Dåligt med Dionysoskult

En dator med suicidala tendenser är inte bra för en IT-girl.
Såhär i efterhand dras jag med skuldkänslor. Jag skulle ha förstått varningssignalerna. Tagit dem på allvar. Till slut är det inte bara tomma hot. Ena dagen vid liv och dagen därpå stendöd.
Ilska, sorg och maktlöshet. Men nu har jag sörjt färdigt, skaffat en ny dator och förlikat mig med att vissa filer tar en dator med sig i döden. Och det viktigaste är ju självklart backat.
Allt detta skedde ju förstås när jag precis kommit hem från semester i Grekland. Kreta,
Vår första chartersemester med barn bar alltså av till Grekland, Chaniakusten närmare bestämt. Vi är båda svaga för Grekland men hade inte varit där på säkert 10 år innan årets resa.
Jag var förstås väldigt nyfiken på vad som hänt på vinfronten. Man kan ju inte direkt påstå att Grekland gör väsen av sig i Systembolagets sortiment.
Jag minns att jag i slutet av 90-talet provade några ”moderna” grekiska viner, men de lämnade inget större intryck.
Därför är det jättekul att stå framför en vinhylla på en stor supermarket i Grekland idag.
Här har det hänt grejer! Förr så fanns det faktiskt med rödtjut (några läskigt söta), retsina, enstaka vita viner, en eller två Boutari, kanske en Chateau Carras och massor av plonk.
Nu svämmar hyllorna över av vinflaskor som stoltserar med druvnamn på etiketten. Där finns förstås franska druvor som chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och syrah. Initierade källor säger att t ex Gerovassilious (som tidigare arbetade på Chateau Carras) chardonnay är god och att Strofilia och Lyrakakis lyckas bra med cabernet sauvignon.
Men roligast är att se att grekerna verkligen satsar på inhemska druvor som agiorgitiko, kotsifali och assyrtiko. Ofta blandar man också franska druvor med inhemska.
Att man dessutom ofta kan läsa om vinet på baksidesetiketten ang maceration, jäsming o s v på engelska vittnar både om ambitioner och nytänkande.
Tyvärr hann jag prova alldeles för lite vin. Jag försökte hålla mig till den hälsosamma medelhavsdieten d v s ett glas om dagen, då hinner man inte med så många sorter på 14 dagar.
Några gånger blev vi också serverade husets. Både rött och vitt var drickbart. Om de var välkylda och serverades i de typiska duralexdricksglasen d v s. Man börjar alltmer förstå varför greker insisterar på att dessa är vinglas.
Jag hann dock prova två viner från de ambitiösa, lokala producenten Nostos. Deras grenache luktar lite funky, för en grenache. Lite som skitiga hallon. Rätt kul och rätt god. Jag skulle faktiskt kunna förirra mig till södra frankrike, dock inte Rhône, i en blindprovning.
Nostos Blend, GSMR (rousanne) känns lite sluten. Men jag kan förnimma en örtighet och lite fat. Den är faktiskt också bra. Samma sydfranska vibbar. Båda vinerna har också en biodynamisk känsla. Kanske kan det bero på att Nostos, som m å n g a andra grekiska vinmakare, satsar på organiska viner.
Vinerna känns seriösa, men fortfarande inte riktigt värda pengarna. Men de är långtifrån dyra. Nostos Blend är de dyrare av de två och kostar c:a 130 kr.
Resan domineras dock av agiorgitiko. Jag vill nämligen lära mig den här druvan bättre. Den är lite förtalad, precis som zinfandel, grenache och merlot. Jag har ju en tendens att gilla dessa druvor.
Skulle jag likna agiorgitiko med någon druva skulle det nog vara grenache – en av mina absoluta favoritdruvor.
Liksom grenache har agiorgitko rykte om sig att ge färgrika, inte så sträva viner med mycket arom och bärfruktiga toner.
Den både massproduceras och produceras med varsam hand. Det som skiljer den från grenache tycker jag själv är att den helt klart har mer kryddiga toner och inte så mycket hallon. Den smakar mer av inte riktigt mogna smultron.
Jag provar några varianter i 30-40 kr-klassen. Alla är helt ok. En var lite för ekvaniljig för min smak, men alla var sjyssta vardagsviner.
Den jag dock fastnade för var Michalakis Agiorgitiko.

