Prestigeförlust

Världens mest sålda champagne, Moët & Chandon, är fortfarande överlägset bäst att vaska.
T fick en för sin insats i för en stor TV-serie. Den budades till hans jobb. Vi hade bara hört att han skulle få ”en flaska champagne”, så vi utgick ifrån att det inte skulle vara champagne. Lite förvånade blev vi faktiskt över att det var äkta vara.
Min spontana reaktion var att vi skulle försöka byta den på bolaget. Jag är stolt över att jag aldrig har inhandlat den.
Men T sa:”Nej, nu ligger den på kylning. Vi knäcker den ikväll.” Detta var i fredags. Jag svängde ihop en pasta med stark salsiccia – något gott villman ju ha en fredagskväll.
Vi öppnade Moëten och begrundade att korken var mer utsvängd än kjolen på en dervish.
Lite kul ska det bli att prova den, för det har jag inte gjort på åratal. Sist jag provade den var den otroligt pajig.
Nu luktar den pommac. Pommac och lite jäst. Den smakar pommac också. Bubblorna lämnar bygget efter några sippar.
Den har en eftersmak av det vita på citronen. Men någon syra från citronen verkar den inte ha fått.
Men den funkar som törstsläckare till en stark salsiccia.

Vaska blasket

Nej, då var det mysigare förra fredagen. Då provade vi Dragone Rosso 2008 till en likadan pasta.
Ingen slätstruken personlighet precis. Kryddig, kärv och totalt oslipad. Men kärv på et sjysst sätt. Ett matkrävande vin, riktigt bra till pastan t ex.

Rödtjut

Billigt rödtjut – dyr skumpa, 1 – 0.

Dåligt med Dionysoskult

En dator med suicidala tendenser är inte bra för en IT-girl.
Såhär i efterhand dras jag med skuldkänslor. Jag skulle ha förstått varningssignalerna. Tagit dem på allvar. Till slut är det inte bara tomma hot. Ena dagen vid liv och dagen därpå stendöd.
Ilska, sorg och maktlöshet. Men nu har jag sörjt färdigt, skaffat en ny dator och förlikat mig med att vissa filer tar en dator med sig i döden. Och det viktigaste är ju självklart backat.
Allt detta skedde ju förstås när jag precis kommit hem från semester i Grekland. Kreta,
Vår första chartersemester med barn bar alltså av till Grekland, Chaniakusten närmare bestämt. Vi är båda svaga för Grekland men hade inte varit där på säkert 10 år innan årets resa.
Jag var förstås väldigt nyfiken på vad som hänt på vinfronten. Man kan ju inte direkt påstå att Grekland gör väsen av sig i Systembolagets sortiment.
Jag minns att jag i slutet av 90-talet provade några ”moderna” grekiska viner, men de lämnade inget större intryck.
Därför är det jättekul att stå framför en vinhylla på en stor supermarket i Grekland idag.
Här har det hänt grejer! Förr så fanns det faktiskt med rödtjut (några läskigt söta), retsina, enstaka vita viner, en eller två Boutari, kanske en Chateau Carras och massor av plonk.
Nu svämmar hyllorna över av vinflaskor som stoltserar med druvnamn på etiketten. Där finns förstås franska druvor som chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och syrah. Initierade källor säger att t ex Gerovassilious (som tidigare arbetade på Chateau Carras) chardonnay är god och att Strofilia och Lyrakakis lyckas bra med cabernet sauvignon.
Men roligast är att se att grekerna verkligen satsar på inhemska druvor som agiorgitiko, kotsifali och assyrtiko. Ofta blandar man också franska druvor med inhemska.
Att man dessutom ofta kan läsa om vinet på baksidesetiketten ang maceration, jäsming o s v på engelska vittnar både om ambitioner och nytänkande.
Tyvärr hann jag prova alldeles för lite vin. Jag försökte hålla mig till den hälsosamma medelhavsdieten d v s ett glas om dagen, då hinner man inte med så många sorter på 14 dagar.
Några gånger blev vi också serverade husets. Både rött och vitt var drickbart. Om de var välkylda och serverades i de typiska duralexdricksglasen d v s. Man börjar alltmer förstå varför greker insisterar på att dessa är vinglas.
Jag hann dock prova två viner från de ambitiösa, lokala producenten Nostos. Deras grenache luktar lite funky, för en grenache. Lite som skitiga hallon. Rätt kul och rätt god. Jag skulle faktiskt kunna förirra mig till södra frankrike, dock inte Rhône, i en blindprovning.
Nostos Blend, GSMR (rousanne) känns lite sluten. Men jag kan förnimma en örtighet och lite fat. Den är faktiskt också bra. Samma sydfranska vibbar. Båda vinerna har också en biodynamisk känsla. Kanske kan det bero på att Nostos, som m å n g a andra grekiska vinmakare, satsar på organiska viner.
Vinerna känns seriösa, men fortfarande inte riktigt värda pengarna. Men de är långtifrån dyra. Nostos Blend är de dyrare av de två och kostar c:a 130 kr.
Resan domineras dock av agiorgitiko. Jag vill nämligen lära mig den här druvan bättre. Den är lite förtalad, precis som zinfandel, grenache och merlot. Jag har ju en tendens att gilla dessa druvor.
Skulle jag likna agiorgitiko med någon druva skulle det nog vara grenache – en av mina absoluta favoritdruvor.
Liksom grenache har agiorgitko rykte om sig att ge färgrika, inte så sträva viner med mycket arom och bärfruktiga toner.
Den både massproduceras och produceras med varsam hand. Det som skiljer den från grenache tycker jag själv är att den helt klart har mer kryddiga toner och inte så mycket hallon. Den smakar mer av inte riktigt mogna smultron.
Jag provar några varianter i 30-40 kr-klassen. Alla är helt ok. En var lite för ekvaniljig för min smak, men alla var sjyssta vardagsviner.
Den jag dock fastnade för var Michalakis Agiorgitiko.

