Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

Till förruttnelse

Idag var jag på Spanska vindagen. Jag har i korthet kommit fram till följande:
Jag kan ta mycket i förruttnelseväg när det gäller dofter i vin; ruttet kött, multna löv, kompost, gödsel och ja lite brett också för den delen. MEN jag går inte alls igång på när det luktar ruttna blommor och örter. När det luktar som gamla slibbiga stjälkar som stått längre. Och jag måste ha otur, för jag hittar det ofta i Bierzo-vinerna. Är det distriktet eller druvan?

Petalos(!) del Bierzo har en lightvariant av det. Som att suga på ett tulpanblad som F sade. Men därefter provar jag ett gäng som luktar ruttna örter, blommor och, värst av allt, ruttna tomater och herrarnas omklädningsrum. Det sistnämnda gör att jag undrar om det kanske är vanligt med brett i Bierzo?

Read Full Post »

 Att ha vuxenkalas dagen innan barnkalas är generellt en dålig idé. Aldrig mer.
Mais je ne regrettes rien. Fredagsmiddagen var värd det allmänsvaga tillståndet på lördagen.
Vi inledde med anklevermousse på stekt surdegsbröd och toppade med granatäppelsirap. Till det en Billecart-Salmon Brut Rosé, lagrad i några år, typ 5. I vanliga fall är jag inte särskilt svag för rosé-champagne, men just denna med några år på nacken är en favorit.
Den var vackert kopparrosa och hade en härlig ton av vildhallon, blodapelsinskal och smultron i doften. Och smaken, vildhallon igen och blodapelsinsyra med aningen mineral på slutet, insvept i en smeksam mousse. Ren, elegant och bara så överlägsen de andra roséerna. Även mina icke roséfrälsta vänner var sålda. Perfekt kombination med förrätten dessutom.
Tvååringen gillade anklevermoussen också och åt några skivor ”pass-tej”.

Till varmrätten, gremolatamarinerad lammstek (direkt från tacocentralen, fast med mindre mynta), kunde vi inte låta bli attv ara lite nördiga. Vi hade tre rödviner att välja på Baigorri 2004, Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002 och Chateau d’Aurilhac 2005. Den minst nöridga av oss fick hälla upp två valfria medans vi gick iväg och så provade vi blint. Glas nummer 1 doftade ljuvligt medocigt. Svart vinbär och blyertspenna. Det smakar också elegant och stramt med en balanserad fruktsyra och silkiga tanniner. Vi gillar det. Glas nummer 2 luktar lite skumt varmt, plommon och tobak tänker jag på. I smaken lite mer svartvinbärigt. Inget av vinerna luktar som Baigorri. Alla gissar på att 1:an är Chateau d’Aurilhac 2005 och 2:an är Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002. Vi är alla grundlurade. Det är tvärtom. En riktig bottle shock faktiskt, i synnerhet som Trinders har legat i en varm garderob några år.

Några godingar

Några godingar

Sedan provar vi Baigorri 2004. Och nu luktar den inte alls som på Fine Wine-provningen. Man vill härma Bruno och säga att den luktar och smakar ”very chocolaty things”. Den luktar sjukt mycket mockanougat och är som att äta en gräddig sådan pralin, sittandes nära ett kafferosteri. Munkänslan är nästan tuggig, som att bita i väldigt moget plommon. Den är supergod, men helt annorlunda, inte alls den där köttiga tonen som jag eller J minns. Från djurisk till porrig liksom.
Själv tycker jag Trinders är godast till lammet. Andra röstar på Baigorri.

Därefter äter vi lite roquefort och sippar på Inniskillin Icewine Vidal 2005. Den luktar verkligen aprikosmarmelad och lite aromatisk citrus. Den smakar mycket aprikos och har en limeig fruktsyra och en lite pomeransbitter eftersmak. Ospottbar faktiskt.  Jättebra till osten, men också fin till anklevermoussen, som åker fram igen.

Vi avslutar med lite blandad choklad, däribland hallontryffel, som jag har tänkt ska passa till Domaine Pouderoux Grande Réserve 2003. Vid det här laget har vi inte de vassaste sinnena, men jag kan bara säga att det var väldigt gott. Pouderouxen har en liten hallonton som passade utmärkt till. Vad som inmundigades därefter kan jag inte skriva något observant om, mer än att lamellöppnaren åkte fram. Då hade vi för längesedan slutat analysera och spontannjöt helt enkelt.

Read Full Post »

The Blue Label

Vem bryr sig om Hova nuförtiden? Det var ju längesen han gjorde något riktigt bra, känns det som.
Men med episka Empire State of Mind var jag tvungen att kolla lite andra låtar från senaste skivan. Så nu har jag sett videon till Death of Autotune. Jag tycker både låten och videon är rätt sjysst, även om det är extremt pinsamt att han har autotunade låtar med på The Blueprint 3. Och inte helt oväntat sprängs 6 st Cristal-flaskor i luften i videon. Men, blir italienska rödviner nästa stora grej? Han är redan en fan av Sassicaia och i videon dricker han något italienskt rött, men vad?

Read Full Post »

The Importance of Being Earnest

Keith Floyd, jag undrar hur många som minns honom. I dagens styleade och sensullea matlagnings-TV hade han nog inte passat.
Inga pastellfärgade skålar, sugande blickar, eller glatt påhejande vänner som intygar att all mat är jättegod.

Själv minns jag inte honom för maten. Visserligen har jag en kokbok av honom som jag gillar, men det han gjorde på TV i matväg minns jag knappt. Minns bara hans rakt-upp-och-ner-stil och hans standardkommentar ”But first a sip of the local wine. Glog glog glog.”
Men här finns ett strålande montage av hans bästa stunder. Och jag tror inte jag kan komma på någon TV-kock idag som känns lika ärlig som Keith gör. Jag betvivlar starkt att något som händer i första klippet skulle platsa på TV idag.
Och efter att ha läst artikeln så kommer jag även att minnas Keith Foyd för detta citat: ”Choosing a good wine is as important as choosing a career – only more difficult”.