Michalakis agiorgitiko

Den luktar faktiskt lite hallon, men mer björnbär, vanilj och kanel. Smakmässigt så är den aningen körsbärig och har fin kryddighet. Den har en del tanniner, men inga hårda. Den har dessutom en bra fruktsyra som gör den till ett mycket bra matvin. Smakar mer som ett vin i 90-kronorsklassen än ett vin i 70-kronorsklassen, som det faktiskt är.

Väl hemkommen från Grekland så saknar jag gyros, zuccini-och färskostbollar och friterad zuccini/aubergine och baklava.

Grekisk tempura

Framförallt ångrar jag att jag inte köpte på mig en massa grekiskt vin. Förutom Santorini Assyrtiko 2008, som jag tänkte prova så fort jag får tag på den, finns ju inget kul grekiskt. Hur kan det komma sig att det finns fler röda viner från t ex Bulgarien, Uruguay och Österrike än från Grekland?
Lite större respekt för Dionysos kunde man väl ändå visa?

Read Full Post »

Grynkorv och pinot noir

Mångkulturen har trängt sig på, men nu är halloween-böket över. Och snart min första arbetsvecka. Dags att rota fram anteckningarna från en mycket sympatisk provning: Terrific Wines

Provningen börjar strålande med lite västgöstsk grynkorvslunch. Till det smakar jag en Lemelson Vineyards Six Vineyards Pinot Noir 2007. En lättare och enklare pinne som faktiskt funkar riktigt bra till.
Terrific Wines fortsätter med ett riktigt bra upplägg. När man komme till själva provningsdelen så får man först penna, sortimentslista och den finns dessutom på USB-minne! Se och lär ni andra agenturer.
Efter det så är första stoppet champagne. Närmare bestämt från huset Guy Charlemagne. Häller gör Lars Torstenson.

Lars och Guy

Guy Charlemagne NV Reserve Brut Blanc de Blancs är strålande bra. En härlig tillgänglig ton av röda äpplen, mineral och jäst.
I munnen så är den elegant, ren och har en fruktsyra som är lite som att bita i ett granny smithäpple och en skön komer på slutet. Moussen är också fint krämig. Längesedan jag provade en sådan bra standardbrut.
Cuvée Mesnillesime 2002 är lovande, men känns fortfarande lite sluten men jag känner gula äpplen, en svag briochedoft, citrus och en aning mineral. Som väntat mycket frisk i smaken, med en fin mineralton och väldigt trevlig mousse.
Trion avslutas med Guy Charlemagne Brus Rosé som luktar smultron och jordgubb. I smaken saknar den, tack och lov den där tokbittra tonen av det vita på en grape, som jag har hittat en hel del av på sistone i roséchampagner. Den här känns som om den kan bli riktigt trevlig med några års lagring. Sammanfattningsvis kan man konstatera att detta champagnehus är en ny bekantskap som jag gärna återser.

Riktigt impad blir jag av vinerna från Domaine Serene. Den första jag provar är något så ovanligt som en vit pinot noir – ej mousserande!
Coeur Blanc Pinot Noir 2006  är helt enkelt asballt. Den luktar champagne, litegrann av den där briochen igen och lite brödigt. Den smakar åt det hållet också med lite pinot-jordgubb inmixat. Syran är helt ok också, om än inte lika stor som i en champagne.
Men det vin som imponerar mest är Domaine Serene Evenstad Reserve Pinot Noir 2006. Första sniffen gör en helt alert. Man förstår direkt att det här inte är någon dussinpinne. En djup doft av blodgrape, hallon, örter och vegetala toner. I smaken så underbart sval och finlemmad, men fortfarande komplex. Den är mjuk, med röda bär i lager-på-lager och har en strålande blodapelsinsyra. Eftersmaken är lång. 

Domaine Serene

Den enklare Domaine Serene Yamhill Cuvée Pinot Noir 2007  har samma renhet i frukten och känns lika sval, men som en stand-in till den verkliga stjärnan.