Michalakis agiorgitiko

Den luktar faktiskt lite hallon, men mer björnbär, vanilj och kanel. Smakmässigt så är den aningen körsbärig och har fin kryddighet. Den har en del tanniner, men inga hårda. Den har dessutom en bra fruktsyra som gör den till ett mycket bra matvin. Smakar mer som ett vin i 90-kronorsklassen än ett vin i 70-kronorsklassen, som det faktiskt är.

Väl hemkommen från Grekland så saknar jag gyros, zuccini-och färskostbollar och friterad zuccini/aubergine och baklava.

Grekisk tempura

Framförallt ångrar jag att jag inte köpte på mig en massa grekiskt vin. Förutom Santorini Assyrtiko 2008, som jag tänkte prova så fort jag får tag på den, finns ju inget kul grekiskt. Hur kan det komma sig att det finns fler röda viner från t ex Bulgarien, Uruguay och Österrike än från Grekland?
Lite större respekt för Dionysos kunde man väl ändå visa?

Vi föds som orginal

men dör som kopior, säger copywritern. Men detta gäller inte min vän, Ibrahim Ibi Kopimi Botani.
I en veckas tid har jag försökt smälta att han är död. Och då har jag fortfarande hårdnackat vägrat acceptera att hans bror Araz också är död. Båda dessa bröder hade jag förmånen att arbeta med, att ha i mitt liv. En alldeles för kort stund.
Alla som mött Araz eller Ibi, vet att det alltid är mer. Mer än bara ”kollega”, ”medlem”, ”bekant” eller ”vän”.
Ibi, grundaren av Kopimi, ville bli kopierad, mer än något annat. Men det är fan omöjligt. Hur ska någon kunna kopiera honom?
Vi kan bara minnas, tänka, gråta och hela tiden påminnas. Precis som med Araz, så dör inte Ibi för mig. Människan, själen, hjärtat och den aldrig vilande hjärnan, sådant lämnar outplånliga spår. Och när vi delar minnen med varandra och hyllar deras tankar blir spåren till slut något som lever och hämtar kraft ur sitt eget liv. Kanske en ny form av Kopimi. Men en sak är säker. Jag säger inte RIP.

Ibi, du sökte varken vila eller frid. Ibi, må du fortsätta att outröttligt att stöka till det i våra hjärnor och värma våra hjärtan. Much <3.

In vino – vansinne

Vem behöver en vinfabrik i Sverige, när man kan göra som Katla?

