sådant lämnar outplånliga spår. Och när vi delar minnen med varandra och hyllar deras tankar blir spåren till slut något som lever och hämtar kraft ur sitt eget liv. Kanske en ny form av Kopimi. Men en sak är säker. Jag säger inte RIP.

Ibi, du sökte varken vila eller frid. Ibi, må du fortsätta att outröttligt att stöka till det i våra hjärnor och värma våra hjärtan. Much <3.

Annonser

Read Full Post »

Vem behöver en vinfabrik i Sverige, när man kan göra som Katla?

Read Full Post »

Lovage 2010

I ett desperat försök att fly ifrån ”the royal pain in the ass” igår, åkte vi till mammas lantställe.
Jag passade på att botanisera i växtligheten. Först grävde jag upp lite pepparmynta. Sedan hittade jag en jättebuske libbsticka. I normala fall så skulle det inte ha varit så upphetsande, men jag har ju märkt hur libbsticka haussats de senaste åren. Men ännu roligare, var att A just frågat mig hur det smakar. ”Trocamare och buljong” har jag svarat.
Nu hade jag ju chansen att ta hem lite färsk libbsticka.
Jag grävde upp några fina stjälkar. Och nu koncentrerade jag mig på doften. Det luktar väldigt mycket curry och lite selleri.
Smaken av stjälken är som att äta selleri, kardemumma och persilja samtidigt. Bladen smakar lite mer seller och betydligt beskare.
Vid det här laget luktade den ena handen tandkräm och den andra curry.

Curryselleri

Curryselleri


Currydoften var så framträdande att jag blev nyfiken på om libbsticka innehåller en, doftmässigt, lika utmärkande kemikalie som linalool. Den ligger bakom den omisskännliga doften av parfymerade, tvåliga toner som man hittar i bl a koriander och gewürtztraminer (och faktiskt även mynta).
Currydoft är för mig ”fenugreek” (vet inte vade det heter på svenska). Jag googlade det hela när jag kom hem. Och jag fick lära mig två roliga saker.
1) Libbsticka heter Lovage på engelska.
2) Libbsticka och fenugreek innehåller sotolon. Sotolon ligger bakom den där säregna currydoften. Selleri innehåller alltså inte sotolon.

Alltid kul att lära sig något nytt om doftens mysterier, så man kan slå världen med häpnad med sitt nörderi.

Read Full Post »

Minst 19 glas.
Glöm inte att äta.

Read Full Post »

Famla i blindo

Det sägs ju att ju mer man vet, desto mindre vet man. Då måste det vara så att eftersom jag vet så lite så vet jag otroligt mycket. Igår var vi inbjudna till en hederlig blindprovning hos A.
Blindprovninar är roliga och det finns inget bättre sätt att göra bort sig på – och det gör dem så lärorika.
A hade dessutom satt ihop ett litet quizz.
7 viner hade vi i glasen. Så här såg mina kommentarer ut för respektive vin.
1) ”Blåröd,med lite brun kant. Örter, mjölkchoklad och badboll.”
Senare var mjölkchokladen och badbollen borta. Nu var det ”dillfrön, smörstekt fänkål och selleri.”
”Bra fruktsyra, medelsträvt och doften går igen i smaken.”
2) ”Tegelröd, grumligt.Våt wellpapp!” Senare under kvällen försvinner en del av den våta kartongkänslan. Nu luktar det ”Portvin och russin.” ”Syrligt”.
3) ”Klarröd. Köttbuljong.” Senare under kvällen ”leverpastej, vämjeligt.” ”Rätt hög fruktsyra, strävt, lite märklig bismak.”
4) ”Tegelröd. Våt sten, svavel.” Senare ”Förruttnelse, gödsel”. ”Hög fruktsyra, mogen smak med lite kompost.”
5) ”Tegelröd. Fis, ruttet kött, asiatisk livs. Äckligt och fascinerande. Ingen strävhet kvar, hög fruktsyra och lite gödselton i smaken som är häftig. Misstänker väldigt mogen Bdx?”
6) ”Blåröd, selleri, som när man steker röd paprika och lök.” Senare ”Dillchips! Tydlig svartvinbärssmak, cab. Bdx, men doften stämmer inte. Inga franska fat?
7) ”Blåröd. Gummi, mörka bär, sluten. Sträv och med gummi smaken också. Syrah?”

Under hela tiden snurrade verkligen tankarna i huvudet. Varifrån var vinerna? Jag var verkligen inte säker. En del pekade mot Italien, men jag saknade fruktsyra och körsbär. Om landet var temat och Italien så förväntar jag mig liksom det i åtminstone att av vinerna. Var det Frankrike, cab känns ju västra Bordeaux och gummi och mörka bär känns syrah?
Men vad var dealen med de andra vinerna isf? 2:an kändes bara för off för att vara ett moget fransk vin. Kändes som om det hade växt väldigt varmt och varit rätt eldigt i sin ungdom. Men druva var det definitivt inte som var temat, så mycket var jag säker på. Nya världen var det inte heller.
Sedan var det dags att svara på quizzet. Först skulle man svara på om vad temat var. Land var vi några som trodde och det var ett land. Alla höll sig inom gamla världen, men bara en gissade Italien. Och det var det! Och där föll alla mina andra mödosamt upparbetade teorier om distrikt, eftersom jag uteslutit just Italien. Och ändå kan jag med facit bara konstatera att det var gott om orangekantade viner – det kännetecknande för sangiovesedruvan!
Såhär såg facit ut:
1) Barolo La Serra 2004, Gianni Voerzio