Trots att A fäller domen ”såhär luktar fingrarna när man har klappat en get” om Dominio de Tares Baltos 2006, så är det på det hela taget en av de roligaste provningarna jag varit på. Förresten så är det kanske just därför – han är den ende andre människa jag hört öppet dissa Bierzo. Men getfingrarna glömmer man snabbt bort när man provar sådana godingar som man får göra en dag som denna. Och Lars Torstenson; med sin chosefrihet, hjärtliga stil och okomplicerade vurm för vin är han en föregångare. Det är verkligen coolt att en svensk vinmakare av världsklass pratar om vin på detta onördiga sätt. Det får onkeligen alla vi andra tyckare, skribenter och förstå-sig-påare att framstå som eunucker.

Read Full Post »

Nära-döden-upplevelse

Chocknytt: Jäpp jag lever!
Bara för att riktigt diskvalificera mig från att bli nominerad till ev bloggpriser så har jag inte gjort ett inlägg på en månad (c:a).
Eller, näe. Önskar att det fanns någon strategi med mitt bloggslackande, men det gör det inte.
Under de senaste månaderna har jag febrilt försökt byta ut min huvudsysselsättning från CDP, GSM, BDX o sv till TCP/IP, SMTP och DNS o s v. Och under den senaste månaden har jag sprungit på intervjuer som nu äntligen har resulterat i ett konkret erbjudande. Så äntligen har jag lite sinnesfrid att uppdatera denna skamligt försummade blogg.
Jag har ätit gott italienskt hos en kompis och druckit en Henriot Millésimé Brut 1996. 1996 är fortfarande den årgång som alla andra årgångar vill vara. D v s denne tonåring har fortfarande en skarp syra, väldigt limeig men sköna mognadstoner av valnöt har smugit sig in. Gott som man bara vill ha mer av.
Vi bjöds god bruschetta med aubergine och dito tomat. Vår flaska La Froscà var alldeles utmärkt till. Den har fått lite mognad och luktar som ghee och lite gula äpplen. Smaken är otroligt smörig med en riktigt bra syra. Faktiskt funkade den också bättre till pasta med salsiccia än den i övrigt goda Fontalloro 2004 . Provad blint var jag helt ute och cyklade. Visserligen var jag inne på italienskt och fatat. Men jag saknade omogna körsbärstoner, så jag uteslöt sangiovese. Jag var mer inne på dolcetto med mognad och högre kvalitet. Som sagt, helt fel. Men 2004:an är drickfärdig nu, kryddig och njutbar.

Franska vindagarna måste ju förstås nämnas. Roligaste bordet var Wine Trade, särskilt som jag missade deras sortimentsprovning.
Château d’Araly Côtes du Jura Corail 1998 liknar inget annat. Vad är det? Ja, en mogen, något oxiderad rosé på poulsard, trosseau, pinot noir, chardonnay och savagnin.
Om den liknar något annat så är det en mogen bourgogne. En viss animalisk ton, multna löv och pinotsyrlighet skulle definitivt ha dragit mig mot mogen bourgogne i en blindprovning. Men färgen skulle väl ha varit aningen apart, väldigt blek rosé åt tegelhållet. Men jag gillar det här udda vinet, inte bara för att det är udda. Snarare för att det har en komplexitet i doft och smak som är fascinerande.
Terre Inconnue har jag ju skrivit om förut. Les Bruyeres 2008 luktar initialt svett och sedan svagt av kanel och annan lite ”dammig” kryddighet. Här finns också mycket mogna röda vinbär. Så känns den också i smaken. Ett rätt coolt vin faktiskt, som man har en aningen svårt att fundera ut mat till.
Sylvie 2004 kammar hem höga charmpoäng hos mig. En riktigt älskvärd syrah med en klart blommig ton. Syrén och blomsterhäck tänker jag på. Visst anslag av det även i smaken, även om det då drar mer åt lavendel, men också en fin mogen bärton och sjyssta tanniner. Smakrikt och personligt. Lite dyrt kanske. Men å andra sidan undrar jag vade den hade betingat vad den hade kostat om den hade haft en arty-etikett och varit amerikansk.
Från Domaine Gauby Rousillon fastnar Calcinaires Rouge 2008 i minnet för att den så klockrent luktar kokt, skivad , och lite gammal skinka. Eller filken skinka, som J påpekar. Är det den där biodynamiska ”smutsigheten” (min högst personliga referens) som spökar?
Minnesvärd, av en mer angenäm karaktär, är Vieilles Vignes Rouge 2006. Viol, lakritspastill och örter i doften. I smaken, den där syrahtypiska örtfriskheten som drar åt lavendel.
Men den absoluta ögonblickliga belöningen är Maury Hors d’age 15 ans. Inte bara färgen för tankarna till Tawny Port, även doftmässigt drar man ditåt. Mycket torkad frukt, russin, plommon och kakao. Fin nyanserad smak med inslag av nöt, choklad och katrinplommon, med en fin fruktsyra. Dessutom inte för eldig. Vi blir faktiskt tvungna att ta med oss glaset bort till ostbordet. Till en comté sitter den som gjuten.

