Igår var jag på Fine Wine Tasting, en trivsam tillställning i höstsolen som bjöd på några trevliga nya bekantskaper.
Av vinerna som stod ut bör Babcock Pinot Noir ”Grand Cuvée” 2007 nämnas. En farlig pinot med animaliska toner och uttalad örtighet och integrerade fattoner. Även Robert Mondavi levererar med Robert Mondavi Cabernet Sauvignon 2001. Doften känns lätt beslöjad, som om den inte är riktigt mogen för att visa upp sig i all sin prakt ännu. Men den har en liten doft av cigarr, viol, mineral och lite svarta vinbär. Det är i smaken den faktiskt övertygar. Koncentrerad, men samtidigt nyanserad och elegant. Smakerna ligger verkligen lager på lager, som att suga på en karamell med olika skikt. Och den har, precis som doften, en sorts mystik som är fascinerande. Tyvärr gör priset, 939 kr, den till något som mer känns som ”kan missa” än ”måste ha”.
Inte så subtil är La Spinettas Barbaresco Starderi 2006. Doften är full av mogna röda bär, rosor, kaffe och med en skvätt liljekonvalj.
Smaken är packad med fruktsyra, kryddor, bär och många sandiga tanniner. Men frukten hotar inte att bli söt och tanninerna är eleganta och det räddar vinet från att bli den arketypiska ”blockbustern”. När jag tänker efter smakade det inte lakrits heller.
En helt annan stil av vin är Sondraia 2006.
En supertoskanare för vanliga dödliga som också är som en supertoskanare ska vara. Yppig doft av rostade fat, svarta vinbär, körsbär och choklad. Smaken överrensstämmer väl med smaken och känns riktigt välskräddad.
Trots ovanstående och en hel del annat intressant är det Riojabordet som blir detstora dragplåstret. Självklart underlättar det att det är där tilltuggen finns.
Här parkerade vi oss
Temat för dagen är att tvätta bort den Svenne Bananstämpel Rioja har fått (Svenne Banan älskar Amarone nu).
Riojas problem har ju länge varit att vinerna helt enkelt är för lättdruckna för att räknas som sofistikerade. Nu tycker jag förvisso inte att viner vars vaniljklet är lika artificellt som Fun Light med persikosmak är lättdruckna, men många gör det. Rödvin måste liksom göra lite ont för att vara fint. Antingen ska det vara väldigt strävt (Bordeaux, Rhône, syrah) eller surt (Bourgogne och annan bättre pinne) eller helst både och (Barolo) för att ge cred. Viss bitterhet, gärna som hela Herbes de Provencepåsen (modern CDP) ger också plus i kanten.
Men Rioja är inte längre med nödvändighet vanilj eller gammal torr planka. Inte heller är det fruktiga och bombastiska viner. Det kan fortfarande vara det ena eller det andra, men däremellan finns ett stort spektrum.
Vi börjar med en klassisk Rioja, Castillo Ygay Gran Reserva 2001. Visst finns det en parfymerad doft med dilltoner här, men det finns också körsbär och lite läder. Smaken är precis lika mjuk och det är lättdrucket, ingen tvekan om saken.
Men det är gott och alldeles ljuvligt till lamm och vilt.
Bland de mer moderna noterar jag att Mazuelo De La Quinta Cruz 2007 luktar anis, lakrits och har en trevligt syrlig avslutning. Den drar åt det sydfranska hållet. Kan det vara för att vinet är signerat av Lars Torstenson (och Miguel Torino, se nedan)?
Ännu mer sydfranska vibbar får jag av Allende 2004. Mörka bär, örter och en lite rökig ton. I munnen otroligt välstrukturerat och harmoniskt med ett litet örtbittert drag på slutet. Tror aldrig jag skulle ha gissat på en Rioja i en blindprovning.
Mitt absoluta favoritvin för dagen finns också på Riojabordet, Baigorri Riserva 2004.
Animal Nitrate
Den här är så animalisk att veganer avrådes från att köpa detta vin. Det luktar rått kött, lite rökt, vitpeppar och mörka bär.
Det är friskt, kryddigt, mörkbärigt och vitpepprigt i smaken med en avslutning av persikokärna (tack Rioja-guiden).
Ett personligt och häftigt vin. Jag går från provningen några fördomar fattigare.
Read Full Post »
Des Bons Vins 