Lovage 2010

I ett desperat försök att fly ifrån ”the royal pain in the ass” igår, åkte vi till mammas lantställe.
Jag passade på att botanisera i växtligheten. Först grävde jag upp lite pepparmynta. Sedan hittade jag en jättebuske libbsticka. I normala fall så skulle det inte ha varit så upphetsande, men jag har ju märkt hur libbsticka haussats de senaste åren. Men ännu roligare, var att A just frågat mig hur det smakar. ”Trocamare och buljong” har jag svarat.
Nu hade jag ju chansen att ta hem lite färsk libbsticka.
Jag grävde upp några fina stjälkar. Och nu koncentrerade jag mig på doften. Det luktar väldigt mycket curry och lite selleri.
Smaken av stjälken är som att äta selleri, kardemumma och persilja samtidigt. Bladen smakar lite mer seller och betydligt beskare.
Vid det här laget luktade den ena handen tandkräm och den andra curry.

Curryselleri

Currydoften var så framträdande att jag blev nyfiken på om libbsticka innehåller en, doftmässigt, lika utmärkande kemikalie som linalool. Den ligger bakom den omisskännliga doften av parfymerade, tvåliga toner som man hittar i bl a koriander och gewürtztraminer (och faktiskt även mynta).
Currydoft är för mig ”fenugreek” (vet inte vade det heter på svenska). Jag googlade det hela när jag kom hem. Och jag fick lära mig två roliga saker.
1) Libbsticka heter Lovage på engelska.
2) Libbsticka och fenugreek innehåller sotolon. Sotolon ligger bakom den där säregna currydoften. Selleri innehåller alltså inte sotolon.

Alltid kul att lära sig något nytt om doftens mysterier, så man kan slå världen med häpnad med sitt nörderi.

Jag säger ju det

Minst 19 glas.
Glöm inte att äta.

Famla i blindo

Det sägs ju att ju mer man vet, desto mindre vet man. Då måste det vara så att eftersom jag vet så lite så vet jag otroligt mycket. Igår var vi inbjudna till en hederlig blindprovning hos A.
Blindprovninar är roliga och det finns inget bättre sätt att göra bort sig på – och det gör dem så lärorika.
A hade dessutom satt ihop ett litet quizz.
7 viner hade vi i glasen. Så här såg mina kommentarer ut för respektive vin.
1) ”Blåröd,med lite brun kant. Örter, mjölkchoklad och badboll.”
Senare var mjölkchokladen och badbollen borta. Nu var det ”dillfrön, smörstekt fänkål och selleri.”
”Bra fruktsyra, medelsträvt och doften går igen i smaken.”
2) ”Tegelröd, grumligt.Våt wellpapp!” Senare under kvällen försvinner en del av den våta kartongkänslan. Nu luktar det ”Portvin och russin.” ”Syrligt”.
3) ”Klarröd. Köttbuljong.” Senare under kvällen ”leverpastej, vämjeligt.” ”Rätt hög fruktsyra, strävt, lite märklig bismak.”
4) ”Tegelröd. Våt sten, svavel.” Senare ”Förruttnelse, gödsel”. ”Hög fruktsyra, mogen smak med lite kompost.”
5) ”Tegelröd. Fis, ruttet kött, asiatisk livs. Äckligt och fascinerande. Ingen strävhet kvar, hög fruktsyra och lite gödselton i smaken som är häftig. Misstänker väldigt mogen Bdx?”
6) ”Blåröd, selleri, som när man steker röd paprika och lök.” Senare ”Dillchips! Tydlig svartvinbärssmak, cab. Bdx, men doften stämmer inte. Inga franska fat?
7) ”Blåröd. Gummi, mörka bär, sluten. Sträv och med gummi smaken också. Syrah?”