Sådana här temadagar är bra på det sättet att man får chansen att prova så mycket från samma år och distrikt samtidigt.
Man klurar ut saker som annars kan vara svårt. T ex så lyckas jag verbalisera vad ja har svårt för i vissa biodynamiska viner. Det är det som E på butiken kallar ”smutsighet” eller som jag känner som en våt filt av mineral. En sorts våt mineralton som lägger sig över allt och som fastnar på tungan. I röd bourgogne är det långt ifrån en hit.
Och förut har jag lite blasé sagt att jag skiter i GSM, CDP och syrah, syrah, syrah. Men med årgång 2007 från Rhône är det bara att kapitulera. För Franska vindagen 2009 är Rhône 2007-dagen. I ett, i det närmaste, rakt igenom äkta pärlband radar de upp sig. Allt från de enklaste Côtes du Rhônes du Villages till CDP och Hermitage. It’s all good.
Det är som om någon farit runt och dopat hela Rhône. En stor injiceringsspruta av vitalitet och renhet.
Bloggvärldens egen darling, Côtes du Rhône Villages, Cuvée Vatcian 2007 luktar hallon, lakrits och mullbär. Grenache i all sin strålande prakt (och med en liten hermelinkant av syrah). Den här borde bjudas på gratis. För efter första klunken är man hooked. Mumsig som hemlagad saft av mogna hallon, djupröda körsbär och en skvätt jordgubb. Och så förstås lite spetsad med lakrits på slutet. Eftersom jag bokstavligen fick första klunken gratis blev följden att jag åkte raka vägen hem och beställde två sexpack.

Bloggare hissar, bloggare köper.

Bristly Wine ska man också stanna hos om man vill prova Rhône 2007. Domaine la Barroche bjuder på lakrits i alla former.
Särskilt Finacée 2007 är sjukt mycket lakrits.
Mas de Boislauzon Chateauneuf-du-Pape Tintot 2007 är den första 100%-iga tintot (mourvèdre) jag provar, från Frankrike d v s. Vingummi och svamp tänker jag på i doften. I smaken slås man av den otroligt svartpeppriga karaktären. Under svartpepparen finns en generös fruktighet som inte är bitter som mourvèdre kan bli.

För första gången provar jag också vinerna från Domaine Le Plan. Eftersom allt från fotbollsspelare,filmregissörer och avdankade prettorockare numera gör vin så borde man väl inte höja på ögonbrynen över att en f d racerförare överger bensinångorna för organisk vinodling. Som det grenache-fan jag är faller jag pladask för Le Plan GT-G Grenache 2007. Massor av hallon, körsbär och plommon. Nästan som att bita i dessa mogna bär i smaken och med en finish av fat och lakrits. Gott. Inte så elegant, men gott.