Read Full Post »

Igår var jag på Fine Wine Tasting, en trivsam tillställning i höstsolen som bjöd på några trevliga nya bekantskaper.
Av vinerna som stod ut bör Babcock Pinot Noir ”Grand Cuvée” 2007 nämnas. En farlig pinot med animaliska toner och uttalad örtighet och integrerade fattoner. Även Robert Mondavi levererar med Robert Mondavi Cabernet Sauvignon 2001. Doften känns lätt beslöjad, som om den inte är riktigt mogen för att visa upp sig i all sin prakt ännu. Men den har en liten doft av cigarr, viol, mineral och lite svarta vinbär. Det är i smaken den faktiskt övertygar. Koncentrerad, men samtidigt nyanserad och elegant. Smakerna ligger verkligen lager på lager, som att suga på en karamell med olika skikt. Och den har, precis som doften, en sorts mystik som är fascinerande. Tyvärr gör priset, 939 kr, den till något som mer känns som ”kan missa” än ”måste ha”.

Inte så subtil är La Spinettas Barbaresco Starderi 2006. Doften är full av mogna röda bär, rosor, kaffe och med en skvätt liljekonvalj.
Smaken är packad med fruktsyra, kryddor, bär och många sandiga tanniner. Men frukten hotar inte att bli söt och tanninerna är eleganta och det räddar vinet från att bli den arketypiska ”blockbustern”. När jag tänker efter smakade det inte lakrits heller.
En helt annan stil av vin är Sondraia 2006.
En supertoskanare för vanliga dödliga som också är som en supertoskanare ska vara. Yppig doft av rostade fat, svarta vinbär, körsbär och choklad. Smaken överrensstämmer väl med smaken och känns riktigt välskräddad.

Trots ovanstående och en hel del annat intressant är det Riojabordet som blir detstora dragplåstret. Självklart underlättar det att det är där tilltuggen finns.

Här parkerade vi oss

Här parkerade vi oss

Temat för dagen är att tvätta bort den Svenne Bananstämpel Rioja har fått (Svenne Banan älskar Amarone nu).
Riojas problem har ju länge varit att vinerna helt enkelt är för lättdruckna för att räknas som sofistikerade. Nu tycker jag förvisso inte att viner vars vaniljklet är lika artificellt som Fun Light med persikosmak är lättdruckna, men många gör det. Rödvin måste liksom göra lite ont för att vara fint. Antingen ska det vara väldigt strävt (Bordeaux, Rhône, syrah) eller surt (Bourgogne och annan bättre pinne) eller helst både och (Barolo) för att ge cred. Viss bitterhet, gärna som hela Herbes de Provencepåsen (modern CDP) ger också plus i kanten.
Men Rioja är inte längre med nödvändighet vanilj eller gammal torr planka. Inte heller är det fruktiga och bombastiska viner. Det kan fortfarande vara det ena eller det andra, men däremellan finns ett stort spektrum.
Vi börjar med en klassisk Rioja, Castillo Ygay Gran Reserva 2001. Visst finns det en parfymerad doft med dilltoner här, men det finns också körsbär och lite läder. Smaken är precis lika mjuk och det är lättdrucket, ingen tvekan om saken.
Men det är gott och alldeles ljuvligt till lamm och vilt.
Bland de mer moderna noterar jag att Mazuelo De La Quinta Cruz 2007 luktar anis, lakrits och har en trevligt syrlig avslutning. Den drar åt det sydfranska hållet. Kan det vara för att vinet är signerat av Lars Torstenson (och Miguel Torino, se nedan)?
Ännu mer sydfranska vibbar får jag av Allende 2004. Mörka bär, örter och en lite rökig ton. I munnen otroligt välstrukturerat och harmoniskt med ett litet örtbittert drag på slutet. Tror aldrig jag skulle ha gissat på en Rioja i en blindprovning.

Mitt absoluta favoritvin för dagen finns också på Riojabordet, Baigorri Riserva 2004.

Animal Nitrate

Animal Nitrate

Den här är så animalisk att veganer avrådes från att köpa detta vin. Det luktar rått kött, lite rökt, vitpeppar och mörka bär.
Det är friskt, kryddigt, mörkbärigt och vitpepprigt i smaken med en avslutning av persikokärna (tack Rioja-guiden).
Ett personligt och häftigt vin. Jag går från provningen några fördomar fattigare.

Read Full Post »

Hybris och missunnsamhet

Det är vad jag lider av just nu. Idag provade jag ett så upphetsande vin att jag inte vill skriva om det, då det bara finns 13 flaskor kvar enligt lagersaldot på butiken.
Imorgon, efter inköp, rapporterar jag.

Read Full Post »

Rätt ofta vill folk att jag ska rekommendera lådvin. Jag skiter i vad vad folkviljan säger, jag tycker och kommer alltid att tycka att BIB är en undermålig förpackning, så jag har inte direkt något att rekommendera. Varsågod att flamea.
Men hur mycket man man än har bufféer ute på båtar här (det är tydligen det man ska ha dem till), så kan man inte komma ifrån att BIB förknippas med en helt annan sorts drickande i andra länder.
Kom nu ihåg att det inte är jag som har skrivit det här eller ligger bakom det här.
Men jag kan inte låta bli att älska namnet ”goon box”.
Sverige torde vara rätt ensamt om att vinjournalister tävlar om att rekommendera den bästa lådan varje dag.

Read Full Post »

Older Posts »