En dator med suicidala tendenser är inte bra för en IT-girl.
Såhär i efterhand dras jag med skuldkänslor. Jag skulle ha förstått varningssignalerna. Tagit dem på allvar. Till slut är det inte bara tomma hot. Ena dagen vid liv och dagen därpå stendöd.
Ilska, sorg och maktlöshet. Men nu har jag sörjt färdigt, skaffat en ny dator och förlikat mig med att vissa filer tar en dator med sig i döden. Och det viktigaste är ju självklart backat.
Allt detta skedde ju förstås när jag precis kommit hem från semester i Grekland. Kreta,
Vår första chartersemester med barn bar alltså av till Grekland, Chaniakusten närmare bestämt. Vi är båda svaga för Grekland men hade inte varit där på säkert 10 år innan årets resa.
Jag var förstås väldigt nyfiken på vad som hänt på vinfronten. Man kan ju inte direkt påstå att Grekland gör väsen av sig i Systembolagets sortiment.
Jag minns att jag i slutet av 90-talet provade några ”moderna” grekiska viner, men de lämnade inget större intryck.
Därför är det jättekul att stå framför en vinhylla på en stor supermarket i Grekland idag.
Här har det hänt grejer! Förr så fanns det faktiskt med rödtjut (några läskigt söta), retsina, enstaka vita viner, en eller två Boutari, kanske en Chateau Carras och massor av plonk.
Nu svämmar hyllorna över av vinflaskor som stoltserar med druvnamn på etiketten. Där finns förstås franska druvor som chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och syrah. Initierade källor säger att t ex Gerovassilious (som tidigare arbetade på Chateau Carras) chardonnay är god och att Strofilia och Lyrakakis lyckas bra med cabernet sauvignon.
Men roligast är att se att grekerna verkligen satsar på inhemska druvor som agiorgitiko, kotsifali och assyrtiko. Ofta blandar man också franska druvor med inhemska.
Att man dessutom ofta kan läsa om vinet på baksidesetiketten ang maceration, jäsming o s v på engelska vittnar både om ambitioner och nytänkande.
Tyvärr hann jag prova alldeles för lite vin. Jag försökte hålla mig till den hälsosamma medelhavsdieten d v s ett glas om dagen, då hinner man inte med så många sorter på 14 dagar.
Några gånger blev vi också serverade husets. Både rött och vitt var drickbart. Om de var välkylda och serverades i de typiska duralexdricksglasen d v s. Man börjar alltmer förstå varför greker insisterar på att dessa är vinglas.
Jag hann dock prova två viner från de ambitiösa, lokala producenten Nostos. Deras grenache luktar lite funky, för en grenache. Lite som skitiga hallon. Rätt kul och rätt god. Jag skulle faktiskt kunna förirra mig till södra frankrike, dock inte Rhône, i en blindprovning.
Nostos Blend, GSMR (rousanne) känns lite sluten. Men jag kan förnimma en örtighet och lite fat. Den är faktiskt också bra. Samma sydfranska vibbar. Båda vinerna har också en biodynamisk känsla. Kanske kan det bero på att Nostos, som m å n g a andra grekiska vinmakare, satsar på organiska viner.
Vinerna känns seriösa, men fortfarande inte riktigt värda pengarna. Men de är långtifrån dyra. Nostos Blend är de dyrare av de två och kostar c:a 130 kr.
Resan domineras dock av agiorgitiko. Jag vill nämligen lära mig den här druvan bättre. Den är lite förtalad, precis som zinfandel, grenache och merlot. Jag har ju en tendens att gilla dessa druvor.
Skulle jag likna agiorgitiko med någon druva skulle det nog vara grenache – en av mina absoluta favoritdruvor.
Liksom grenache har agiorgitko rykte om sig att ge färgrika, inte så sträva viner med mycket arom och bärfruktiga toner.
Den både massproduceras och produceras med varsam hand. Det som skiljer den från grenache tycker jag själv är att den helt klart har mer kryddiga toner och inte så mycket hallon. Den smakar mer av inte riktigt mogna smultron.
Jag provar några varianter i 30-40 kr-klassen. Alla är helt ok. En var lite för ekvaniljig för min smak, men alla var sjyssta vardagsviner.
Den jag dock fastnade för var Michalakis Agiorgitiko.
Michalakis agiorgitiko
Den luktar faktiskt lite hallon, men mer björnbär, vanilj och kanel. Smakmässigt så är den aningen körsbärig och har fin kryddighet. Den har en del tanniner, men inga hårda. Den har dessutom en bra fruktsyra som gör den till ett mycket bra matvin. Smakar mer som ett vin i 90-kronorsklassen än ett vin i 70-kronorsklassen, som det faktiskt är.
Väl hemkommen från Grekland så saknar jag gyros, zuccini-och färskostbollar och friterad zuccini/aubergine och baklava.
Grekisk tempura
Framförallt ångrar jag att jag inte köpte på mig en massa grekiskt vin. Förutom Santorini Assyrtiko 2008, som jag tänkte prova så fort jag får tag på den, finns ju inget kul grekiskt. Hur kan det komma sig att det finns fler röda viner från t ex Bulgarien, Uruguay och Österrike än från Grekland?
Lite större respekt för Dionysos kunde man väl ändå visa?
Des Bons Vins 