Örrn örrn

Några dagar senare närvarar jag för första gången på SM i spansk vinkunskap.
Jag lär mig att den officiella sommelierklädseln är svartbågade glasögon och dito kostym.
Dessutom får jag också lära mig att jag faktiskt kan fördra mencia. Ribeira Sacra ”Lacima”, Dominio do Bibei 2005 doftar initialt det där urtypiska ”jag är en fatad spanjor med lite mognad”, d v s i min värld smörstekt persilja. Sedan kommer en liten chokladig ton och en aning viol. Smaken har också viss mognad med lite örtighet och tanninerna finns där. Helt klart trevligare än de Bierzo-viner jag provat hittills.

Och slutligen mer Rhône 2007. Jag har beställt 6 flaskor Côtes du Rhône Villages 2007 Domaine Du Petit Barbaras. Jag fick de hemleverarade i torsdags.
Igår provade vi en flaska. Och återigen POW! Där satt den. Total knockout med nästan övermogna hallon, körsbär och smaken packad med frukt. Snart tror jag att det nästan måste klassas som ofint att gilla dessa enklare kvaliteter från Rhône som är grenachedominerade. De blir mumsiga som värsta nya världenvinerna. Själv har jag inga guilty pleasures. Jag står för att jag gillar zin och grenache. Men för er som måste krumbukta er för att ni gillar fruktsöta viner, med hög alkoholhalt och toner av sötlakrits kommer att få backa in i hörnet av skam när ni ska försvara er för at ni gillar det här. För frukt är godis.

Fin fransk frukt

Read Full Post »

Till förruttnelse

Idag var jag på Spanska vindagen. Jag har i korthet kommit fram till följande:
Jag kan ta mycket i förruttnelseväg när det gäller dofter i vin; ruttet kött, multna löv, kompost, gödsel och ja lite brett också för den delen. MEN jag går inte alls igång på när det luktar ruttna blommor och örter. När det luktar som gamla slibbiga stjälkar som stått längre. Och jag måste ha otur, för jag hittar det ofta i Bierzo-vinerna. Är det distriktet eller druvan?

Petalos(!) del Bierzo har en lightvariant av det. Som att suga på ett tulpanblad som F sade. Men därefter provar jag ett gäng som luktar ruttna örter, blommor och, värst av allt, ruttna tomater och herrarnas omklädningsrum. Det sistnämnda gör att jag undrar om det kanske är vanligt med brett i Bierzo?

Read Full Post »

Fredagsmys

 Att ha vuxenkalas dagen innan barnkalas är generellt en dålig idé. Aldrig mer.
Mais je ne regrettes rien. Fredagsmiddagen var värd det allmänsvaga tillståndet på lördagen.
Vi inledde med anklevermousse på stekt surdegsbröd och toppade med granatäppelsirap. Till det en Billecart-Salmon Brut Rosé, lagrad i några år, typ 5. I vanliga fall är jag inte särskilt svag för rosé-champagne, men just denna med några år på nacken är en favorit.
Den var vackert kopparrosa och hade en härlig ton av vildhallon, blodapelsinskal och smultron i doften. Och smaken, vildhallon igen och blodapelsinsyra med aningen mineral på slutet, insvept i en smeksam mousse. Ren, elegant och bara så överlägsen de andra roséerna. Även mina icke roséfrälsta vänner var sålda. Perfekt kombination med förrätten dessutom.
Tvååringen gillade anklevermoussen också och åt några skivor ”pass-tej”.

Till varmrätten, gremolatamarinerad lammstek (direkt från tacocentralen, fast med mindre mynta), kunde vi inte låta bli attv ara lite nördiga. Vi hade tre rödviner att välja på Baigorri 2004, Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002 och Chateau d’Aurilhac 2005. Den minst nöridga av oss fick hälla upp två valfria medans vi gick iväg och så provade vi blint. Glas nummer 1 doftade ljuvligt medocigt. Svart vinbär och blyertspenna. Det smakar också elegant och stramt med en balanserad fruktsyra och silkiga tanniner. Vi gillar det. Glas nummer 2 luktar lite skumt varmt, plommon och tobak tänker jag på. I smaken lite mer svartvinbärigt. Inget av vinerna luktar som Baigorri. Alla gissar på att 1:an är Chateau d’Aurilhac 2005 och 2:an är Cape Mentelle Cabernet Merlot Trinders 2002. Vi är alla grundlurade. Det är tvärtom. En riktig bottle shock faktiskt, i synnerhet som Trinders har legat i en varm garderob några år.