Under hela tiden snurrade verkligen tankarna i huvudet. Varifrån var vinerna? Jag var verkligen inte säker. En del pekade mot Italien, men jag saknade fruktsyra och körsbär. Om landet var temat och Italien så förväntar jag mig liksom det i åtminstone att av vinerna. Var det Frankrike, cab känns ju västra Bordeaux och gummi och mörka bär känns syrah?
Men vad var dealen med de andra vinerna isf? 2:an kändes bara för off för att vara ett moget fransk vin. Kändes som om det hade växt väldigt varmt och varit rätt eldigt i sin ungdom. Men druva var det definitivt inte som var temat, så mycket var jag säker på. Nya världen var det inte heller.
Sedan var det dags att svara på quizzet. Först skulle man svara på om vad temat var. Land var vi några som trodde och det var ett land. Alla höll sig inom gamla världen, men bara en gissade Italien. Och det var det! Och där föll alla mina andra mödosamt upparbetade teorier om distrikt, eftersom jag uteslutit just Italien. Och ändå kan jag med facit bara konstatera att det var gott om orangekantade viner – det kännetecknande för sangiovesedruvan!
Såhär såg facit ut:
1) Barolo La Serra 2004, Gianni Voerzio

Atypisk Barolo

2) Barolo Brunate 1967, Marcarini
3) Chianti Classico Riserva 1997, Fattoria di Fèlsina Berardenga
4) Barbaresco Rabaja Riserva 1985, Produttori del Barbaresco
5) Brunello di Montalcino 1975, Il Poggione

En 75:a

6) Sæculum 2001, Tenuta di Riseccoli

Supertoscanare

7) Brunello di Montalcino 2004, Il Poggione

Inte så drastiskt förändring i designen 29 år senare

Jag lärde mig några nya saker igår. Brunello behöver inte alls ha så otroligt hög syra. Jag har inte provat 20+-gammal Brunello förut och mycket hinner hända på den tiden. Och att den kan få coola förruttnade toner visste jag inte heller. Det lustiga är att Il Poggiones 75:a var min favorit, men jag var inte alls så förtjust i 2004:an, som ju ska vara kanonårgång. Och fruktsyran var inte så påfallande i den heller.
Jag lärde mig också att dillfrö, fänkål (grönsaken) och selleri kan betyda nya fat i Barolo och Toscana. Har inte riktigt känt den tonen förut i italienska viner, men nu glömmer jag den inte.
Och jag lärde mig att åldern faktiskt kan tämja tanninerna i Barolo. Det var inte mycket strävhet att tala om i 67:an.

Sedan åt vi osso buco och saffransrisotto, som inte var av denna världen.

Munchies-worthy

Jag lärde mig att jag måste köpa Mario Batalis kokbok. Så, tack A för en otroligt lärorik och soft provning!

Åren går

Och inte tycker man att det är sådär jättespännande att fira födelsedag längre. Men pinan förgylldes iaf av ett besök på Lydmar i fredags. Bl a drack jag några glas av Guy Charlemagne Grand Cru Blanc de Blancs Réserve Brut , den är lika god som sist.
Sedan säger A att jag också måste prova Cono Sur Sauvignon Blanc 2009. Det är bara att hålla med om att den är löjligt bra. Den torde tillfredställa de flesta sauvignon blanc-gillare. För den förenar lite gamla världen och nya världen. Som en blandning mellan mogen loire-sauvignon-blanc och superfruktig nya världen. Den har en skön ton av limeskal på slutet. Jag förstår mycket väl att A var tvungen att gå emot sina principer och köpa in den, för den är god helt enkelt.

Sedan dricker vi en massa drinkar också och jag fortsätter att missionera om Munchies för kockgänget. Det överlägset bästa matprogrammet, som dessutom bara går på webben. Jag letar fortfarande efter ett Munchies-worthy ställe. Mer om det senare.

Lördagen fortsatte firandet med en middag på Bistro Noveau. Jag hade sett fram emot hederligt franskt krubb. De inledanade musslorna är de bästa Moules Marinières jag ätit i Stockholm (förutom mine egna). Men sedan svajar det. Vi får t ex be om bröd och det känns som ett kardinalfel på en krog med franska ambitioner.
T:s ankbröst är visserligen gott, men min entrecôte är felstekt (medium, inte medium rare) och bean är märkligt söt. Servitrisen tror att det är dragonen, men det förklarar inte att den drar mot orange i färgen. När servitrisen vänligt undrar om de får bjuda på något, t ex kaffe så faller det hela platt när jag inte vill ha kaffe. Hit kommer vi nog inte igen, men skulle jag gå dit igen så skulle det vara för att äta Moules * 2, för en portion blir man inte mätt på.