Atypisk Barolo

2) Barolo Brunate 1967, Marcarini
3) Chianti Classico Riserva 1997, Fattoria di Fèlsina Berardenga
4) Barbaresco Rabaja Riserva 1985, Produttori del Barbaresco
5) Brunello di Montalcino 1975, Il Poggione

En 75:a

En 75:a

6) Sæculum 2001, Tenuta di Riseccoli

Supertoscanare

Supertoscanare

7) Brunello di Montalcino 2004, Il Poggione

Inte så drastiskt förändring i designen 29 år senare

Jag lärde mig några nya saker igår. Brunello behöver inte alls ha så otroligt hög syra. Jag har inte provat 20+-gammal Brunello förut och mycket hinner hända på den tiden. Och att den kan få coola förruttnade toner visste jag inte heller. Det lustiga är att Il Poggiones 75:a var min favorit, men jag var inte alls så förtjust i 2004:an, som ju ska vara kanonårgång. Och fruktsyran var inte så påfallande i den heller.
Jag lärde mig också att dillfrö, fänkål (grönsaken) och selleri kan betyda nya fat i Barolo och Toscana. Har inte riktigt känt den tonen förut i italienska viner, men nu glömmer jag den inte.
Och jag lärde mig att åldern faktiskt kan tämja tanninerna i Barolo. Det var inte mycket strävhet att tala om i 67:an.

Sedan åt vi osso buco och saffransrisotto, som inte var av denna världen.

Munchies-worthy

Jag lärde mig att jag måste köpa Mario Batalis kokbok. Så, tack A för en otroligt lärorik och soft provning!

Read Full Post »

Åren går

Och inte tycker man att det är sådär jättespännande att fira födelsedag längre. Men pinan förgylldes iaf av ett besök på Lydmar i fredags. Bl a drack jag några glas av Guy Charlemagne Grand Cru Blanc de Blancs Réserve Brut , den är lika god som sist.
Sedan säger A att jag också måste prova Cono Sur Sauvignon Blanc 2009. Det är bara att hålla med om att den är löjligt bra. Den torde tillfredställa de flesta sauvignon blanc-gillare. För den förenar lite gamla världen och nya världen. Som en blandning mellan mogen loire-sauvignon-blanc och superfruktig nya världen. Den har en skön ton av limeskal på slutet. Jag förstår mycket väl att A var tvungen att gå emot sina principer och köpa in den, för den är god helt enkelt.

Sedan dricker vi en massa drinkar också och jag fortsätter att missionera om Munchies för kockgänget. Det överlägset bästa matprogrammet, som dessutom bara går på webben. Jag letar fortfarande efter ett Munchies-worthy ställe. Mer om det senare.

Lördagen fortsatte firandet med en middag på Bistro Noveau. Jag hade sett fram emot hederligt franskt krubb. De inledanade musslorna är de bästa Moules Marinières jag ätit i Stockholm (förutom mine egna). Men sedan svajar det. Vi får t ex be om bröd och det känns som ett kardinalfel på en krog med franska ambitioner.
T:s ankbröst är visserligen gott, men min entrecôte är felstekt (medium, inte medium rare) och bean är märkligt söt. Servitrisen tror att det är dragonen, men det förklarar inte att den drar mot orange i färgen. När servitrisen vänligt undrar om de får bjuda på något, t ex kaffe så faller det hela platt när jag inte vill ha kaffe. Hit kommer vi nog inte igen, men skulle jag gå dit igen så skulle det vara för att äta Moules * 2, för en portion blir man inte mätt på.

Därefter styr vi med raska steg mot 19 glas. Jag måste få dricka gott vin efter denna besvikelse. Den alltid lika gemytliga och kunniga Peter häller upp ett förslag och låter mig prova. Snacka om ögonblicklig förförelse. Man känner direkt att det är italienskt, förmodligen sangiovese och något mer. Doften är full med körsbär, men framför allt parfymerade och kryddiga toner. Viol, kanel utan pepprighet och mynta utan den eteriska tonen. Detsamma gäller smaken. Så mycket körsbär, saftiga plommon men också kryddiga och blommiga smaker i lager-på-lager.
Självklart vill jag ha ett glas av detta och jag chansar på sangiovese och cabernet. Men där har jag fel. Det är den klassiska blandningen sangiovese och canaiolo, närmare bestämt Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2001. Jag är tvungen att dricka två glas. Och fortfarande sitter jag fortfarande och grunnar på vad det är i doften jag inte kan sätta ord på. Dessutom har jag känt den doften förut. Inte kan jag köpa en flaska heller och verkligen ta reda på det. För när jag kommer hem kastar jag mig in på systembolagets sida och letar upp den. Men nu är det en 2004. Men det är ju inte omöjligt att jag köper en sådan, i rent forskningssyfte förstås.

Read Full Post »