Några godingar

Sedan provar vi Baigorri 2004. Och nu luktar den inte alls som på Fine Wine-provningen. Man vill härma Bruno och säga att den luktar och smakar ”very chocolaty things”. Den luktar sjukt mycket mockanougat och är som att äta en gräddig sådan pralin, sittandes nära ett kafferosteri. Munkänslan är nästan tuggig, som att bita i väldigt moget plommon. Den är supergod, men helt annorlunda, inte alls den där köttiga tonen som jag eller J minns. Från djurisk till porrig liksom.
Själv tycker jag Trinders är godast till lammet. Andra röstar på Baigorri.

Därefter äter vi lite roquefort och sippar på Inniskillin Icewine Vidal 2005. Den luktar verkligen aprikosmarmelad och lite aromatisk citrus. Den smakar mycket aprikos och har en limeig fruktsyra och en lite pomeransbitter eftersmak. Ospottbar faktiskt.  Jättebra till osten, men också fin till anklevermoussen, som åker fram igen.

Vi avslutar med lite blandad choklad, däribland hallontryffel, som jag har tänkt ska passa till Domaine Pouderoux Grande Réserve 2003. Vid det här laget har vi inte de vassaste sinnena, men jag kan bara säga att det var väldigt gott. Pouderouxen har en liten hallonton som passade utmärkt till. Vad som inmundigades därefter kan jag inte skriva något observant om, mer än att lamellöppnaren åkte fram. Då hade vi för längesedan slutat analysera och spontannjöt helt enkelt.

Read Full Post »

The Blue Label

Vem bryr sig om Hova nuförtiden? Det var ju längesen han gjorde något riktigt bra, känns det som.
Men med episka Empire State of Mind var jag tvungen att kolla lite andra låtar från senaste skivan. Så nu har jag sett videon till Death of Autotune. Jag tycker både låten och videon är rätt sjysst, även om det är extremt pinsamt att han har autotunade låtar med på The Blueprint 3. Och inte helt oväntat sprängs 6 st Cristal-flaskor i luften i videon. Men, blir italienska rödviner nästa stora grej? Han är redan en fan av Sassicaia och i videon dricker han något italienskt rött, men vad?

Read Full Post »

Rioja utan guldnätstrumpa

Igår var jag på Fine Wine Tasting, en trivsam tillställning i höstsolen som bjöd på några trevliga nya bekantskaper.
Av vinerna som stod ut bör Babcock Pinot Noir ”Grand Cuvée” 2007 nämnas. En farlig pinot med animaliska toner och uttalad örtighet och integrerade fattoner. Även Robert Mondavi levererar med Robert Mondavi Cabernet Sauvignon 2001. Doften känns lätt beslöjad, som om den inte är riktigt mogen för att visa upp sig i all sin prakt ännu. Men den har en liten doft av cigarr, viol, mineral och lite svarta vinbär. Det är i smaken den faktiskt övertygar. Koncentrerad, men samtidigt nyanserad och elegant. Smakerna ligger verkligen lager på lager, som att suga på en karamell med olika skikt. Och den har, precis som doften, en sorts mystik som är fascinerande. Tyvärr gör priset, 939 kr, den till något som mer känns som ”kan missa” än ”måste ha”.

Inte så subtil är La Spinettas Barbaresco Starderi 2006. Doften är full av mogna röda bär, rosor, kaffe och med en skvätt liljekonvalj.
Smaken är packad med fruktsyra, kryddor, bär och många sandiga tanniner. Men frukten hotar inte att bli söt och tanninerna är eleganta och det räddar vinet från att bli den arketypiska ”blockbustern”. När jag tänker efter smakade det inte lakrits heller.
En helt annan stil av vin är Sondraia 2006.
En supertoskanare för vanliga dödliga som också är som en supertoskanare ska vara. Yppig doft av rostade fat, svarta vinbär, körsbär och choklad. Smaken överrensstämmer väl med smaken och känns riktigt välskräddad.