Därefter styr vi med raska steg mot 19 glas. Jag måste få dricka gott vin efter denna besvikelse. Den alltid lika gemytliga och kunniga Peter häller upp ett förslag och låter mig prova. Snacka om ögonblicklig förförelse. Man känner direkt att det är italienskt, förmodligen sangiovese och något mer. Doften är full med körsbär, men framför allt parfymerade och kryddiga toner. Viol, kanel utan pepprighet och mynta utan den eteriska tonen. Detsamma gäller smaken. Så mycket körsbär, saftiga plommon men också kryddiga och blommiga smaker i lager-på-lager.
Självklart vill jag ha ett glas av detta och jag chansar på sangiovese och cabernet. Men där har jag fel. Det är den klassiska blandningen sangiovese och canaiolo, närmare bestämt Rubesco Riserva Vigna Monticchio 2001. Jag är tvungen att dricka två glas. Och fortfarande sitter jag fortfarande och grunnar på vad det är i doften jag inte kan sätta ord på. Dessutom har jag känt den doften förut. Inte kan jag köpa en flaska heller och verkligen ta reda på det. För när jag kommer hem kastar jag mig in på systembolagets sida och letar upp den. Men nu är det en 2004. Men det är ju inte omöjligt att jag köper en sådan, i rent forskningssyfte förstås.

Torrperioden

Igår det festade jag som det var 1999. Och jag känner verkligen 1999 mer och mer. Det började för två år sedan och igår nästan letade jag efter 1999:or.
Plats: Operaterrassen
Evenemang: Champagnedagen 2010.
Återigen fick jag bekräftat att det känns som en tillgänglig årgång, men med sjysst syra som är väldigt drickbar.
T ex så sippar jag hellre Delamotte Brut Blanc Des Blancs 1999 än Salon 1997. BdB:n har en fina mognadstoner av gula äpplen och nötter och jättebra syra. Men Salon 97 är precis samma jaha-upplevelse som förra året. I år kommer den inte undan med ”sluten”. VAR ÄR SYRAN? Förutom i priset då.
Cuvée Sir Churchill 1999 är vassare än på många, många år. Inte som 96:an förstås, men kom igen – vem gjorde en svag 96:a?
Den har elegansen som man förknippar med Pol Roger pondusen som en Winston ska ha.
I år försökte jag mig också på roséchampagne (min favorit är ju Billecart-Salmon), men den såg jag inte.
Till slut hittade jag en som jag gillade:

You're beautiful - it's true

Belle Epoque Rosé 2002, har hela paketet. En rosé som inte bara är yta utan faktiskt har en vacker själ också. Ingen drivhusjordgubb, snarare vilt vuxna smultron och hallon och aromatiska citrustoner. Dessutom en skärpt skönhet, fantastisk syra.

I övrigt så är det Philipponnat som har en ospottbar portfölj. Jag har alltid gillat att de har en fruktighet som är läskande, snarare än snörpande. Och i år står det ut av någon anledning. Man fastnar vid bordet, går i cirklar kring det och kommer tillbaka och tigger om mer. Det är kul att prova deras Philipponnat Royale Réserve Brut och jämföra med GI-varianten ”Non Dosé”. Ja, kul och kul förresten. Jag får bara vatten på min kvarn att GI-trenden har gått för långt.
Den sockerfria varianten har inte alls samma komplexitet som den vanliga bruten.
Clos des Goisses 1998 är sjukt god. Tonen av brynt smör och rostade hasselnötter och den där blodapelsinsyran följer mig mig så länge att den börjar likna en stalker.
Och slutligen, handen på hjärtat, när drack du en sec sist?
Glöm det där med att man maskerar defekterna med socker. Inget socker i världen kan maskera vilket strålande champagne Philipponnat Sublime Reserve 2002 är (samma vin faktiskt som Réserve Millésimée 2002).
Sötman tar inte bort mineraliteten i doften eller skärpan i syran.
A utbrister spontant ”Äntligen en champagne som verkligen kan matcha gåslever!”. Och jag tror att den skulle vara svingod till Marco Pierre Whites citronpaj.

Igår var det helt enkelt så roligt prova 100 viner att jag blev inspirerad igen.
Torrperioden är över.

Sötnos

En full fransos är uppfinningarnas moder

Det här tjejer, är varför man inte ska stolpa runt i fula pumps och luderstövlar.
Och här får man lite mer handfasta tips. Tack M för länken.