Trots ovanstående och en hel del annat intressant är det Riojabordet som blir detstora dragplåstret. Självklart underlättar det att det är där tilltuggen finns.

Här parkerade vi oss

Temat för dagen är att tvätta bort den Svenne Bananstämpel Rioja har fått (Svenne Banan älskar Amarone nu).
Riojas problem har ju länge varit att vinerna helt enkelt är för lättdruckna för att räknas som sofistikerade. Nu tycker jag förvisso inte att viner vars vaniljklet är lika artificellt som Fun Light med persikosmak är lättdruckna, men många gör det. Rödvin måste liksom göra lite ont för att vara fint. Antingen ska det vara väldigt strävt (Bordeaux, Rhône, syrah) eller surt (Bourgogne och annan bättre pinne) eller helst både och (Barolo) för att ge cred. Viss bitterhet, gärna som hela Herbes de Provencepåsen (modern CDP) ger också plus i kanten.
Men Rioja är inte längre med nödvändighet vanilj eller gammal torr planka. Inte heller är det fruktiga och bombastiska viner. Det kan fortfarande vara det ena eller det andra, men däremellan finns ett stort spektrum.
Vi börjar med en klassisk Rioja, Castillo Ygay Gran Reserva 2001. Visst finns det en parfymerad doft med dilltoner här, men det finns också körsbär och lite läder. Smaken är precis lika mjuk och det är lättdrucket, ingen tvekan om saken.
Men det är gott och alldeles ljuvligt till lamm och vilt.
Bland de mer moderna noterar jag att Mazuelo De La Quinta Cruz 2007 luktar anis, lakrits och har en trevligt syrlig avslutning. Den drar åt det sydfranska hållet. Kan det vara för att vinet är signerat av Lars Torstenson (och Miguel Torino, se nedan)?
Ännu mer sydfranska vibbar får jag av Allende 2004. Mörka bär, örter och en lite rökig ton. I munnen otroligt välstrukturerat och harmoniskt med ett litet örtbittert drag på slutet. Tror aldrig jag skulle ha gissat på en Rioja i en blindprovning.

Mitt absoluta favoritvin för dagen finns också på Riojabordet, Baigorri Riserva 2004.

Animal Nitrate

Den här är så animalisk att veganer avrådes från att köpa detta vin. Det luktar rått kött, lite rökt, vitpeppar och mörka bär.
Det är friskt, kryddigt, mörkbärigt och vitpepprigt i smaken med en avslutning av persikokärna (tack Rioja-guiden).
Ett personligt och häftigt vin. Jag går från provningen några fördomar fattigare.

Read Full Post »

What’s your bag?

Rätt ofta vill folk att jag ska rekommendera lådvin. Jag skiter i vad vad folkviljan säger, jag tycker och kommer alltid att tycka att BIB är en undermålig förpackning, så jag har inte direkt något att rekommendera. Varsågod att flamea.
Men hur mycket man man än har bufféer ute på båtar här (det är tydligen det man ska ha dem till), så kan man inte komma ifrån att BIB förknippas med en helt annan sorts drickande i andra länder.
Kom nu ihåg att det inte är jag som har skrivit det här eller ligger bakom det här.
Men jag kan inte låta bli att älska namnet ”goon box”.
Sverige torde vara rätt ensamt om att vinjournalister tävlar om att rekommendera den bästa lådan varje dag.

Read Full Post »

Gudomligt hos Divine

CDP, GSM, syra, syrah, syra överallt hela tiden. Och jag bara gäspar trött hela tiden.
Missuppfatta mig rätt. Jag kan uppskatta dem, men jag går ytterst sällan igång på dem. Jag är en riktigt tråkig bordeauxtyp. Men just därför är jag riktigt glad att jag gick Divines sortimentsprovning idag. För just där fick jag för första gången prova Domaine de Cristia Renaissance 2007.

Pånyttfödelse

Vackert purpurfärgad och med en inbjudande doft av hallonbalsamvinägerreduktion, lite mocca och lakrits.
100% grenache hade jag fått höra/eller hört fel. Den är silkig som en negligée i munnen och liksom smeker tungan med reducerade söta hallontoner, körsbär kaffe med french vanilla och med en finish av läkerol. Det sistnämnda gör att jag tror att jag hört fel. Senare kollar jag upp druvorna och det är 60% grenache från gamla stockar och 40% mourvedre. Det känns som jag med mina taffliga ord inte riktigt kan göra Renaissance rättvisa. Det är svårt att förmedla, den rena och klara och livfulla tonen i smakupplevelsen. Den är allt det, men också ren förförelse. Min kärlek till grenache är oförändrad men till CDP är den pånyttfödd.

Nu har jag hissat och nu måste jag dissa lite. Det var med stor spänning jag provade Clos Mimi Petite Rousse 2006.

Petite Rousse 2006

Tim ”Mångalningen” Spears har lyckats göra en syrah som luktar skitskumt. Och det gör mig galen att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag känner så igen doften, men kan inte pricka in den. Jag tror det är något lakritsgodisrelaterat. Jag tänker på godiset grammofonplattor och chokladcigaretter på samma gång. Men struntsamma, den luktar det här jag inte kan pricka och inget mer. Smaken är hemsk. Inte förrän nu tror jag att jag till fullo har förstått vad som menas med ”volatila syror”. Men det här måste vara dem. De attackerar vid första sippen och smakar som något som har jäst alldeles för länge.
Jag undrar om den är defekt. Alla på Divine bara skakar på huvudet och säger att ”han har blivit galen”, ”nu svavlar han inte ens och då blir det såhär.”
Hemma senare, så läser jag till min förvåning positiva betyg om detta vin. Ord som jag inte alls kan relatera till när det gäller det här vinet. Kanske var vinet ok precis nytappat. Kanske borde han ha svavlat, terroir är en sak, men terrible är något annat.

Read Full Post »

I vinet matlagningen

I en av kommentarerna på bloggen har vin i matlagningen diskuterats. Vilken sorts vin ska man välja?
Jag trodde att detta ämne var avhandlat, men det är kanske inte så självklart alls. Många tror att man måste ha ett riktigt bra vin i maten och den myten kan jag iaf avfärda.
Det utmärkta experimentet gjort av Julia Moskin på New York Times visar med all tydlighet att de flesta nyanserna i vin helt enkelt kokar bort och därför är det poänglöst att satsa på bättre vin. Ni som någon gång provat kokt koshervin förstår nog att detta är sant. Därför behöver man t ex inte använda en sauternes när det står sauternes i recpetet,om rätten skall kokas. Vad gäller rött vin ska man se upp med tanniner. Dels kan för mycket tanniner ge en rätt oaptitlig gråaktig färg, men vad värre är att de kan upplevas som alldeles för bittra och uttorkande i smaken. Likaså ska man se upp med fatlagring i både rött och vitt. Det kan ge en otäck bismak.
Så ett relativt mjukt rödtjut utan uttalad fatton ska duga bra. Vad gäller vitt tycker jag man ska tänka på det vita vinet som citron d v s det ska oftast skänka fruktsyra och fräschör till rätten. Ett friskt, torrt (om ej annat anges) och neutralt vitt vin är bäst.
Man bör alltså inte skämmas över att man lagar mat med enkla viner, men undvik om de smakar rent ut äckligt. Och i den kategorin hamnar ”matlagningsvin” som går att köpa i vanlig butik. En styggelse som borde förbjudas. Tyvärr känner jag till en krog i Stockholm som kokar sin moules marinières i sådant. Men så smakar de därefter.
Sedan vill jag också passa på att upplysa om att all alkohol inte avdunstar under matlagningen. Det hör man ju ofta att alkoholen försvinner när man kokar rätten. Visserligen försvinner väldigt mycket och det är en försvinnande liten del som man får i sig, men det kan ändå vara bra att veta att helt alkoholfri blir rätten inte. Om man t ex sjuder en rätt med vin i en halvtimme återstår 35% av alkoholhalten. Och det i sig kanske förklarar varför jag älskar vin i matlagning.

Read Full Post »